Författare: sventid

Igår, fredagen den 5 juni, vid den där korta, magiska tiden när allt står i sin fullaste prakt, vandrade vi delar av Upplandsledens etapp 21 och 22; Rosenbacka (Vittinge) – Tenasjöns sydspets t.o.r.

Leden går genom ett av Upplands mest varierande skogs- och sjölandskap, och vi gick både genom den norra delen av Torstuna Häradsallmänning och genom Uppsala Akademiskog. Skogen kändes uråldrig men på samma gång ny och fräsch efter nattens regn. Vi noterade bland annat blommande vita lupiner, skogstjärmor och ekorrbär. Hela vandringsträckan motsvarade 11 km.

Häradsallmänningarna motsvarar 0,5 procent av Sveriges totala skogsareal. De kan vara mellan 2 och 1200 km2 stora, och Torstuna häradsallmänning är med sina 30 km2 av medel-storlek. En häradsallmänning var ursprungligen utmarker som ägdes gemensamt av de som bodde i samma härad. Gustav Vasa tyckte dock att kungen skulle bruka sådana skogar, och under 1700-talet kopplade kronan greppet om dem. Under 1800-talet blev en del av härads-skogarna enskild egendom, medan andra blev bruksskogar. I Torstuna allmänning har skogs-vägarna fina namn: Jordjäkarvägen (gammalt ord för Lantmätarevägen), Rosenbackavägen och Salamandervägen.

Skydd av hotade salamandrar. Den stora salamandern kallas för ’småvattnets drake’ eftersom hannarna liknar små drakar under lekperioden. Den hotas av utrotning och skyddas enligt lag i hela EU. Vi passerade en gammal konstruerad lekdamm för salamandrar. Det fanns vatten i den och det lär det kunna finnas salamanderlarver i sådana dammar ända in i oktober.

Skydd av en rar fjäril. Tenasjön är en källsjö med fint vatten. Namnet Tena syftar antagligen på den långsträckta (uttänjda) höjdryggen längs sjön. Vid sjöns norra del (Lilla Tena) finns ett välskött bad som sköts av Vittinge byalag. Slåtterängen slår man av för att gynna fjärilar, främst den sällsynta väddnätfjärilen. Deras larver lever uteslutande på ängsvädd som gynnas av att ängen slås sent. Mest smak av vildmark får man i den sydligaste delen av Tenasjön, med hällmarker vid stränderna och en fin rastplats.

Japansk Koi-fisk odlas i en trädgårdsdamm i Stora Tena som vi passerade. Fisken är en färgglad variant av karp som avlats fram i Japan. Den är känd för sin långa livslängd, och kan bli över 100 år gammal. Man äter den inte, utan odlar den för sina färger och mönster, som ett levande konstverk.

Text och foto Barbro Ulén

Till Vandringsidan

Nästa fredag den 12 juni Adolfsbergskogen i Storvreta och Ekeby-Ärentuna

Samling Uppsala resecentrum läge C3 för att kl 10.10 ta buss 110 till Storvreta. Avstigning kl 10.42 vid ändhållplatsen Lingonvägen. Vi vandrar i Adolfsbergskogen som är speciellt fin denna årstid och där signalväxter som skogskniprot, ormbär, tvåblad och tandrot skvallrar om kalkrik jordmån. Efter att ha gått genom samhället tar vi av vid Stens badplats och går längs Fyrisån till Ekeby-Ärentuna och Ekeby kvarn. Totalt c:a 8 km lättgånget. Från hlp. Trekanten går flera bussar hem:

115   823   110

13:03 13:18 13:34

14:03 14:18 14:34

Fredagen den 19 juni Bonusvandring till midsommarstång. Samling Uppsala resecentrum läge A3 för att kl 11.29 ta buss 848. Avstigning kl.11.49 hållplats Arkitektvägen i Vänge. Vi går 3 km (en timme) på motionsslingan i vacker skog (Norra skogen). Sen går vi över väg 72 och kommer till Vänge-Ekeby lagom till att midsommarstången reses kl. 13. Det brukar vara traditionella lekar och tävlingar typ kasta boll i hink. De brukar också ha öppet så man kan titta in i de gamla husen: Karlssongården, undantagsstugan och smedjan. Tillbaka till Uppsala går buss 848 från Vänge-Ekeby varje timme kl. 14.16; 15.15, osv.

Fredagen den 26 juni Harghamn och Järnboden Samling Uppsala resecentrum läge A3 för att kl. 09.05 ta buss 775 till Östhammar. Där byter vi till buss 857 som går mot Hallstavik och som först gör en runda i Hargs hamn. Vi stiger av vid Storvägens hållplats vid vägskälet mellan Hargsvägen och Storvägen kl. 10.37 där Ann-Charlotte Ljungholm möter upp.

Uppsala C Läge A3 buss 775    Till Östhammar buss stn läge C      Från Östhammar   läge D buss 857                 Hlp Storvägen  Hargs hamn

   09:05                         10:10                         10:20                                 10:37

Vi tittar runt i Hargshamn och Ann-Charlott berättar om samhällets historia. Vi fikar på en rastplats innan vi viker in på Vikingaleden. Leden går ett par km genom skogen innan vi når Järnboden. Några kortare partier är stenig och med mycket rötter. När vi kommer till Järnboden berättar Ann-Charlott om brukets historia. Vi beräknar att nå Järnboden ungefär kl. 12. Konstutställningen där öppnar kl. 12:00 och där finns också en enkel kaffeservering. Vi lämnar Järnboden kl. 13:10 för att nå hållplats Träsket 1 km lätt väg därifrån. Bussen går omkring kl. 13:31 läge A och 13:37 läge B eftersom den inte fortsätter till Hallstavik, utan bara gör ett varv i Hargshamn innan den vänder norrut mot Östhammar.

Från hpl Träsket Buss 857             Från Hargs kyrka Buss 857 läge B   Till Östhammar busstn.  Från Östhammarbuss 775    Till Uppsala C

13:31 läge A

13:37 läge B                          (13:42)                         13:56                 14:16                     15:24

Vill man istället gå hela vägen genom Hargs brukssamhälle till Hargs kyrka (3,5 km) bör man lämna Järnboden redan 12:20 för att säkert hinna till Hargs kyrka 13:42 och buss 857. Nästa förbindelse från Hargs kyrka – Uppsala går först kl. 15:03 och går då via Hallstavik med byte till buss 805.

         Från Hargs kyrka     Buss 857 läge A   Till Hallstavik stn. Läge C   Från Hallstavik stn Läge B Buss 805   Till Uppsala C

                             15:03                                                        15:43                                                       15:55                                                        17:02

Fredagen den 29 maj vandrade vi Jumkils prästgårdsrunda och en liten avstickare till Vallhofs säteri. Totalt gick vi c:a 6,5 km med behagliga 20 graders värme och strålande sol.

Jumkilsån är fyra mil lång. Det har inte funnits några järnbruk i närheten så den har fått vara ganska orörd. Ån rör sig inte rakt, utan slingrar sig fram i mjuka bågar genom sin djupa dalgång. Den äter sig in i ytterkurvan, lägger av silt och annat material i innerkurvan, och därför flyttar ån sig långsamt i sidled. Nära bron vi gick över delar sig ån i två grenar, och här ligger Brostugan som fram till för drygt 100 år sedan var Jumkils fattigstuga. Jumkils kyrka är från början av 1300-talet med en spånklädd klockstapel från 1700-talet. Nära ligger Lilla Huset som förr var klockarens bostad.

Under 1600-talet delades Jumkils by upp och Lilla Huset blev kvar i det gamla centrat medan Stora Huset, som var capellabostad (prästens bostadshus) hamnade i Näsets by. Härifrån utgår Prästgårdrundan som kommit i skymundan av Linnés Jumkilsvandring och Örnsätraskogens naturreservat. Rundan passerar bland annat det gamla hemmanet Holmsta. Namnet betyder ”gården vid holmen” eller ”gården på höjden/torra marken i sank terräng”.

Klimatförändringarna, och den snabba övergången från kall vår till tidig sommar, har gjort att blomningen exploderat. Till exempel blommar midsommarblomster redan nu. Vi såg också: smörblommor, liljekonvalj, fibbla av något slag, skogsstjärna, skogsförgätmigej och ängs-kovall. Det plötsliga ovädret runt 17:30 tisdagen den 26 maj, med hagel och kastvindar på 21–25 m/s, hade gjort att flera aspar och andra träd hade knäckts och fallit, särskilt i skogsbrynen och på det stora hygget i söder.

Göken har häckningssäsong och tutade ihärdigt. Det gör den cirka 7 veckor under året tills den lämnar Sverige i början av juli. Gökhonan specialiserar sig på en specifik värdfågel och gökungen får ett gap med ett mönster som matchar värdarten. Gökhonan kan lyckas få 8 – 20 ungar om insektstillgången är god. En gökunge kan bli större än de båda värdfåglarna tillsammans, som dock fortsätter att mata 300 – 500 ggr. per dag.

Vallhofs säteri har idag en djurhållning baserad på hästar och med får på arrenderade marker. Den gamla huvudbyggnaden i trä ligger stilmässigt närmare en större bondgård än en klassisk herrgård. Här bodde ofta Carl von Linné under sina herbationer. Socknen var känd för att utnyttja myrarna till slåtter och Linné beskrev hur bönderna gav sig ut på ”de vattusjuka ängarna”, där marken gungade under fötterna och lien fick föras med en särskild teknik. Han återkom flera gånger till hur fattiga bygder överlevde tack vare myrslåttern och hur skickligt folk behärskade denna svåra konst.

Text Barbro Ulén

Till Vandringsidan

Nästa fredag 5 juni Tenasjön

Samling Uppsala resecentrum läge A3 för att ta buss 848 mot Sala kl. 09.31. Avstigning kl 10.06 vid Rosenbacka (Heby). Vi går Upplandsleden t o r till grillplatsen vid Tenasjöns södra strand, totalt nästan 10 km. De första 2,5 km till badplatsen i norra Tenasjön är lättgången genom vacker Häradsskog. Man kan nöja sig med dessa 5 km. Resterande sträcka längs sjön är mera knölig med rötter. Tillbaka från Rosenbacka går buss 848 varje halvtimme: 13.23, 13.53, 14.25 14.57 osv.

Fredagen den 22 maj steg vi av bussen vid Vattholma skola där Maud Wendin mötte upp och guidade oss runt i gamla Wattholma (ursprungligen kallad Vattuholmen).

Därefter gick vi till Lena kyrka och vidare till Vattholmastationen och tog Mälartåget hem. Själva vandringssträckan blev 5,5 km. Vädret var strålande och blomprakten magnifik, nu i syrenernas tid.

Vattholmadottern Maud beskrev många minnen från platserna vi passerade. Trekanten har alltid varit den självklara samlingsplatsen i Vattholma. Den lilla gröna ytan, inklämd mellan vägarna och omgiven av björkar, blev tidigt byns naturliga festplats. Redan i början av 1900 talet började man resa midsommarstången här, och traditionen har fortsatt utan avbrott i över hundra år. Där Vattholmaån breder ut sig till en damm vid Lena företagsby brukade barnen åka skridskor och träna bandy. På hösten blev ängarna öster om den nuvarande Malmvågsvägen en lekplats för kurragömma. Barnen gömde sig bakom höstackar, i diken och bakom torpens uthus. De äldre barnen lärde de yngre var de bästa gömställena fanns – bakom den stora stenen vid gärdsgården, eller i skuggan av den gamla eken som stod som en ensam väktare över fältet.

Samtidigt beskrev Maud det slit som det innebar att tvätta och ta sig ner till den iskalla ån via en stentrappa vid den dåvarande tvättstugan. Stugan blev sedan bagarstuga och är nu en privat festlokal. Ån heter officiellt Fyrisån, men i Vattholma är Vattholmaån det traditionella och lokala namnet. Ån sänktes i samband med de stora sjösänknings-  och dikningsprojekten i Uppland omkring 1880–1910. Sänkningen hängde bara indirekt ihop med gruvdriften i Dannemora. Det handlade inte om att leda vatten till gruvan, utan om att skapa bättre jordbruksmark åt de bönder som försörjde gruv- och brukssamhällena.

När företaget Anders Diös tog över bostadsbeståndet i Vattholma (ung. 1962–1964) börjar man rusta upp de äldre arbetarbostäderna kring bruket. De äldre trähusen var slitna, hade dragiga fönster och enkel standard. De renoverades successivt under 1960-  och 70 talet. Upprustningen var genomgripande men respektfull och husen fick små trädgårdar. Samtidigt uppfördes i slutet av 60- talet och början av 70-talet de nya parhusen/kedjehusen Det skapade en blandning av gammalt och nytt som fortfarande präglar Vattholma. ”High Chaparall” är ett lokalt namn på ett område i Vattholma som under 70–80 talen var livligt, tättbebyggt och fullt av barn – en sorts byns egen lilla vilda västern.

Anders Diös blev den dominerande hyresvärden i Vattholma från början av 1960 talet fram till mitten av 1990 talet då Diös sålde sitt bostadsbestånd. Därefter delades husen upp mellan flera olika privata fastighetsägare. Flera av de gamla Diös husen har renoverats igen av den nya ägaren. Par- och kedjehusen från 60–70 talet har ofta blivit privatägda. Hyresmarknaden i Vattholma är idag betydligt mindre än under Diös-tiden.

Vattholma är ett av Sveriges äldsta bruk – det fanns hyttor på plats redan på 1300-talet. Gustav Vasa bildade 1545 ett bolag med tyska bergsmän för att utveckla järnhanteringen i Dannemoraområdet, vilket även påverkade Vattholma. Bruket fick sin mesta malm från Dannemora gruva. Kung Johan III anlade Sveriges första mässingsbruk i Vattholma år 1571. Bruket ägdes av släkten Bielke på Salsta efter att kronobruket försvagas i slutet av 1500-talet. Under 1600-talet infördes en avancerad smidesteknik av Vallonerna. Detta ledde till en blomstringsperiod.

Mässingsbruket producerade exklusiva varor som fyrfat, sängvärmare och vinkylare (bland annat för hovet) fram till år 1780 då mässingsbruket lades ned. År 1872 ersattes vallonsmidet av Lancashiremetoden, en mer effektiv teknik som moderniserade produktionen.

Stångjärnstillverkningen upphörde 1905 och järnbruksepoken var över. Kapten Fredrik Kylberg blev därefter driftschef vid bruket. Det var i en tid då många bruk i Uppland mekaniserade delar av smidet, införde nya härdmetoder och effektiviserade produktionen för att möta konkurrens från stålverk och valsverk. Vattholma bruk övergick till att tillverka mindre järnprodukter som spik, redskap, beslag, och verktyg. Vid bruket fanns också mekanisk verkstad, snickeri och gjuteri.

Bruket såldes i början av 1940-talet till Allmänna Brandredskapsaffären AB (ABA). Nu tillverkade man brandredskap, brandbilar, stegar och senare slangklämmor och hade över 400 anställda. Tillverkningen av slangklämmor upphör 1992 då smidesverkstaden lades ned och därmed var den industriella epoken i Vattholma avslutad.

Vattholma är inte längre ett brukssamhälle, men spåren finns kvar i byggnaderna, i berättelserna och i sättet byn är formad. Det är en plats där det gamla och det nya lever sida vid sida, och där framtiden känns lika närvarande som minnena. Skolan, idrottsplatsen och föreningslivet håller ihop byn. Fotbollsmatcher, midsommarfirande, loppisar och hembygds-föreningen gör att människor möts över generationerna. Det är en by där man fortfarande hälsar på varandra och på Tempo Vattholma känner man igen ansiktena. Där barnen cyklar själva mellan kompisar och aktiviteter.

Text Barbro Ulén

Till Vandringsidan

Nästa fredag den 29 maj Jumkilsån och Jumkils prästgårdsrunda. Samling Uppsala resecentrum läge A3 för att kl. 10.28 ta buss 844 och väg 272 mot Östervåla. Avstigning kl. 10.50 vid Vallhof säteri. Vi tar en mindre landsväg mot Jumkils kyrka och bycentrum, efter att ha passerat över Jumkilsån. Efter 0,5 km fortsätter vi söderut på en liten grusväg där man passerar det gamla kommunisterbostället. Prästgårdsrundan är en lättgången, men omarkerad stig i varierande skog.  Längst i söder finns ett större kalhygge som gör att man har en storslagen utsikt över den meandrande Jumkilsån med Uppsala i bakgrunden. Tillbaka vid Vallhof är Linnés kammare öppen (om man vill fika en gång till). Från Vallhof går buss 844 kl. 13.39, 14.09 14.39. Totalt mindre än 7 km.

1 maj vandrade vi från Selknä till Fjällnora friluftsanläggning. Sedan gick vi Vildmarksleden till högsta punkten vid Ramsen och åter – en sträcka på 7,5 km. Några tog hela rundan runt Ramsen.

Det var årets första sommardag, med strålande sol, nyutspruckna björkar och glittrande vatten. Selknä är knutpunkten för Lännakatten (som börjar gå 29 maj) och veteranbussen till Fjällnora. Vi beundrade de gamla villorna från 1800-talet och sommarstugorna med badhus och bryggor när vi gick genom Selknä.

Vid kolarkojan gjorde vi en kort rast. På Fjällnoradagen, första lördagen i september, brukar man bygga upp en mindre modellmila här. Fjällnora ligger i ett historiskt produktionslandskap som försörjt Dannemora gruvor och flera bruk med kol. Skogen lär därför vara fullproppad med kolbottnar. De kan ses som runda flacka platåer, vanligen med tät granskog och kolstybb i marken. I bland annat Rasbo var kolningen en viktig del av försörjningen för torparna som använde den för att betala sina arrenden.

Foto Ingrid Millet

Skogen var full av blåsippor, vitsippor, vita blommor av harsyra (kallas surklöver) och blad av liljekonvaljer. I skogsbrynen hade vildsvinen grävt efter ekollon och häggen hade fått skira blad och med början till hängande blomknoppar. Snart öppnade sig vyn över Trehörningen vid Hovgården och hundbadet. Fjällnorabadet längre fram var fullt av folk och de första badarna.

Vi tog dragflotten med kättingarna över Pålsundet och började kliva den steniga stigen med blockterräng upp mot berget. Väl upp har man en magnifik utsikt över Ramsen. Den har skogbeklädda och obebyggda stränder. Här, nära utsiktsberget, är sjön hela 11,5 m djup och är Upplands djupaste skogssjö i det mindre formatet, slagen endast av sjön Sparren vid Rånäs. Namnet kommer antagligen från det gamla ordet för korp (’ramn’). De branta klippväggarna längs sjön är ett bra tillhåll för korp och Ramsen lär betyda Korpsjö.

Text Barbro Ulén

Till Vandringsidan

Fredagen den 8 maj. Jälla – Vallsgärde. Vallsgärde är speciellt vacker så här års. Där finns också unika båtgravar från Vendel- och Vikingatiden. Samling Uppsala Resecentrum läge A3 för att kl. 10.10 ta buss 118 mot Gåvsta. Avstigning kl. 10.24 vid Jälla. Vi går inledningsvis ett av motionsspåren. Vid stigkorsningen mot Sjödyn fortsätter vi i stället västerut och går en bit av Linnés Gamla Uppsalavandring. Efter en knapp km tar vi av en stig mot Vedergärde, varefter vi följer mindre grusvägar mot Vallsgärde. Tillbaka går ett flertal bussar vid väg 290 från hpl Ensta. Totalt blir vandringen drygt 8 km. Ledare för denna vandring: Inrid Millet tel 076 007 79 59

Buss	Ensta	Uppsala C
823	13:22	13:44
110	13:38	13:58
115	14:06	14:28
823	14:22	14:44
110	14:38	14:58

Fredagen den 15 maj Morga hage.

Samling: UL Buss nr 101 kl. 09.09 (samlas kl. 9:00) från centralstationen (D1), som åker via hpl. Sunnerstabacken (där ledaren stiger på) och vidare mot Vassunda/Knivsta. Avstigning vid hlp. Dragontorpet (väg 255) kl. 09.37.

Ingen riktig vår utan en vandring i Kungshamn-Morga längs Ekolns stränder! Vandringens längd är ca 9,5 km med flera raster och kommer att ske på vandringstigar över Morgaberget ca 25 meter över Ekoln, en plats med oslagbara vida vyer. Sedan följer vi stranden vid Fredrikslunds gård – Oxtorget, Sandviken och Djupviken till Kungshamn och Flottsund varifrån man kan ta stadsbussen tillbaka till stan.  Åter till Uppsala ca 15.00.

Förhoppningsvis gott om vårtecken från backsippor till vätteros, mm. Medtag matsäck för två raster. Ingen föranmälan men vandringen ställs in vid ihållande regn.

Ledare:  Peter Buckley tel. 076 024 94 64 

 
Fredagen den 22 maj Vattholma (med Barbro).

Samling läge C3 För att kl 10.20 ta buss 823 mot Österbybruk. Avstigning vid Vattholma skola kl. 10.53 där Maud Wendin möter upp. Hon kommer att guida oss om det gamla Wattholma bruk(med anor från 1300-talet) och om platser och miljöer som etsat sig fast hos henne som Vattholmadotter. Efter guidning av det gamla Vattholma och Lena kyrka vandrar vi vidare till stationen och tar Mälartåget hem som går 13.04, 13.34, 14.04.

Själva vandringssträckan blir mindre än vi brukar.

Om ni missat det så kommer Anders Wijkman (bra talare som är f.d.; generalsekreterare för Röda Korset och Naturskyddsföreningen; ordförande i Återvinningsindustrierna och miljömålsbered-ningen samt EU-parlamentariker) till Uppsala med föredrag och paneldebatt under rubriken En klimatomställning som är möjlig och rättvis. Måndagen 4 maj 18:30-20:30 med mingel från 17:30, Missionskyrkan St. Olofsgatan 40.

Fredagen den 24 april följde vi först den nya Tegelsmoraleden och fortsatte den lätt kuperade motionsslingan som slingrar sig genom en skog NO om Örbyhus samhälle.

Efter fikat vid den nya grillplasten vid ån gick vi genom samhället och provade den nya naturstigen i Kungaskogen, NV om Örbyhus. Totalt gick vi 8,9 km.

Under medeltiden låg, vid platsen för dagens samhälle, gården Libbarbo under godset Örbyhus. En annan del av godset var slottet Örbyhus, alltså det slott där Erik den XIV blev fånge och sedan arsenikförgiftad år 1577. Rummet där han satt fången var mycket spartanskt och hade bara ett mycket litet fönsterinsatt i en tjock stenvägg. Enligt traditionen satt han där så länge och grubblade att hans armbågar gjorde två stora gropar i fönsternischen.

När Norra stambanan planerades på 1870‑talet fanns det ingen självklar anledning att lägga en station just vid Örbyhus. Där fanns bara Libbarbo gård och slottet en bit bort. Men ägare till Örbyhus gods, Baltzar von Platen den yngre, var en person med ett stort ekonomiskt intresse av att få en station nära sina ägor. Han hade samtidigt ett gediget politiskt nätverk eftersom han var riksdagsman. Detta använde han för att påverka järnvägsstyrelsen. Han argumenterade för att Örbyhus var en strategisk knutpunkt, trots att det inte fanns något samhälle där, bara gården Libbarbo, och han erbjöd mark till järnvägen så stationen blev billig att anlägga.

Örbyhus tillkom därför 1874. Runt stationen började små verksamheter växa fram: ett gästgiveri, handel och verkstäder. Snart kom industrierna – sågverk, en tröskverksfabrik, skidtillverkning. Örbyhus är idag ett pendlar- och servicesamhälle med 2000 invånare ochmed järnvägen som ryggrad.

Vid den nya grillplatsen vid ån fikade vi under en stor sälg. För inte alltför länge sedan var detta Örbyhus egen lilla badplats– en sådan där plats som aldrig fanns på någon karta, men som alla i trakten kände till. Vid platsen finns en meander i ån, med lugnt vatten och mjuk botten på ena sidan. Badplatsen försvann när vattenkvaliteten försämrades och när Örbyhus fick en stor utomhusbassäng.

Skogen vid motionsspåret är mestadels en brukad planterad granskog men saknar inte charm. Idag på förmiddagen erbjöd den också ett effektivt vindskydd mot nordanvinden. Motions-skogen kan dock inte mäta sig med den trollskogsliknande Kungaskogen där Tierp kommun nu vill bilda naturreservat. Det är en kalkblandskog med barrträd och ett stort inslag av asp, björk, sälg, klibbal och hassel. Här finns stora jättekast täckta med mossa, små glupar, kärr och minivåtmarker. Man har hittat minst 20 rödlistade arter som de vedlevande insekterna grön aspvedsbock, större flatbagge och skulderfläckad barkborre. Om två veckor – söndagen den 10 maj invigs den nya naturstigen av kommunstyrelsens ordförande i Tierp.

Nästa fredag den 1 maj. Fjällnora och Ramsen runt. Samling Uppsala resecentrum läge C2 för att ta buss 809 kl. 10.31. Avstigning 10.52 vid Selknä. Vi går skogsstigar ner till Fjällnora friluftsgård (lättgånget) och därefter Vildmarksleden runt Ramsen (några knöliga partier) totalt 8,5 km. Tillbaka går buss 810 direkt från friluftsgården kl. 14.45. Man kan också gå tillbaka till Selknä (3 km extra) och ta buss 809 tidigare eller senare: 14.18, 15.18.

Text Barbro Ulén

Foto Ingrid Millet

Till Vandringsidan

I fredags återsåg vi den återuppståndna Tomtasjön som blivit en fin häckningslokal för doppingar, änder och svanar.

Förra gången vi var där var den 2 maj 2025 och 15 dagar efteråt var det invigning som andades glädje över att se en “ny” sjö i landskapet. Totalt gick vi idag 8,3 km.

Den idylliska grusvägen till sjön går genom en gammal by som heter Lund. Förr i värden gick torparna i byn 10 km om dan där de gjorde dagsverke på Frötuna gård. Den sydöstra gården i byn har nu hobbyuppfödning av gäss och ankor och en blandflock betade i hagen intill vägen. Förutom vanliga tamgäss hade de Tofsgås, Cayaga-anka (stor svart) och Rovenanka (stor brun).

Förr en döende sjö. Tomtasjön försvann som sjö genom utdikning på 1860-talet. Fram till år 2023 växte den igen mer och mer och blev en träskmark med sly. Då började man rensa marken och dämma upp vattnet. Lantbrukarna på gårdarna Lillvreta och Tomta var drivande och de fick EU-bidrag för en stor del av arbetet. Tomtasjön har idag återuppstått och har en 30 ha stor vattenspegel som lyser upp landskapet. Tvärs över sjön går det en nykonstruerad landtunga med en förhöjd träbro i mitten som gör fågelsjön ännu mer överblickbar.

Nu är Tomtasjön en uppskattad fågellokal med ovanligt mycket häckande eller rastande vattenfåglar. Det visar hur snabbt fågellivet svarar när vattnet återvänder. Idag såg vi:

•     stora och livliga kolonier av skrattmås på öarna

•     ett par kanadagäss på vattnet

•     svarthakedopping och skäggdopping

•     olika änder (bläsand, snatterand och knipa)  

•     tofsvipa

•     många knölsvanar och en enstaka sångsvan

Text Barbro Ulén

Nästa fredag den 24 april Skog och öppen mark vid Tegelsmoraån, Örbyhus – en ’snäll’ vandring. Samling kl. 10.12 Uppsala resecentrum spår 5 för att ta Gävletåget. Avstigning kl.10.38 i Örbyhus. Vi följer samhällets nya promenadstig som ansluter till ’Skogs-promenaden’, en lätt kuperad motionsled som slingrar sig genom en varierad skog norr om samhället. Efter en cirkelrörelse om fyra kilometer når man en rastplats vid en ny träbro över Tegelsmoraån. Om man sedan kör ett motsolsvarv blir vandringen 8 km lång. Tillbaka till Uppsala går Mälartåget frekvent: 12.52, 13.22, 13.52, 14.22 (tar 25 min).

Fredagen den 1 maj. Fjällnora och Ramsen runt. Samling läge C2 för att ta buss 809 kl. 10.31. Avstigning 10.52 vid Selknä. Vi går skogsstigar ner till Fjällnora friluftsgård (lättgånget) och därefter Vildmarksleden runt Ramsen (några knöliga partier) totalt 8,5 km. Tillbaka går buss 810 direkt från friluftsgården kl. 14.45. Man kan också gå tillbaka till Selknä (3 km extra) och ta buss 809 tidigare eller senare: 13.18, 14.18, 15.18.

Vik fredagen de 22 maj för fredagsvandring. Då åker vi till Vattholma där vi får en inledande kulturhistorisk guidning av Maud Wedin, en eldsjäl i ortens hembygdsförening.

Till Vandringsidan

Fredag 10 april vandrade vi från Knutmassomuséet, via Vallonstigen (skogskanten av Gimo samhälle) mot den östra stranden av den stora Gimodammen som tidigare försett bruket med energi.

Vi följde Upplandsledens Dammledsslinga men vid Bladåkersmyren vände vi och gick tillbaka. Den sista biten gick vi genom den norra delen av Gimo, med herrgården och gamla bruksbyggnader. Totalt gick vi närmare 8 km.
Solen sken hela dagen och våren har nu definitivt kommit till Norduppland. Den nordvästliga vinden gav en svag krusning på vattenytan, men stranden på vår sida fick helt lä. Vi såg blommande tibast, blåsippor, de första vitsipporna i skogen och rikligt med grågäss och kanadagäss på vattnet. Vid badet radade Kanadagässen orädda upp sig på badbryggan men de jagades bort av en av Gimos ’medborgare’ som ville minska antalet gåskluttar.
  Gimodammen är hela 3 km2 stor. Den konstruerades i etapper på 1600-talet då järnbruket anlades. Sedan dess har flera uppdämningar gjorts, den sista så sent som 1960. Det ursprungliga arbetet att konstruera de stora dammvallarna måste ha varit slitsamt, men nu är vallarna förstärkta av stora betongblock. Dammledsslinga går uppe på vallen en liten sträcka nära den mindre regleringsanordningen vid Norrslutningarna. Den stora regleringen finns emellertid vid Hammarslutningen i själva Gimo vid dammens sydvästra spets. I båda fallen når vattnet Olandsån via Glötar-diket respektive Gimån.
År 1649 köptes bruket av Louise de Geer som uppförde regleringen av dammen vid Hammarslutningen. Vid invigningen kom elden lös och all bruksbebyggelse och halva Gimo brann upp. Men allt byggdes upp igen och hans son, Stefan de Geer, byggde en hammarsmedja i närheten av brukets störta masugn. Efter släkten de Geer följde flera stenrika ägare från andra släkten. En av dem, Johan Henrik Lefebure, började bygga Gimo Herrgård år 1790. Bruket övertogs av Korsnäs AB 1936 och av Sandvik Coromant AB 1951. Den är en av världens största och mest avancerade fabriker för verktyg i hårdmetall. Bruket har idag 12-1300 anställda som arbetar dygnet runt. Det räknar sig som Uppsala läns största privata arbetsgivare.
På återvägen via Bengtsudd såg vi den berömda runstenen. Den är från 1000-talet och stod ursprungligen 500 m norr om Skäfthammar kyrka, vid en bro över Gimån. På 1800-talet var stenen inmurad i kyrkogårdsporten innan den flyttades till sin nuvarande plats i slutet av 1800-talet eller under tidigt 1900-tal. Texten lyder: Ljut och Trotte och Ödvid läto uppresa stenen efter sin fader Björn och Fasthed sin moder. Ömund ristade runorna.

Text Barbro Ulén

Foto Ingrid Millet

Till Vandringssidan

Nästa fredag 17 april Tomtasjön i Rasbo. Samling Uppsala resecentrum läge A3 för att ta buss 118 kl. 10.10 mot Gåvsta. Avstigning kl. 10.32 vid Örby. Tillbaka går buss 118 klockan 13.29, 13.59 14.30. Går man ut till stora vägen kan man ta buss 886 klockan 13.16, 13.47, 14.23.

Fredagen 27 mars 2026 var det strålande sol hela dagen.

Vi utgick från Lilla Djurgården och gjorde först en runda i skogen till gravfältet vid Nåntuna lund. Därefter följde vi Linnés Danmarksvandring tillbaka längs Sävjaån och Fyrisån mot stan. Hela sträckan till Studenternas motsvarade minst 8,5 km.

I Nåntunalund var vårtecknen flera; massor av blåsippor tittade fram bland fjolårsgräset, hassel i full gång – de gula hängena hade släppt pollen så det stod som ett dis i solskenet och en modig citronfjäril fladdrade förbi som det verkliga beviset på att vintern är över.

Vi fikade på gravfältet som är nästan 2 000 år gammalt, alltså från romersk järnålder till folkvandringstid. Det är ett av Uppsalatraktens mest stämningsfulla och välbevarade järnåldersgravfält fullt av både högar, stensättningar och resta stenar. Enligt en fältbeskrivning finns det ca 50 runda stensättningar, 5 fyrkantiga, 1 triangulär och ett 30-tal resta stenar. Det är alltså ett mycket rikt och komplext gravfält som visar att området vid Fyrisån var bebott långt innan Gamla Uppsala tog form. Gravarna i Nåntuna lund var för vanliga människor i en lokal järnåldersbygd medan Hågahögen, som är äldre, var ett monument för maktdemonstration.

Ute på Kungsängen såg vi flera rådjur och massor av gäss och lärkor. Bävrar var länge ovanliga i Uppland men har nu ökat mycket snabbt de senaste tio åren. De hade gett sig på ett bastant träd vid Sävjaån. Det är ganska vanligt att de tar träd på 20–40 cm i diameter men de kan t o m fälla träd på upp till 60–70 cm i diameter. Det tar längre tid, men bävrar är envisa och jobbar i skift. Bävern är etablerad i Fyrisån sedan länge och sprider sig gärna i sidovattendrag, även om det inte nödvändigtvis finns några stabila bäverhyddor där. Sävjaån är ett sådant typiskt “utforskningsvatten” för unga bävrar som söker nya revir.

Det mest aktiva stråket för kungsfiskare i Fyrisån finns mellan Islandsfallet och Vindbron, där det finns branta stränder och gott om småfisk. Månadens första rapport till Artportalen om förbiflygande kungsfiskare var på förmiddagen den 21 mars och nästa från igår (26 mars). Kungsfiskaren brukar sedan sitta på en låg gren vid ån, men när vi kom idag fanns den inte där. Nu rastade i stället ett par knipor i bakvattnen vid Vindbro. Kniphannen går in i sin svartvita praktdräkt redan i november–december och den syntes tydligt.

Bävergnag

Till Vandringsidan

Fredagen den 10 april Vi vandrar Vallonstigen och en del av Upplandsleden längs Gimodammen

Samling Uppsala resecentrum läge A3 för att ta buss 811 till Gimo kl. 11.18. Avstigning vid Coromantvägen kl. 12.09.

Vi går en del av Vallonstigen strax norr om samhället, och följer sedan den strandnära delen Upplandsleden etapp 11.1 längs östra sidan av Gimodammen och sedan tillbaka. Hemåt från   Gimo busscentral går buss 811 varje halvtimme 15.08, 15.38, 16.08 osv.

I fredags vandrade vi på stigar från Skogshydda, förbi Östbergstorpet, Hammarskogs herrgård, längs Dalbyviken, och upp längs Vretavägen och Vreta strandväg till busshållplatsen.

Totalt gick vi 7,5 km. Det var vårdagjämning och från och med nu blir dagarna stadigt längre. Solen värmde skönt och det var 13 grader som mest.

Enligt meteorologerna kom våren till Uppsala den 15 mars i år, för då hade dygnsmedel-temperaturen legat över 0°C sju dygn i följd. Det är ungefär normalt. Det sammanhängande snötäcket hade försvunnit redan några dagar tidigare. För tre år sedan gick vi den här rutten den 10 mars, men då var granarna tyngda av snö och det fanns ett preparerat skidspår. När vi då fikade på Vreta udd föll det tätt med stora snöflingor och snön låg kvar fram till den 18 mars. Våren som följde nästa år (2024) var ovanligt tidig, men sedan har den meteorologiska våren kommit normalt (13–14 mars).

Området Hammarskog känns ovanligt varierat med sin blandning av uppländsk skogsmark (gran, tall), gammal herrgårdspark (lind, alm, ask, lönn, ek), lundartad lövskog (hassel, asp, björk) och strandnära miljöer. På övervåningen i Hammarskogs herrgård har elever från Uppsala Folkhögskola en utställning av verk som utforskar drömmar, minnen och inre landskap.

Det första vårtecknet vi lade märke till var doften av fuktig jord och att hasseln hade långa gula hängen med hanblommor. När de börjar svälla och skifta från grönt till gult för att släppa pollen, då är våren på gång.  I det inre av Dalbyviken hade isen släppt och där såg vi krickor, och flyttande grågäss, bläsgäss och sädesgäss (den senare är nu uppdelad i två underarter). Det porlade friskt i småbäckarna och vid strandspången såg vi två tranor, rikligt med kanadagäss och hörde revirrop från hannar av bofink och grönfink. Vid före detta Klummska villan hade blåsipporna börjat kika fram och i Vreta samhälle spatserade hönsen ute.

Text Barbro Ulén

Foto Ingrid Millet

Till Vandringsidan

Nästa fredag 27 mars. Samling Uppsala resecentrum läge B2 för att ta buss 9 kl. 10.22. Avstigning vid Kuggebro varifrån vi går till Lilla Djurgården. Vi gör en runda i skogen t.o.m. Nåntunalunds reservat och följer sedan Linnestigen mot stan längs Sävjaån och Fyrisån. Totalt c:a 9 km.