Författare: sventid

I fredags vandrade vi c:a 6 km runt olika stigar i Wiks naturpark med paus vid Stärkbärsudden. Vädret var som när den svenska sommaren är som bäst och en lång paus vid Wiks-badets bryggor fick avsluta vandringen i detta Natura 2000-område.

Från fönstren i det höga Wikslottet har man utsikt över Lårstaviken. Mot andra sidan såg man för länge sedan ekhagar och öppna backar. Men på 1800-talet förvandlades betesmarken till en engelsk park. Bland de stora ekarna planterade man nya träd, anlade stigar och byggde ’mystiska sevärdheter’ som fejkade fornlämningar. Under 1900-talet växte parken igen och de stora ekarna började kvävas. Åren 2000-2002 restaurerade man den därför – gamla ekar höggs fram och delar av parken glesades ut. Får och kor betar för att hålla markerna öppna.

Den NV delen av parken är fortfarande en tät skog av stora hasselbuskar och här var den mindre stigen svår att hitta. Små stigar leder också fram till gamla ek-märkesträd. Inuti ihåliga sådana bildas material som kallas mulm. Den består framför allt av lös, murken ved och där trivs larver av mer eller mindre sällsynta insekter. Naturparken är också full med liggande ekstubbar och på dem kan man hitta den gula svaveltickan. I Nordamerika och Euroasien kallas den för skogskyckling och används på sina håll som matsvamp. När den växer på ek är den dock inte god och den lär t o m vara svagt giftig. Bokskogen erbjöd en fin skugga mot solen idag.

En mäktig kvinna som var med att grunda Wik var Ramborg Israelsdotter. Hennes släkt hette And efter släktvapnet med tre fåglar. Det finns sägner om henne – hur hon hämtade guld från trollen i Kumla trollberg och hur hon fortfarande spökar i slottet och i parken. Ramborg lät också bygga Västeråkers kyrka som en gravkyrka åt sig själv. Att Wiks slott var gediget byggt bevisades av att man i över ett år klarade en belägring av Gustav Vasa när denne krigade mot Kristian II av Danmark år 1521.  

På en av informationsskyltarna får man en bra inblick i vilken stor arbetsplats Wiks säteri var. Bland tjänstefolket hade hushållerskan, dejan, en hög ställning. För år 1685 har man hittat en lönelista och då hade dejan följande årslön (mina försök till omräkning i kursivstil):

Reda pengar   5 daler kopparmynt (c:a 800 kr i dag)

                           5 tunnor spannmål (628 liter)

                      ½ tunna strömming (63 liter)

                      1 kappe ärtor (5 liter)

                      3 lispund kött (25,5 kg)

                      2 lispund fläsk (17 kg)

                      1,5 lispund salt (13 kg)

                      5 marker humle (mosvarade en lön för 5 fulla dagsverken för en karl)

                      2 marker ull (mosvarade en lön för 2 fulla dagsverken för en karl)

                      4 par skor

Text och bild Barbro Ulèn

Fredagen 2 augusti vandrade vi delar av Linnés Vaksalavandring Jälla-Lindbacken. Eftersom stigen bitvis var knölig tog vi rundan Lindbacken- Ekbacken – stigens nyare sträcka (runt Skogsängen och skogen norr därom) och bussen hem från Lindbacken. Vi kom ändå upp i nära 7 km. Det var fint vandrarväder, inte alltför varmt och med svalkande vindar.

Nära ridhuset, som förut ägdes av Uppsala Ponnyklubb, mötte vi fyra ryttare på sagoliknande hästar. Hästarna blev så rädda för oss damer att vi måste backa så att de skulle våga sig framåt och in på ridstigen till stallet. Linnéstigen löper sedan nära Lindbacken genom en blockrik skog som är full av kojor. Det märks att Lindbacken är det område i Uppsala som har den högsta andelen hushåll med barn (75%). Här tog vi vår första check-point och sedan ett par till i själva Lindbacken.

Vi fikade i Skogstorpsparken. Hit leds områdets dagvatten som samlas i en damm som också ska kunna svälja vatten vid skyfall.  Vi vek sedan av söderut och passerade Almtunascouternas stuga Ekbacken. Den byggdes 1959 av gamla byggbaracker som användes när man anlade Arlanda flygplats. Scoutstugan ligger i ett skogsbryn nära vägen till Åby gård.

Här mötte vi en checkpointletare på cykel.  Årbygård ligger på en urgammal byplats där några av gårdarna tillhörde domkyrkan. Vi följde Linnéstigen åt andra hållet, längs Skogsängen, som tyvärr är full av risig, övervuxen energiskog. Men där fanns också jättefina skogshallon och hasselnötter. I skogen norr om ängen träffade vi på den mykoheterotrofa växten Tallört. Den växer alltså inte med hjälp av solen, utan tar sin näring från svampar under jorden – som en parasit.  

Text Barbro Ulén

Fredagen den 12 juli vandrade vi i Älvkarleby. Totalt gick vi 7,5 km och hela tiden hade vi kontakt med Dalälvens strömmande vatten.

Vi gick först en stig genom Vattenfalls värnområde för biologisk mångfald, fortsatte norrut vid Älvkarleby gamla turisthotell, gick över till den lilla ön Notören, vidare över svajande hängbroar via småholmen Korallen och fortsatte norrut till Sandörens camping och badplats. Tillbaka vandrade vi på den östra höga stranden ner till vattenkraftverket, över betongbroar till Flakön och till Laxön. Namnet ören betyder grusbank eller revel, men korall är något som finns under vattnet. Kanske har den lilla holmen Korallen historiskt legat under vattennivån vid högflöden?

Det var en solig men inte alltför varm dag och fullt av högsommarblommor. Mycket åkervädd, liten blåklocka, fackelblomster, renfana och vägtistel. Nya sorter som jag lärde mig: gullkrage och gulmåra av varianten med nästan vita blommor (tror jag).  

Redan Gustav Vasa besökte på sin tid Elfkarleby (år 1528) och inspekterade laxfisket. Han hade en speciell laxfogde på plats och hävdade att 2/3 av fisket skulle tillföras kronan. Älvkarlebyborna skulle bara få 1/3. Det tyckte byborna var alldeles för lite och de försökte t o m gräva en egen älvfåra för att kunna fånga den åtråvärda fisken. Sedan följde decennier av trätor och domstolsprocesser om rätten till att fiska lax. Som en mycket klen tröst kunde ortsbefolkningen få fiska nejonögon helt fritt.

En berömdhet som besökte Älvkarleby (1732-05-13) var Linné. Han tog sig över Dalvälven med färjan som gick mellan Sand (där Älvkarlebys campingstugor nu ligger) och Västanå. Linné var 25 år och gjorde här sitt första stopp på sin lappländska resa. Älven var då ’otämjd’. Han skriver: ’Vattnet bli vitt, brusar som i raseri, kastar dropparna ett par alnar i vädret så att detta kontinuerligt står såsom en rök’.

Den första bron över Dalälven uppfördes 1793 men togs av en vårflod efter 7 år. Den nuvarande bron, Carl XIII:s bro, uppfördes 1813. Den kunde H C Andersen ta när han besökte Älvkarleby 1849. Färden gjordes med häst och vagn och året därpå skrev han en bok om resan. Gävle tyckte han var tråkigt men han blev entusiastisk över vattenfallet. Han såg vattenmassorna lysa i månskenet vid Carl XIII :s bro vid vars ände han hade sitt natthärbärge.

Idag är älven reglerad förutom under ett par timmar under Fallens dag. Men när man står vid det torrlagda Storfallet kan man ändå föreställa sig hur Linné och Andersen såg älven forsa fram.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 5 juli lämnade vi Olandsåns flacka landskap bakom oss för en vandring längs Öregrunds småbrutna kust med bryggor, klippor, blandad löv/tallskog, och små f.d. slåtterängar med gärdsgårdar.

Vi gick Fyrskeppsvägen ut. Närmast stranden har man nyligen byggt fyra rader av hus med utsikt över vatten och gemensam badbrygga.  Husen har inga trädgårdar utan bara altaner och de är nog utsatta för både väder och vind. Söder om detta kvarter finns äldre små sommarstugor och här ligger en av Öregrunds småbåtshamnar.

Vi vek av mot Öregrunds ’Gula Stigen’ som löper längs Sunnanös östra och södra strand och slingar sig vid Fursudden. Vid Mormorsviken finns nästa båtvarv, Öregrundsvarvet med plats för över 400 småbåtar. Där rastade vi på en liten, liten holme norr om Katrinöarna och hade utsikt över Öregrundsundet med några segelbåtar och med Gräsö i bakgrunden.  

I skogen växte vanliga orkidén nattviol men också någon svårbestämbar. Telefon-appen ville bestämma den till släktet Kniprot men det finns flera arter av släktet som alla är mer eller mindre sällsynta.

Vi fortsatte till Sunnö camping och genade tillbaka till bussen via Öregrunds stora motionsspår. Totalt gick vi 8-9 km.

Text Barbro Ulén

I fredags vandrade vi Vildmarksstigen vid Fjällnora och kunde se ut över tre sjöar: Trehörningen, Ramsen och Norrsjön.

Framför allt var det Ramsen som var i blickfånget. Skogssjön är en av länets djupaste (12 m) och har branta hällmarksstränder.  Den lilla farleden Pålsundet skiljer Ramsen från Trehörningen och man tar sig över här via en flotte som dras med kedjor.  Vattendjupet är knappt två m och sundet dämmer inte Ramsen, utan vattennivån styrs istället av dämmet vid Trehörningens utlopp.

Väl över sundet fortsatte vi stigen upp på ett berg och här såg vi de första blåbären som redan var mogna. Väl uppe hade vi en magnifik utsikt över Ramsen.  Namnet kommer antagligen från det gamla ordet för korp (’ramn’) och Ramsen lär därför betyda Korpsjö. De branta klippväggarna längs sjön var troligen ett bra tillhåll för korpen. En annan tolkning kan vara att vattnet i sjön är (korp-)svart men idag såg det bara ut att vara lätt skogsbrunt.  

Vi fortsatte stigen söderut med en avstickare till Norreda torp där vi fikade i skuggan av båthuset. Lövträden susade somrigt och den lilla bäcken vid torpet porlade friskt trots att det var så torrt i markerna. Vattnet i Norrsjön var gissningsvis närmare 25 grader. Tillbaka gick vi nästan ända till Stornoret som vi passerat tidigare. Nor betyder smalt sund som förbinder två sjöar, i detta fall Ramsen och Norrsjön. Detta sund passerar man över via en gångbro.  Sedan vandrade vi längs Ramsens östra strand, en sträckning som är sista delen av Upplandsleden etapp 2. På flera ställen har man utsikt över Ramsen och klippbranterna på den motsatta sidan.

Käppbacken nära Fjällnora har på en karta från 1722 beskrivits som en stenbacke med hassel och här och i skogen vi passerade igenom växer det fortfarande mycket hassel. Vid Fjällnora var åkerarealen år 1722 c:a 6 ha. Man brukade tvåskifte, dvs. halva arealen med säd och andra halvan som träda. Mest odlades råg. På 1800-talet grävde man öppna diken mellan tegarna med ett stordike ned mot Fiskviken i Ramsen. Där är det nu beteshagar som vi vandrade igenom via en stig som var stängslad på båda sidorna. Då gick vi raskt för nu hägrade glassen på Fjällnora. Totalt gick vi ungefär 7 km delvis i knölig terräng.

Text och bild Barbro Ulén

Till Vandringsidan

Fredagen den 24 maj vandrade vi den 12,9 km långa sträckan av Upplandsleden mellan Marma och Älvkarleby.

I Marma var vita och lila syrener i överdådig blomning och de visade att startskottet gått för sommaren. Här i Marma flottade man timmer på Dalälven fram till 1971. Man skiljde ut stockarna i tre olika kanaler: en förde timret till Korsnäs, en annan till Skutskär och den tredje till kusten, varifrån stockarna skeppades vidare över Östersjön. Flottarnas liv finns dokumenterat med svartvita foton i en  ’flottarkoja’  vid stranden. Det är ett litet museum som dock inte är öppet så ofta.

Leden går mestadels längs älven på brinkar. Sluttningarna (niporna) är på sina ställen mycket höga. Här har älvvattnet grävt sig in i sandlagren eller också har sluttningarna uppkommit genom skred.  Det finns mycket ståtliga tallar och längs stranden växer det mycket skavfräken. Denna växt innehåller så mycket kiselsyra att den lär kunna användas till att skura kastruller. Men framför allt såg vi längs hela leden magnifika mattor av liljekonvaljer med sina sköra vita klockor och krispiga blad. Det vetenskapliga namnet på liljekonvalj är majalis eftersom den börjar blomma i maj. Växten trivs i jordar med god dränering som här på älvbrinkarna med finmo eller mjäla.

Gropholmens naturreservat överraskade med sin frodiga och artrika flora. Här såg vi en jätteek, ask och lind. Hassel bildade valv och på marken växte ymnigt med vårärt. Vid Gropholmarna har Upplandsleden en av sina allra vackraste sträckor. Sedan var det inte så långt till Älvkarleby med kafé som hade god glass.

Text och bild Barbro Ulén

I fredags gick vi kung Filmers stig i Österbybruk som är så ny att den ännu inte markerats på Naturkartan.

Vi utgick från Simbadet, vandrade genom hassellundar med (nästan) blommande liljekonvaljer och getrams, upp på Filmers kulle, över Nerån, förbi Lantgården, över Storängen, genom Ekbacken och Spöklunden, längs Klardammen och vidare längs östra stranden av Karmdammen till busshållplatsen vid Harvikadammen. Det blev en sträcka på drygt 7 km, allt under sakkunnig guidning av Stefan Skoglund från Natur och Kultur i Dannemorabygden.  

På kullen mötte vi kung Filmer – jag tror att han funnits och att han var minst lika välbärgad som kungen i Vendel. I alla fall anar man var hans praktfulla borg låg under 600-talet. En dag anlände ett ståtligt skepp med Ingjald (Illrådes) flagga och en inbjudan till sveakungens kröningsfest. Filmer for dit med sitt eget skepp trots att Filmers son Gauthe anade oråd och försökte förmå honom att avstå från festen. Nu följde en orolig väntan och efter 32 dagar syntes äntligen Filmers skepp närma sig hemmet. Samtidigt kom en ryttare från skogen och ropade till Gauthe: Din far är mördad och den båt du ser har rövats.

Gaute samlade borgens styrkor till försvar och lyckades jaga bort inkräktarna, men under natten därpå dök det upp fler fartyg.  Gaute och hans män slogs ner och borgen började brinna. Filmers gamla trotjänare Rander hämtade ett skrin med Filmers alla skatter från dess gömsle, slängde skrinet i Filmsjön och kastade sig själv i borgens brinnande lågorna.  Skatten ska fortfarande finnas kvar någonstans i Filmsjöns botten.

Eken började planteras i Sverige på order av Gustav Vasa för att användas till skeppsbygge. Nu används ekträ till de pålar som håller uppe spängerna där vandringslederna går genom våtmarker. Man använder alltså inte något tryckimpregnerat virke till lederna. På Ekbacken finns en av landets allra nordligaste ekskogar. Här hade man på 1100-talet planer på att bygga en träkyrka, men virket man forslade dit försvann och återfanns i stället en halvmil norrut i Films socken. Då föll man till föga och byggde istället kyrkan i Film. Området i Österby där virket upprepade gånger försvann, kallas för Spöklunden. Denna försommardag var lunden speciellt vacker och livades upp av skolbarn som hade utflykt här.

Vi såg också rester av en gammal smedja vid Filmsjön som ska grävas ut arkeologiskt i sommar. På 1700-talet ’lyfte’ vallonerna bygden. Här fanns ju förutsättningar för ingenjörskonst med dammar och vattenhjul som kunde ge kraft till hyttorna. År 2026 beräknas driften vid Danemora gruvor att komma igång igen.

Natur och Kultur i Dannemorabygden har skötselavtal för 22 km leder inom Östhammars kommun och dess eldsjälar håller på att anlägga 9 km till längs Stordammen.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 19 april steg vi av bussen vid Yttergrans kyrka, Håbo med utsikt över Granslätten. Kyrkan är från 1100-talet och så liten att den bara rymmer 50 personer.

Vi vandrade på en kraftig tvärås till Uppsalaåsen: Ekillaåsen – Granåsen – Bålsta och gick totalt 7 km.  På så vis fick vi se två naturreservat: Ekilla (22.5 ha) och Granåsen (33 ha) som sköts av Håbo kommun respektive Upplandsstiftelsen. Vi fick också se två av Mälarens finaste fjärdar: Stora och Lilla Ullfjärden som snörs av via ett trångt sund vid Ekilla.

Vid den lilla träbron över sundet får man göra halt eftersom skogsområdet på den östra stranden är militärt skyddsområde. Men på den lilla ’dubbelstranden’ på den östra udden av Ekilla hade vi en fin utsikt över de två Ullfjärdarna. De är båda djupa och får en stor del av sitt tillflöde som kalkrikt grundvatten. Därmed är vattnet näringsfattigt och har en del vattenorganismer och växter som är relikter. Undervattenväxten småsvalting är speciellt sällsynt och finns bara här och på två ställen i Finland.

I Granåsens reservat växer 100-årig skog, vissa tallar är mer än 180 år gamla. Där finns en skidbana och lite av den konstgjorda snön låg kvar, en kvarnbostad från 1800-talet och grunden av en väderkvarn. Vid slalombacken hade vi en strålande utsikt över Lilla Ullfjärden. Efter att ha gått över E18 promenerade vi till Bålsta centrum via en grön gång med blandskog och med vit- och blåsippor på marken.

Text Barbro Ulén

I fredags vandrade vi österut på den gamla banvallen Salnecke – f.d. Lillsjöns hållplatsvägen mot Husby gård – kyrkstigen till Gryta kyrka – en litet bit av ett lokalt motionsspår – den gamla Eriksgatan till Salnecke – banvallen till Örsundsbro. Totalt en sträcka på drygt 7 km.

Järnvägen Uppsala – Enköping byggdes 1909-1911 och lades ner 1978. Nu är banvallen en populär cykelväg Örsundsbro-Uppsala för spänstiga personer. Längs banvallen såg vi blåsippor, vitsippor och gröna blad på förvildade krusbärsbuskar. Vägen kantas också av fullvuxen planterad björkskog, nu med tussilago på marken. Lillsjön är en fågelsjö som anlades för c:a 10 år sedan. Där såg vi sothöns och grågäss.

Husby gård var under järnåldern en betydelsefull kungsgård inom ’Uppsala öd’ som skulle garantera mat åt sveakungarna. Gården ingick också i ett bevakningssystem som skyddade handeln av järn och koppar på Örsundaån. Sträckan Husby gård till Örsundsbro var en del av sveakungarnas Eriksgata, dvs. den färd de gjorde efter att ha valts vid Mora Stenar.

Vid den porlande Husbygårdsbäcken hade svalörten börjat blomma (tidigt!). Gryta Kyrka ligger på sluttningen mot Lårstaviken. I hagen bakom kyrktornet finns många gigantiska flyttblock, några  bildar fantasieggande grottor. Här, i södersluttningen, hade gullvivan nått nära knoppstadiet (supertidigt!). Vi passerade Gryta majorboställe. Det var förr en statligt ägd herrgård vars avkastning skulle avlöna majoren vid Sigtuna Kompani. Nu såg det rätt tomt ut där. Nära kyrkbäcken finns en berömd runsten. En vikingadotter Bolla (Bodil) dog alltför ung och fadern Tjälve byggde en bro över vattendraget till minne av henne. När Tjälve sedan dog lät änkan och hennes söner resa runstenen till minne av både Bolla och Tjälve.

Salnecke slott är en mycket välbevarad herrgårdsbyggnad från 1600-talet i dåtidens franska och italienska stil. Banvallen västerut går genom det nya villaområdet Salnecke park. Vi passerade Gamla Örsundsbro och dess hamn. Här var det ångbåtstrafik tills i slutet av 1800-talet. På 1930-talet upphörde persontrafiken och på 1950-talet båttrafiken av spannmål.

Text Barbro Ulén