Författare: sventid

Fredagen den 27/9 vandrade vi Skogshyddan – Hammarskogs Stora Kärret – Fyristorp – Perstorp- Granliden – Hammarby – längs Svälthammar – Dalkarlskärret (fika) – en liten bit på nya cykelleden – Toran – Vreta udd (fika 2) – stigen genom naturreservatet Vreta udd – Vreta S Strandväg. Sammanlagt gick vi nästan 10 km.   

Nu är det fem dagar efter höstdagjämningen som i år inföll den 22 september. Den dagen går solen upp exakt i öster och ner exakt i väster men dagen kan fortfarande vara lite längre än natten (p. g. a. planetens lutning). Nu går vi åter mot höst och ett lugn infinner sig i naturen.

En uppdämd fågelsjö Dalkarlskärret torrlades av dalkarlar under senare delen av 1800-talet i ett försök att få mer marker. Det var länge ett måttligt blött kärr där man grävde fram märgel (kalksten). 1963 tog kommunen över ägandet av Hammarskog och man restaurerade Dalkarlskärret 1970. Det dämdes upp och fick en ordenlig vattenspegel och ett lämpligt vattendjup för sjöfågel. Men vissa år har dammen ändå varit ganska uttorkad. 

Löväng genom fagning och slåtter Skogen vid Hammarskog är mycket omväxlande och idag varierade det också hur mycket höstfärg träden börjat få. Toran är en kuperad och vacker hagmark med ek, björk och hassel. Den innehåller både öppna hagmarksområden och ekskog. I den södra delen av Toran står en jätteek som har så stor stam att det behövs fyra personer för att omfamna den. Vi såg att man, antagligen i går, arbetat med att röja bort hassel runt gamla ekar så att de ska få livsrum. Delar av Toran började restaureras till löväng 2021. Bakgrunden är att bara 1 % av förra århundradets ängsmarker finns kvar. Ängsösyndromet, då naturreservaten började växa igen, blev allt mer uppenbart. I stället vill man få ”lagom störda” områden med många livsmiljöer: öppna ljusa ytor, partier med lövträd, våtare partier och området ska ha murkna stockar och gamla solbelysta ekar. Man vill få örter som fibbla, gullviva, gökärt och klasefibbla. För att restaurera tar man först bort träd och buskar som hassel. I maj fagar man, dvs. tar bort gamla löv och kvistar. I augusti slår man med lie och kör med slåtterbark. Det låg ännu kvar högar efter årets slåtter idag. Efter tre års restaurering av Toran växer nu här den sällsynta örten fin ögontröst.

Korna betar Vissa områden hålls öppna genom att korna betar men de kan behöva få hjälp på traven genom att buskvegetation röjs bort. Även vid Vreta udd finns lundar av ek, alm, björk och hassel där korna håller öppet. Idag var utsikten över Dalbyviken och Ekoln lite disig på grund av regnet. Utsikten var ändå fin. Det sägs att man på vintern sett varg på isen här.

Text Barbro Ulén

Igår, fredagen den 20/9, vandrade vi i strålande höstsol från Hjälstaby, längs Hjälstavikens östra strand till Parnassen (fika) och tillbaka över Kvarnberget – en sträcka på ungefär 10 km. Som namnet antyder har sjön Hjälstaviken varit en vik av Mälaren. Ända fram till 1700-talet hade denna vik förbindelse med Ekolsundsviken, nu har den bara en utloppskanal dit.

Kornas bete har gett ett fågelparadis. Vandringsleden är omväxlande och löper mellan hagmarker, kobeten, lite blandskog (gran ek och asp) och ädellövskog. De betade backarna vid Skönsberg är kalkrika och därför mycket artrika. I gamla tider, ända in till början av 1900-talet slåttrade man vass i sjön och slog av fräken på strandängarna. Nu betar det kor där och under våren är dessa områden vattenrika, och här trivs fåglarna. Sedan 1994/1995 finns det också ett dämme i utloppet för att kunna hålla kvar vattnet under vårarna innan korna släpps på bete.

En ägretthäger visade upp sig. Vid Svanvik har svanarna häckat redan under Gustav II Adolf:s tid och omtalades sedan av Linné. Där gick vi på den jättelånga spången, omsluten av ett stort vassområde. Sånt är mysigt och här kan man känna sig som ett med naturen, långt borta från civilisationen. Fast en fin höstdag som idag var det förstås mycket fågelskådare i farten. De hade sett blåhake och några dagar tidigare skäggmes. En ägretthäger visade upp sig för oss i kanalen. Om man går in på facebook-sidan Hjälstaviken kan man se en mängd foton på dessa fåglar – det ena finare än det andra.   

Parnassen – en jakt- och festplats 

Parnassen (= ’ett lands samlade vitterhet’) kallades under 1600-talet för Fasanberget. Den anlades enligt fransk modell, stjärnformad med nio siktgator som strålade ut från mitten. Här i centrum kunde man roa sig med att beskåda jakten. På 1700-talet blev området en festplats där bl. a Gustav III förlustade sig. Platsen är nu en parkliknande lund där gran och en del buskar tagits bort för att ädellövträden ska kunna utvecklas.

Ett gömsle för fågelskådning 

På tillbakavägen tog vi oss tid att gå ut till det stora gömslet där man kommer närmare sjöfågeln. Vattenytan var som väntad full av gäss, men där fanns också skarvar. Uppe på Kvarnberget var utsikten över både Hjälstaviken och en bit av Mälaren betagande. Men på vägen tillbaka genom skogen inträffade något dramatiskt. Nästan alla blev stungna av jordgetingar vars bo vi tydligen kom för nära trots att vi gick på en stig. Getingen kan sticka flera gånger eftersom deras gaddar inte har hullingar och det blev flera bett.

Text Barbro Ulén

Fredag 13 september vandrade vi från Knutmassomuséet via stigar i ytterkanten av Gimo samhälle (Vallonstigen) mot stranden av Gimo damm.

Den följde vi längs Bengtsudden, Gimobadet, Norrslutsudden och Bladåkersudden. Stigen är en del av Upplandsleden etapp 11:1 som i år har rustats upp och nu följer närmare stranden. Den har nu därför många rastplatser. Tillbaka gick vi ungefär samma väg men genom den norra delen av Gimo samhälle med herrgården och sina gamla bruksbyggnader. Totalt gick vi drygt 8 km.

Redan när vi passerade Sandvik Coromant AB dök det upp stora streck med gäss på himlen. De visade sig ha samma mål som oss – Gimodammen – som idag låg precis spegelblank i solen. Gässen ackompanjerade till en början vår vandring längs stranden.

Gimo damm är hela 3 km2 stor med ett medeldjup av 1,7 m. Den norra delen är grund och där växer det mycket bladvass och säv. I den södra delen (som vi gick längs med) är den djupare med ett maxdjup på 4 m. Den är ett bra fiskevatten och idag träffade vi på en man med kastspö som rodde ut med båt för att få upp gäddor.

Gimodammen konstruerades i etapper på 1600-talet då järnbruket anlades. Sedan dess har flera uppdämningar gjorts – den sista så sent som 1960. Den däms av en mindre regleringsanordning vid Norrsluttningarna (som vi passerade över) och i sydspetsen vid Hammarsluttningen som vi kunde se på hemvägen. Vattnet når sedan Olandsån via Glötar-diket resp. Gimån.

År 1649 köptes bruket av Louise de Geer som uppförde regleringen av dammen vid den nedre Hammarsluttningen. Vid invigningen kom elden lös och all bruksbebyggelse och halva Gimo brann upp. Men allt byggdes upp igen och hans son, Stefan de Geer, byggde en hammarsmedja 1666 i närheten av brukets störta masugn. Efter släkten de Geer följde stenrika ägare som tillhörde andra släkten. År 1770 började Gimo Herrgård att byggas av en av dem. Bruket övertogs av Korsnäs AB 1936 och av Sandvik Coromant AB 1951. De har idag 1400 anställda som arbetar dygnet runt och räknar sig som Uppsala läns största privata arbetsgivare.

På vågen hem över Bengtsudden höll vi på att missa den stora runstenen. Den är från 1000-talet och stod ursprungligen norr om Skäfthammar kyrka, vid bron över Gimån. På 1880-talet lades stenen intill kyrkogårdsmuren innan den flyttades till sin nuvarande plats. Texten lyder: Ljut och Trotte och Ödvid läto uppresa stenen efter sin fader Björn och Fasthed sin moder. Ömund ristade runorna.  

Text och bild Barbro Ulén

Den varma fredagen den 6 september vandrade vi c:a 7-8  km av Upplandsleden etapp 1 sträckan Rosenlund-Knivsta.

Sträckan är omväxlande och går genom skog med betesmark, låglänt öppet jordbrukslandskap och Ängbyskogen – Knivstabornas populära strövområde.

Vid starten passerade vi en jättestor hästanläggning som har tävlingshästar med fina anor. Vi vandrade sedan på en höjd med öppen blandskog och en kohage. Vi pausade vid en liten rastplats med vindskydd, och med utsikt över Brantshammarssjön. Den var verkligen till sin fördel idag och glittrade i det soliga vädret. Sjön är bara 5 ha stor och har ett maxdjup på 2,6 m. Den är sänkningsskadad och norra delen håller på att växa igen. Med en början runt 1850 sänktes nästan alla uppländska sjöar då man försökte dika ut dem för att få mer jordbruksmark.

Det förra Krimkriget (1853-1856) innebar att Ryssland blockerade sina hamnar för veteexport till Europa och därför ökade de svenska spannmålspriserna. Lantbruket hade en framtidstro och priset på gårdarna fördubblades på bara ett decennium. Efter två svåra missväxtår efter varandra (1867-1868) förbyttes framtidstron till det motsatta och emigrationen till Amerika satte fart.

Vi fortsatte genom det låglänta jordbrukslandskapet. En gammal vikingaled gick här via en tarm av Mälaren mellan Garnsviken (Sigtuna) och Alsikeviken. Kvar av vattenleden är, förutom Brantshammarssjön, de två våtmarkerna f.d. Tomtasjön och f.d. Vickebysjön mellan Vassunda och Knivsta. Vi fortsatte förbi Brantshammars gård. Bakom ladugårdarna gömmer sig det USA-ägda företaget Habia Teknofluor. De tillverkar plastslangar och därför kontrollerar länsstyrelsen grundvattnet häromkring, främst koncentrationerna av PFAS.  

Efter ett par km:s vandring på en liten landsväg viker leden in i skogen igen. Väl inne bland träden sjönk lufttemperaturen med åtminstone fem grader. Det är en gammal gles skog med hällmarker. Området blev ett kommunalt naturreservat för bara två år sedan. Intill området ligger Ängbyskolan och idag var skogen full av lekande skolbarn.

Text Barbro Ulén

Tenasjön är en källsjö med fint vatten där det lär finnas flodkräfta och häckande storlom. Fredagen den 30 augusti, vandrade delar av Upplandsledens etapp 21 och 22 dvs. Rosenbacka (Vittinge) – Tenasjöns sydspets t.o.r. Sträckan motsvarade drygt 10 km. Skogen ägs av Torstunas häradsallmänning. Jag trodde att det knappt fanns några häradsallmänningar kvar men bara i Uppland finns det 16 stycken.

Vad är en häradsallmänning? Det är ett sätt att förvalta skog med ursprung från medeltiden. Allmänningen var utmarker som ägdes gemensamt av de som bodde i samma härad och en sådan motsvarade ungefär dagens kommun. Men sen kom ju Gustav Vasa som tyckte att kungen skulle bruka skogen och adelsmännen som skulle ha sitt. Under 1700-talet kopplade kronan greppet om allmänningarna. Under 1800-talet blev en del av häradsskogarna enskild egendom medan andra blev bruksskogar. Häradsallmänningarna motsvarar nu ½ procent av Sveriges totala skogsareal. De är mellan 2 och 1200 km2 stora och Torstuna häradsallmänning med sina 30 km2 är av medianstorlek. Bolagsformen kan vara ett bra sätt att sköta skogen långsiktigt och miljövänligt och t ex gynna artrikedomen av groddjur och fjärilar.

Skydd av hotade salamandrar. Den stora salamandern hotas av utrotning och skyddas enligt lag i hela EU. Länsstyrelsen har, tillsammans med Torstuna häradsallmänning, konstruerat ett par lekdammar för salamandrar för 15 år sedan. En av dessa två passerade vi när vi gick Salamander-vägen. Idag var den torr men andra höstar kan det finnas salamanderlarver i den ända in i oktober.

Permanentboende i ett fritidshus med stor tomt som vi passerade hade anlagt egna dammar, men i detta fall för att odla Japansk Koi-fisk.

Skydd av en rar fjäril vid sjön. Tenabadet sköts av Vittinge byalag. Här finns en slåtteräng som man slår av för att gynna fjärilar – främst den sällsynta väddnätfjärilen. Deras larver lever på ängsvädd som gynnas av om ängen slås sent. Badet är fint men mest smak av vildmark får man i den sydligaste delen av sjön med hällmarker vid stränderna och en fin rastplats med ett vindskydd.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 23 augusti vandrade vi Venngarnsvägen– slottet- slottsparken-en bit av Upplandsleden till Viby by och vidare till Sigtuna: en sträcka på drygt 7 km.

Ett anrikt slott, Wenngarns slott, finns omnämnt redan på 1100-talet. Under 1600-talet byggdes det om i barockstil av drottning Kristinas gunstling Magnus Gabriel De la Gardi.  Han kom att dö utfattig i ett av rummen på slottet och lär fortfarande spöka i den mäktiga parken. Fortfarande har den behållit sitt 1600-tals utseende med stenterasser, alléer och en stor springbrunn. Slottet används nu för diverse event och i helgen hålls en Hälsofestival.

Skogen där Upplandsleden slingrar sig är fortfarande statligt ägd. Nytt, jämfört med när vi gick här för ett år sedan, är att leden nu passerar ett mindre kalhygge. Vandrings-markeringarna är kvar på högstubbar och hygget är risrensad.  

Vi klättrade över en stätta och kom ut på en betad hage med slånbärsbuskar där det gått får. Fåren betade idag på en betesvall när Viby. De är Gutefår – en ras som fanns redan på vikingatiden men som höll på att utrotas på 1940-talet. Baggarnas horn kan vara upp till 90 cm och även tackorna har långa horn. Fåren tillhör Humparboda gård – ett litet familjejordbruk som har försäljning av lokalproducerade matprodukter.

En ålderdomlig torpby, Viby by, har en lång historia som sträcker sig nästan 1000 år tillbaka. Den fromma stormansänkan Doter donerade mark till munkar som började bygga ett cistercienserkloster här på 1160-talet. Men det blev en tvist med Doters son vilket är beskrivet i Vibybrevet – Sveriges äldsta skriftliga källa. Två decennier senare flyttade cisterciensermunkarna till Julita och började bygga ett nytt kloster.

Vid reformationen under Gustav Vasa drogs Viby in till kronan och den lades under Venngarns slott. Byn förblev därför oskiftad. Den är en s.k. klungby. ’en samlad gårdsbebyggelse där tomterna ligger utan skönjbar plan eller inre ordning’ och ser ut som den gjort för över 200 år sedan. Bygatan och tomterna är inhägnade av gärdsgårdar. Bonings-husen är knuttimrade och uthusen har vasstak. Det minsta såg nästan ut som en koja.

Ända fram till 1916 (då Venngarn fick en statlig anstalt för alkoholister) hade byns arrendebönder skyldighet att göra dagsverken åt slottet. Arrendet jagade de arma torpbönderna. Man åt ensidig mat med mycket gröt och lite potatis. Fiske i Garnsviken var inte tillåtet utom på strandängarna under våren. Proletärförfattaren Fred Eriksson växte upp i byn för 100 år sedan i ett 35 m2:s litet torp. Modern kom att föda 11 barn till i torpet och sammanlagt fick hon 15 barn. Hon avled 1942 vid 54 år ålder. Nu är byn pittoresk och torpet används som skrivarstuga. 

Text Barbro Ulén

Bild Anna Menzlin

Fredagen den 16 augusti vandrade vi Solgatan (Enköping) – Upplandsleden till Husbergs-grottan- motionsspåret till Gånstastugan – Upplandsleden genom stadsnära skogar – Korsängsparken- förbi nya Westerlundska gymnasiet – stadsgator – åstråket med Drömparken och idéträdgårdarna – Gustav Adolfs plan och bussen hem. Total sträcka c:a 7,5 km.

Vad drog änkan fram ur Husbergsgrottan? Nedanför branten med jättegrytor och mossbevuxna bergssluttningar nådde vi den lilla smala Husbergsgrottan. Ingen kan säkert säga hur grottan bildades. Enligt sägnen var den Husbergsfruns ingång till en stor sal inne i berget där hon förvarade sina omåttliga skatter. En girig änka tvingade sin dräng att, med ett rep runt benet, ta sig in i grottan. Han dröjde där inne och änkan drog i repet. Det finns flera varianter på vad hon drog fram; en död häst, en hästskalle, drängens benrangel eller bara benen från drängen. Husbergsfrun skatter kunde alltså ingen komma åt. Numera bor det bara fredliga källarspindlar i grottan.  

Hur gammal är Enköpings vattenpark? Korsängsparken byggdes år 2000 för att kunna rena ungefär hälften av Enköpings dagvatten (dvs. vatten som rinner av från gator och andra hårdgjorda ytor) och vintertid tippar man snö efter snöröjning till området. Dammområdet består av en fördröjningsdamm (för att fånga ev. skyfall), en översilningsyta och den grunda slingrande dammen (max 1,5 m djup). Denna har också ett flertal lågvattentrösklar (20 cm djup) med tät vegetation för filtrering av vattnet. Vattenparken är också utformad för att vara ett strövområde och har bra fikaplatser med utsikt över vattnet med sjöfågel.

Hur gammal är Nya Westerlundska gymnasiet? Den är sprillans ny. Precis färdigbyggd av trä med plats för 1600 elever och 200 lärare och övrig personal. Den kommer att öppnas nu vid skolstarten och vi kunde se det nya biblioteket när vi passerade förbi.  

Vilken park är vackrast? Vi tittade närmare på Drömparken med sina mjuka och finstämda färger. Den är gestaltad av den holländske designern Piet Oudolf. Han ville ha mera vildvuxet och mindre trädgård. I stället för träd finns det stora rundlar av bok. Nu på sensommaren är parken full av perenner – båda höga och låga. Salvian ska se ut som en rörlig flod.

Vi gick längs raden av små idéträdgårdar. Årets tema är ’Hyllade kontraster’ och de hade namn som: Stad och land, Göra och vara, Vått och torrt, Stillhet och rörelse. Helt omöjligt att avgöra vilken som var vackrast.

Text Barbro Ulén

I fredags vandrade vi c:a 6 km runt olika stigar i Wiks naturpark med paus vid Stärkbärsudden. Vädret var som när den svenska sommaren är som bäst och en lång paus vid Wiks-badets bryggor fick avsluta vandringen i detta Natura 2000-område.

Från fönstren i det höga Wikslottet har man utsikt över Lårstaviken. Mot andra sidan såg man för länge sedan ekhagar och öppna backar. Men på 1800-talet förvandlades betesmarken till en engelsk park. Bland de stora ekarna planterade man nya träd, anlade stigar och byggde ’mystiska sevärdheter’ som fejkade fornlämningar. Under 1900-talet växte parken igen och de stora ekarna började kvävas. Åren 2000-2002 restaurerade man den därför – gamla ekar höggs fram och delar av parken glesades ut. Får och kor betar för att hålla markerna öppna.

Den NV delen av parken är fortfarande en tät skog av stora hasselbuskar och här var den mindre stigen svår att hitta. Små stigar leder också fram till gamla ek-märkesträd. Inuti ihåliga sådana bildas material som kallas mulm. Den består framför allt av lös, murken ved och där trivs larver av mer eller mindre sällsynta insekter. Naturparken är också full med liggande ekstubbar och på dem kan man hitta den gula svaveltickan. I Nordamerika och Euroasien kallas den för skogskyckling och används på sina håll som matsvamp. När den växer på ek är den dock inte god och den lär t o m vara svagt giftig. Bokskogen erbjöd en fin skugga mot solen idag.

En mäktig kvinna som var med att grunda Wik var Ramborg Israelsdotter. Hennes släkt hette And efter släktvapnet med tre fåglar. Det finns sägner om henne – hur hon hämtade guld från trollen i Kumla trollberg och hur hon fortfarande spökar i slottet och i parken. Ramborg lät också bygga Västeråkers kyrka som en gravkyrka åt sig själv. Att Wiks slott var gediget byggt bevisades av att man i över ett år klarade en belägring av Gustav Vasa när denne krigade mot Kristian II av Danmark år 1521.  

På en av informationsskyltarna får man en bra inblick i vilken stor arbetsplats Wiks säteri var. Bland tjänstefolket hade hushållerskan, dejan, en hög ställning. För år 1685 har man hittat en lönelista och då hade dejan följande årslön (mina försök till omräkning i kursivstil):

Reda pengar   5 daler kopparmynt (c:a 800 kr i dag)

                           5 tunnor spannmål (628 liter)

                      ½ tunna strömming (63 liter)

                      1 kappe ärtor (5 liter)

                      3 lispund kött (25,5 kg)

                      2 lispund fläsk (17 kg)

                      1,5 lispund salt (13 kg)

                      5 marker humle (mosvarade en lön för 5 fulla dagsverken för en karl)

                      2 marker ull (mosvarade en lön för 2 fulla dagsverken för en karl)

                      4 par skor

Text och bild Barbro Ulèn

Fredagen 2 augusti vandrade vi delar av Linnés Vaksalavandring Jälla-Lindbacken. Eftersom stigen bitvis var knölig tog vi rundan Lindbacken- Ekbacken – stigens nyare sträcka (runt Skogsängen och skogen norr därom) och bussen hem från Lindbacken. Vi kom ändå upp i nära 7 km. Det var fint vandrarväder, inte alltför varmt och med svalkande vindar.

Nära ridhuset, som förut ägdes av Uppsala Ponnyklubb, mötte vi fyra ryttare på sagoliknande hästar. Hästarna blev så rädda för oss damer att vi måste backa så att de skulle våga sig framåt och in på ridstigen till stallet. Linnéstigen löper sedan nära Lindbacken genom en blockrik skog som är full av kojor. Det märks att Lindbacken är det område i Uppsala som har den högsta andelen hushåll med barn (75%). Här tog vi vår första check-point och sedan ett par till i själva Lindbacken.

Vi fikade i Skogstorpsparken. Hit leds områdets dagvatten som samlas i en damm som också ska kunna svälja vatten vid skyfall.  Vi vek sedan av söderut och passerade Almtunascouternas stuga Ekbacken. Den byggdes 1959 av gamla byggbaracker som användes när man anlade Arlanda flygplats. Scoutstugan ligger i ett skogsbryn nära vägen till Åby gård.

Här mötte vi en checkpointletare på cykel.  Årbygård ligger på en urgammal byplats där några av gårdarna tillhörde domkyrkan. Vi följde Linnéstigen åt andra hållet, längs Skogsängen, som tyvärr är full av risig, övervuxen energiskog. Men där fanns också jättefina skogshallon och hasselnötter. I skogen norr om ängen träffade vi på den mykoheterotrofa växten Tallört. Den växer alltså inte med hjälp av solen, utan tar sin näring från svampar under jorden – som en parasit.  

Text Barbro Ulén

Fredagen den 12 juli vandrade vi i Älvkarleby. Totalt gick vi 7,5 km och hela tiden hade vi kontakt med Dalälvens strömmande vatten.

Vi gick först en stig genom Vattenfalls värnområde för biologisk mångfald, fortsatte norrut vid Älvkarleby gamla turisthotell, gick över till den lilla ön Notören, vidare över svajande hängbroar via småholmen Korallen och fortsatte norrut till Sandörens camping och badplats. Tillbaka vandrade vi på den östra höga stranden ner till vattenkraftverket, över betongbroar till Flakön och till Laxön. Namnet ören betyder grusbank eller revel, men korall är något som finns under vattnet. Kanske har den lilla holmen Korallen historiskt legat under vattennivån vid högflöden?

Det var en solig men inte alltför varm dag och fullt av högsommarblommor. Mycket åkervädd, liten blåklocka, fackelblomster, renfana och vägtistel. Nya sorter som jag lärde mig: gullkrage och gulmåra av varianten med nästan vita blommor (tror jag).  

Redan Gustav Vasa besökte på sin tid Elfkarleby (år 1528) och inspekterade laxfisket. Han hade en speciell laxfogde på plats och hävdade att 2/3 av fisket skulle tillföras kronan. Älvkarlebyborna skulle bara få 1/3. Det tyckte byborna var alldeles för lite och de försökte t o m gräva en egen älvfåra för att kunna fånga den åtråvärda fisken. Sedan följde decennier av trätor och domstolsprocesser om rätten till att fiska lax. Som en mycket klen tröst kunde ortsbefolkningen få fiska nejonögon helt fritt.

En berömdhet som besökte Älvkarleby (1732-05-13) var Linné. Han tog sig över Dalvälven med färjan som gick mellan Sand (där Älvkarlebys campingstugor nu ligger) och Västanå. Linné var 25 år och gjorde här sitt första stopp på sin lappländska resa. Älven var då ’otämjd’. Han skriver: ’Vattnet bli vitt, brusar som i raseri, kastar dropparna ett par alnar i vädret så att detta kontinuerligt står såsom en rök’.

Den första bron över Dalälven uppfördes 1793 men togs av en vårflod efter 7 år. Den nuvarande bron, Carl XIII:s bro, uppfördes 1813. Den kunde H C Andersen ta när han besökte Älvkarleby 1849. Färden gjordes med häst och vagn och året därpå skrev han en bok om resan. Gävle tyckte han var tråkigt men han blev entusiastisk över vattenfallet. Han såg vattenmassorna lysa i månskenet vid Carl XIII :s bro vid vars ände han hade sitt natthärbärge.

Idag är älven reglerad förutom under ett par timmar under Fallens dag. Men när man står vid det torrlagda Storfallet kan man ändå föreställa sig hur Linné och Andersen såg älven forsa fram.

Text Barbro Ulén