Fredagen den 23 augusti vandrade vi Venngarnsvägen– slottet- slottsparken-en bit av Upplandsleden till Viby by och vidare till Sigtuna: en sträcka på drygt 7 km.
Ett anrikt slott, Wenngarns slott, finns omnämnt redan på 1100-talet. Under 1600-talet byggdes det om i barockstil av drottning Kristinas gunstling Magnus Gabriel De la Gardi. Han kom att dö utfattig i ett av rummen på slottet och lär fortfarande spöka i den mäktiga parken. Fortfarande har den behållit sitt 1600-tals utseende med stenterasser, alléer och en stor springbrunn. Slottet används nu för diverse event och i helgen hålls en Hälsofestival.
Skogen där Upplandsleden slingrar sig är fortfarande statligt ägd. Nytt, jämfört med när vi gick här för ett år sedan, är att leden nu passerar ett mindre kalhygge. Vandrings-markeringarna är kvar på högstubbar och hygget är risrensad.
Vi klättrade över en stätta och kom ut på en betad hage med slånbärsbuskar där det gått får. Fåren betade idag på en betesvall när Viby. De är Gutefår – en ras som fanns redan på vikingatiden men som höll på att utrotas på 1940-talet. Baggarnas horn kan vara upp till 90 cm och även tackorna har långa horn. Fåren tillhör Humparboda gård – ett litet familjejordbruk som har försäljning av lokalproducerade matprodukter.
En ålderdomlig torpby, Viby by, har en lång historia som sträcker sig nästan 1000 år tillbaka. Den fromma stormansänkan Doter donerade mark till munkar som började bygga ett cistercienserkloster här på 1160-talet. Men det blev en tvist med Doters son vilket är beskrivet i Vibybrevet – Sveriges äldsta skriftliga källa. Två decennier senare flyttade cisterciensermunkarna till Julita och började bygga ett nytt kloster.
Vid reformationen under Gustav Vasa drogs Viby in till kronan och den lades under Venngarns slott. Byn förblev därför oskiftad. Den är en s.k. klungby. ’en samlad gårdsbebyggelse där tomterna ligger utan skönjbar plan eller inre ordning’ och ser ut som den gjort för över 200 år sedan. Bygatan och tomterna är inhägnade av gärdsgårdar. Bonings-husen är knuttimrade och uthusen har vasstak. Det minsta såg nästan ut som en koja.
Ända fram till 1916 (då Venngarn fick en statlig anstalt för alkoholister) hade byns arrendebönder skyldighet att göra dagsverken åt slottet. Arrendet jagade de arma torpbönderna. Man åt ensidig mat med mycket gröt och lite potatis. Fiske i Garnsviken var inte tillåtet utom på strandängarna under våren. Proletärförfattaren Fred Eriksson växte upp i byn för 100 år sedan i ett 35 m2:s litet torp. Modern kom att föda 11 barn till i torpet och sammanlagt fick hon 15 barn. Hon avled 1942 vid 54 år ålder. Nu är byn pittoresk och torpet används som skrivarstuga.
Text Barbro Ulén
Bild Anna Menzlin