Författare: sventid

Igår vandrade vi en bit av Linnés Danmarksvandring med start Lilla Djurgården men fortsatte genom Nåntuna Lunds naturreservat, Nåntuna gård och skogen vid Grynbacken norr om Nåntunabacke.

Efter att passerat en gångtunnel under väg 255 tog vi skogsstigar söder om Sävja 2 och nådde Stordammen i norra Lunsen (fika). Hem tog vi en annan stig med sikte mot Gläntas ställverk, fortsatte västerut mot Stordammens skola, rundade Sävja 1 och nådde slutmålet Linnés Sävja. Totalt gick vi c:a 10 km.

I Linnés anda följde vi först en av hans exkursionsleder. Växterna har olika överlevnads-strategier för nu måste de vara snabba innan löven kommer. Sälgen växer här vid åkerkanten och hade ännu fullt med pollen. Sälgpollen innehåller energirika proteiner vilket är viktigt för nykläckta humlor. Vi såg också violer vid Lilla Djurgården. De innehåller speciella proteiner som skrämmer bort larver eller insekter som kan skada växten.

I hassellundarna såg vi fullt av blåsippor och vitsippan hade redan kommit. På förmiddagen idag var kronbladen ännu hopfällda, men på eftermiddagen, då solen strålade och hade värmt upp, var de helt utslagna. Blåsippan blommar nu 2 – 3 veckor tidigare än på 50-talet. Den växer i kluster och har gamla rotsystem där de lagrar energi. Blommorna böjer sina skaft i en båge mot marken så att fröna trillar ut. Myrorna sprider fröna som har ”näringspaket” och en söt smak som myrorna gillar. Vitsippan växer som i stora mattor som kan vara så stora som en fotbollsplan. Varje sådan ’blomsterö’ är en och samma individ. I likhet med andra vita blommor går insekterna på lukten (inte färgen) vid pollineringen.

Allt som inte är naturligt kallade Linné monstruöst, t ex krinolinerna som den tidens kvinnor bar. Monstruöst skulle han säkert kalla den planerade spårvägsbron som är tänkt att spänna över stora delar av ängarna söder om Nåntuna gård mot Fyrisån. Bron är tänkt att bli 850 m lång, ha 14 brospann och bli 12 m hög. Bredden är tänkt att bli 18 m, men bron ska enbart trafikeras av kollektivtrafik, cyklister och fotgängare. Ansökan att få bygga bron ligger nu hos miljödomstolen och hösten 2025 förväntas den besluta om bron kommer att förändra landskapsbilden negativt.

Vid passagen av väg 255 såg vi att en ny cykelinfart till Nåntuna backe är klar och man gräver för nya spårvägen längs Skåneresan. Trehundra meter norr om gångtunneln och 100 m söder om Oxkällan i Nåntuna är den stora depån för spårvagnarna tänkt att ligga. Den kommer att ta upp en yta av 11 ha (motsvarar 20 fotbollsplaner). Det var skönt att fortsätta i Lunsen och till lugnet vid Stordammen.

Linnés Sävja var en anhalt på de exkursionsvandringar som Linné företog med sina studenter. Här åt man frukost och slutmålet var Linnés Hammarby. Nu är Linnés Sävja upprustad till en fin 4-H gård. De ystra killingarna var supersöta och där finns också får, kaniner, höns, hästar och en åsna. Många barn kan därför uppleva sina första möten med djur här. Det skulle Linné ha gillat.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 28 mars vandrade vi längs den 5 km långa Hågadalen, från Håga till Predikstolen, besteg branten och gick vidare Linnéstigen längs Vårdsätraspången till Skarholmen. Totalt vandrade vi c:a 9 km.

Håga – den stora högen 

Namnet Håga antas betyda ’den höga högen’ och syftar på den mäktiga stormaktsgraven i området. Under större delen av bronsåldern fanns det stora maktcentra både söder om Enköping och i Hågaområdet. Men 1200 f. kr. inträffade en klimatkatastrof och då klarade sig Hågaområdet bättre och vann kampen om resurserna. Då var vattennivån i Hågadalen 19 m över dagens nivå. Området vid högen utgjordes av en udde och Hågadalen var en fjärd med en stor farled som ledde båttrafiken från Mälaren upp mot Uppsalaområdet. Det var en skyddad plats och hade samtidigt centralt läge. Liksom idag var landskapet öppet och betat av djur. Det gör att man kan förnimma hur forntidsmänniskan hade det när man står uppe på högen.

Det äldre kultområdet 

Väster om Hågahögen ligger det gamla kultområdet. Där finns skålgropar och vi tittade på en rad med fem sådana på en häll med granit. Skålgropar var ett slags hällristningar från 1400-1500-talet men syftet med dem vet man inte säkert. Man daterar dem med hjälp av flera sällsynta isotoper vilket är en ganska osäker metod. I området finns också gravhögar med skelett och skärvstenshögar. Det senare består av skärviga eldssprängda stenar som möjligen kan vara en slags sophögar. Ibland har skärvsten kastats ovanpå de regelrätta gravhögarna. Nära hällen med skålgropar finns resterna av det mindre äldre kulthuset. Det var 20×2,5 m stort. Där finns klangstenen (andra namn; sångstenen, sjung-stenen; klockstenen) dvs. en sten som ger ljud om man slår en mindre sten på den. I kulthuset samlade man ihop gamla brända skelett. Hela huset brändes ner då nya maktpersoner erövrade Hågaområdet.

Den stora högen 

Hågahögen uppfördes på 1100-talet f. kr. och är den guldrikaste bronsålders-graven i Skandinavien. Under 1900-talet var marken vid högen igenvuxen med tät skog. Då trodde man att en vikingakung vid namn Björn låg begraven här, men det skulle visa sig att graven var äldre än så. Högen grävdes ut år 1902 då Gustav VI Adolf var arkeologistudent i Uppsala. Under ett tjockt jordtäcke fann man ett fem m djupt stenröse och i botten låg själva graven. Den innehöll ovanligt mycket guldföremål. Det är oklart om den döda i Hågahögen var en man eller kvinna. Personen var medelålders och antas ha varit uppvuxen i Mälardalen baserat på strontium-analyser.

Det yngre kultområdet 

De nya erövrarna ersatte den gamla ceremoni-byggnaden med en ny ’kyrka’ söder om Hågahögen. Det nya kulthuset var 40 x 4 m stort alltså dubbelt så stor som den nedbrända gamla kyrkan. I gravområdet söder om högen har man också hittat järnåldersfynd. De visar att platsen var bebodd av välbärgade människor med goda kontakter med omvärlden. Gamla Uppsala kom dock att ersätta Hågaområdet som den viktigaste platsen för makt och ceremonier när landhöjningen gjorde att Håga farled blev allt grundare.   

Hågadalen och Predikstolen 

Hågadalen karaktäriseras av den stora förkastningsbranten framför allt i Nåstens södra del. Förkastningen bildades för 3-2 miljoner år sedan då den Nordamerikanska/Grönländska plattorna och den Baltiska skölden kolliderade. På den tiden satt Norge och Grönland ihop, medan Island var en senare baby. Hågadalen, den stora sprickan i landskapet, styrde sedan inlandsisen. När den smälte bildades varvig lera nära iskanten medan vågornas rörelser gjorde att postglaciala leran lade sig ovanpå. I söder vittnar Fäbodarnas hagmarker om tidigare odling och bete. Ungefär 400 m söder om Fädboden finns Nåstens högsta och brantaste parti 15 m hög. Den heter Predikstolen eftersom den stiger upp likt en predikstol i en kyrka.

Fornborgen – porten till Hågadalen 

Predikstolen var på den tiden en strategisk kontrollplats av Hågaområdet där man kunde ha uppsikt över båttrafiken från söder. Idag har man här utsikt över Gottsundas nya dagvattenpark och biltrafiken på Vårdsätravägen. I anslutning till Predikstolen ligger den för dåtiden (1000-talet f kr) allra mäktigaste byggnadsverket nämligen Håga fornborg. Den bestod av en kilometerlång stenmur som omgärdade det 4,5 ha stora fornborgsområdet. Trots den imponerande fornborgen kom dess befolkning att besegras av fiender söderifrån. Troligen från danskar från det dåtida maktcentret vid Kivik. För två år sedan frigjordes muren runt fornborgen då kommunen rensade den från träd och buskar.  

En riktigt vårpromenad längs det porlande utloppet av Hågaån till utsikten över Vårdsätraviken och Ekoln fick avsluta vandringen.

Text Barbro Ulén

Fredag den 21 mars vandrade vi tur och retur till Forsbyån från Knivsta kyrka.

Forsbyån är ett biflöde till Knivstaån. Vi såg ett flertal magnifika aspar avgnagda eller helt fällda av bäver. På ditvägen tog vi därför en avstickare och gick längs Knivstaån för att kolla mer. Den före detta kvarnen vid Forsbyån ligger på gränsen till Stockholm län och därför tar Upplandsleden slut där. Leden underhålls fint och rastplatsen vid Forsbyån har fått en mängd nya sittplatser i form av avsågade stammar som pallar. Det passade bra eftersom vi var rekordmånga i dag.  

Mängder med blåsippor

Blåsippor har rapporterats förra helgen från bl.a. Heby och den här soliga dagen fanns det fullt av dem i hassellundarna i Knivstaskogen. Blåsippan har en underjordisk rotstam som kan bli otroligt gammal – ibland flera hundra år.  Blomman växer ut från spetsen av en sådan rotstam. Deras frön är mycket energirika och eftertraktade av myrorna som hjälper till att sprida blåsippan.

Bävrar i ån sen 2018

Bävern utrotades helt i Sverige för 100 år sedan men återetablerades på 1930-talet. Nu finns det gissningsvis en population på 130 000 i landet Till Knivstaån kom den för 7 år sedan och då började man se grenar av ask och björk ligga tvärs över ån. I dag såg vi stora magnifika träd som de börjat eller redan fällt en bit från ån. De äter grenar och bark av träden nu på våren, under sommaren skott av gräs och örter. Bävern är med andra ord modern då den äter närproducerat och grönt.

En familjekär vegetarian

Bävern lever monogamt i par – ofta livet ut. När de ´gift sig´ bygger de sig en hydda. Instinktivt bygger de en damm för att försäkra sig om att ingången till deras bo ligger under vatten så att de är skyddade. Där kan de också lägga upp ett vinterförråd av kvistar och bark. I mitten av maj föds 1-3 ungar som lever med föräldrarna tills ungarna är 1,5-2 år gamla. De deltar i hushållsarbetet och hjälper t ex till att bättra på hyddan. När ungdomstiden är slut söker de upp ett nytt eget revir. Om ungarna överlever sina första år blir bävern i snitt 14 år gammal.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 14 mars med fantastiskt för-vårväder var det rekordmånga som vandrade med utgångspunkt från det före detta sommarstugeområdet Bodarna. Här bor nu 170 personer permanent. En höjdpunkt vid vandringen är den lilla scoutstugan som ligger gömd i skogen norr om Bodarna men med utsikt över Vårdsätraviken.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 7 mars 2025 vandrade vi från Fyrishov via Tunakolonin. Vi gick över åsarna och nådde Gamla Uppsala fornområde. Många gick tillbaka via Domarringens skola. Om man fortsatte till närmaste busshållplats blev vandringen närmare 9 km. På eftermiddagen var vädret var strålande och vi såg joggare i kortbyxor och soldyrkare på bänkarna. För egen del hörde jag lärkan för första gången i år.

Tre åskullar

Vi gick upp på de tre åskullarna Lötenkullen, Röboåsen och Tunåsen. De är en del av den 25 mil långa Uppsalaåsen som sträcker sig mellan Södertörn och Billudden. För 5000 år sedan började åsen sticka upp ur havet samtidigt som vågorna slog emot den. I Lötenkullens norra del finns en mindre sandtäkt. Sanden användes till att ’magra’ leran vid tillverkningen av tegel vid Röbo f.d. tegelbruk. På så sätt minskade man effekten av att styv lera krymper vid tegeltillverkning. Leran tog man från en stor lertäkt öster om åsen där det nu är åker. Den mesta sanden tog man dock från Röboåsen som hade två stora sandtäkter i dess västra del. 
Tunåsen är 30 m hög och uppkallad efter Linnés lärjunge Thunberg. Uppe på dess topp har man en fin utsikt åt alla håll och man ser bl.a. fornminnesområdet och Ärna flygplats. Tegelbruket vid Rödbo var i drift ända in på 1970-talet. Sandtäkterna restaurerades 1985-2008 då de fylldes igen och sedan såddes med växter som klarar torka. Äldre knotiga tallar höggs fria. Senare (2013) ryckte man t.o.m. upp hela tallar med maskiner så att inte stubbar och rötter skulle vara kvar i marken. För att minska förnan brände man också en del mark. Gamla Uppsala är nu ett färskt kommunalt naturreservat som bildades 11 december 2023. Här vill man bevara torrbacksfloran och insektsfloran. Markägare är Gustavianska stiftelsen vid Uppsala akademi och den s.k. Prästlönetillgången i Uppsala stift. På Tunåsens södra sida har kyrkan gjort en meditationsplats med nio stora ’stenägg’.

Tre sagokungar

Gamla Uppsala var en symbolisk laddad plats för Svea kungadynasti. Kungarna hade kontroll över handel och hantverk. Eftersom de kunde skänka bort olika lyxprodukter kunde de stärka sin position än mer och knyta viktiga personer till sig. Högarna i Gamla Uppsala uppfördes under Vendeltiden (ungefär åren 600-650). Om högen är större än 30 m i diameter kallas den för kungshög. Men i den östra högen finns en kvinna och ett barn begravda. Man har också hittat rester efter djur som användes vid jakt (hundar, hästar, duvhökar). Tre av kungshögarna är i blickfånget när man kommer söderifrån. I dessa anses kungarna Aun (Ane den gamle), Egil och Adils från Ynglingaätten vara begravda. Då deras namn börjar med vokaler tror man att de möjligen kan ha levt i verkligheten. Men de flesta kungarna som Snorre Sturlasson berättade om lär vara vad vi med dagens uttryck kallar sagokungar.

Vid senare års utgrävningar av terrasserna norr om kyrkan har man funnit resterna efter en enorm hallbyggnad. Den brändes ner på vikingatiden. Man har också funnit rester av ett monument i form av långa rader med stolpar, förmodligen avsedda att sätta skräck i fiender.

Sveriges äldsta ärkebiskopssäte som blev en vanlig sockenkyrka

Sedan 1164 låg Sveriges första ärkestift i Gamla Uppsala. Men kyrkan brann två gånger under 1200-talet och Gamla Uppsala låg så pass avsides att platsen inte lockade tillräckligt många besökare. Påvens gav sin tillåtelse att flytta ärkesätet till Östra Aros, dvs. till Uppsala och den nuvarande platsen för Uppsala domkyrka. Därmed kom Gamla Uppsala att mista sin position som maktcentrum. Den 24:e januari 1273 bars den heliga kung Eriks relikter i procession från Gamla Uppsala till Östra Aros. Kvar blev en förminskad kyrkobyggnad och en bondby med namnet Gamla Uppsala. Under 1500- och 1600-talet var den dock Upplands största by. Den bidrog till kungens och hovets försörjning (Uppsala öd).

Text Barbro Ulén

Fredagen den 21 februari vandrade vi från Danmarks kyrka, Naturstigen i Hammarby, vidare genom den östra delen av skogen i kulturreservat och sedan, via Hubby, till Linnés Hammarby. Tillbaka gick vi Linnéstigen till Danmarks kyrka. Det blev en sträcka på 7 km.

Varför heter byn Danmark? Det finns flera teorier. En lite långsökt är att landet Danmark kunde vara vikingarnas slutstation då man seglade Lång-hundraleden mot Stockholms skärgård. Då var de höglänta delarna av Danmarksbygden ett tydligt landmärke. En annan teori är att namnet bygger på det fornnordiska ordet dank dvs. träsk, men att man tappat k-et. Namnet ska då tolkas som ’skogen vid de sanka ängarna’.

Det har skett stora förändringar i skogen sedan vi gick här för nästan ett år sedan. Den har gallrats kraftigt vilket syntes redan före Ängeby. Det öppna skogsbrynet har nu glest med höga tallar av samma ålder. Den 50 ha stora skogen var en gång i tiden en kronoskog för småviltsjakt. Nu söker man återskapa en mellansvensk skog med historiska värden. Den blir därför annorlunda än naturreservatens skogar som vi vanligen vandrar i.

Under äldre tid var jord- och skogsbruk integrerade med varandra. Först omkring sekelskiftet 1900 skiljdes skogen från betesmark och åker. Då var byarnas skogs- och utmarker ganska trädfattiga med dagens mått mätt. Närmast Hammarby betas nu skogen återigen. Man tar ut virke till alla hankgärdesgårdar som det kryllar av. Här demonstreras svedjor. Tallar närmast gården har man katat (delvis barkat) för att de ska bilda hållbart kådvirke. Även de höga tallstubbarna som nu markerar Naturstigen verkade katade.

Hubby är grannbyn som Linné fick som gåva av Gustav III under blomsterkungens sista år. Efter hans död kom den att tillfalla Linnés döttrar och här växer fortfarande ett stort bestånd av sibirisk nunneört. Vi fortsatte vandringen genom Linnélunden dvs. den f.d. park som Linné anlade. Den blev därefter i stort sett orörd och här finns nu fortfarande nästan 50 olika växter om Linné tog till Hammarby en gång i tiden. Fikat intogs i lä av ladan vid ’Klonarkivet’, äppelträd med olika sorter. Där fanns fullt med stolar och bord som fått stå kvar över vintern.

Femstenaröret som markerade rågången mellan Hammarby, kronparken och Ängeby stack upp ur snön. Det anlades vid en gränssyn 1803. I dess mitt placerades en hjärtsten och runt den fyra biliggare. I väntan på bussen gick vi in i Danmarks kyrka som var öppen. Den har härjats av åskbrand vid två tillfällen: 1699 och 1889 och står ståtligt återuppbyggd. Invändigt är den också renoverad, inklusive takmålningarna av Albert Pictor. Efter att ha köpt Linnés Hammarby besökte Linné kyrkan om söndagarna tillsammans med hunden Pompe. Hustrun Sara-Stina behövde tydligen inte följa med. Hon representerades istället av en särskild psalmbok som låg på kyrkbänken.

Text Barbro Ulén

Igår vandrade vi på stora gångstigar från Hammarskogs herrgård, förbi Östbergstorpet, en slinga i skogen på mindre vältrampade stigar i skogen NO om Fyristorp, över ett gärde med höstvete vid Persborg för att ta en fika i den vackra herrgårdsbyggnaden. När vi steg ut ur byggnaden mötte vi solen över Dalbyviken, upplevde starkt att ljuset kommit tillbaka. Det är nu bara är drygt 3 veckor till vårdagjämningen (10 mars).

Skridskois på Dalbyviken. Efter att ha passerat Dalbyspången med gömslet och Hassel-backen kom vi till badplatsen. Där var badbryggan start och slutpunkt för skridskoåkarna som skrinnade på en plogad slinga. Dagen till ära (Alla hjärtans dag) var den prydd med hjärt-formiga isskulpturer. Isen var 15 cm tjock men bara några hundra meter längre ut, vid Vreta Udd hade isen råkar. Här, vid de gamla ekarna och med utsikt över fjärden, blev det fika nr 2.

Många busshållplatser i Vreta. I Vreta går det inte så frekventa bussar men där finns många hållplatser. Allt efter dagsformen valde olika vandrare att gå olika långt för att stiga på bussen vid någon av de 7 hållplatserna mellan Vreta Strandväg Södra och Uppsala Näs kyrka.  Fotot är från Klippstigen där man har utsikt över Ekoln och den motsatta stranden längs Kungshamn-Morga. Snön formade ett regelbundet mönster på isen. Kommen så långt hade man gått drygt 10 km.

Text och bild Barbro Ulén

Nästa fredag den 21 februari Linnes Hammarby Samling läge B2 kl. 09.14 för att ta buss 102. Avstigning vid Danmarks kyrka kl. 09.27. Vi följer slutet av en Linnéstig till Linnés Hammarby där vi också går en runda i kulturreservatets skog. Tillbaka till Danmarks kyrka går buss 102 varje halvtimme: 12.30, 13.00, 13.30.

Fredagen den 28 februari Barbro bortrest Jag föreslår samling läge B3 för att ta buss 8 kl. 09.23  och stiga av vid Holmvägen 09.40. Gå ner till Liljekonvaljeholmen och vandra längs Fyrisån. Om det är blåsigt väder kan man vika av vid Ultuna och gå i skogen på den urgamla vägen uppe på åsen. Annars är det fint att fortsätta längs Fyrisån till nya Ulleråkerparken och vidare till Stadsparken.
Fredagen den 7 mars Gamla Uppsala Samling vid bron över Fyrisån vid Fyrishov kl 10.00 för att gå längs ån och över bron vid den norra delen av Tunabergskolonin. Sedan till Gamla Uppsala. Det fint att gå över åsarna åtminstone på ditvägen. Vid Fyrishov stannar t ex buss 10, och buss 1.

Till Vandringsidan

Fredagen den 7 februari gick vi Gula stigen från Lyssnavägen (vid Skarholmen) till Stadsträdgården.

Sedan den 25 maj 2022 är området runt stigen ett naturreservat som sköts av kommunen. Enligt deras nya folder skulle leden vara 8 km men då har de antagligen bara räknat sträckan till Kronparken. Hela leden är minst 10 km.

En gammal vandringsled. Stigen skapades som en skid- och vandringsled redan på 1930-talet. Vid den här tiden var man också intresserad av främmande trädslag, vilket har gjort att den första skogen man passerar igenom (Valsätraskogen) har en alldeles särskild skogshistoria. Där finns stora tujor och jättelika aspar mm som man kan läsa om på olika informationsfoldrar. För hundra år sedan planterade man också in silvergran som det nu finns två stora bestånd av. Men denna har spridit sig så mycket att kommunen nu börjat röja bort de små silvergranarna. Det är ett arbete som kommer att ta flera år.

Det var kallt på natten och fortfarande någon minusgrad. I Finkparken (skogen mellan södra Gottsunda och norra Sunnersta) hade kärret frusit och var vackert vit. När landskapet öppnade sig i Ultuna hagar hade det bildats en lätt rimfrost på träd och annan vegetation som lyste upp en annars ganska gråmulen dag.  Vi såg bara en ensam häst i hagen idag.

I Malma backe finns fornlämningar i form av skärvstenshögar och gravhögar från brons- och järnåldern (1800 f kr – 1000 e. kr.). Det gamla huset på den östra sidan är nu helt färdigrenoverat. Efter att ha gått en kilometer till börjar man höra av stadstrafiken. Leden går sedan genom två gångtunnlar: en under Dag Hammarskölds väg och den andra under Kungsängsleden.  

Kronparken skyddades från avverkning redan 1773 (Gustav III). Skogen var i gången tid en kronopark för kunglig jakt. Här finns tallar som är upp till 300 år gamla – den äldsta 350 år.  De växte alltså här redan då Gustav III föddes. När vi vandrade bort från Polacksbacken (den gamla exercisplatsen) mötte vi skockar med skolungdomar som hade åkt skridskor på ’Studan’.

Geijersdalen har fått sitt namn eftersom Erik Gustaf Geijer tyckte om att promenera här. Den har antagligen bildats då inlandsisen drog sig tillbaka och smältvattnet bröt igenom isen. Vid förskolan Da Vinci gick en del av oss genom dalen och ner till Stadsträdgården. Några gick upp på Kronåsen och Sten-Sture monumentet. Hit kommer man inte så ofta men det är en fin plats med utsikt över staden.

Fredagen den 14 februari 

Samling kl. 09.55 vid läge C4 för att ta buss 108 till Hammarskog. Avstigning c:a 10.17. Vi går en slinga i skogen. I Herrgården är kaféet öppet för den som vill. Vi går sedan längs stranden till Vreta Udd för att ta buss 107 vid Vreta Strandväg kl (12:.0), 13.30. Man kan också ta buss 108 från Hammarby vägskäl kl. 12.02.

Text Barbro Ulén

Till Vandringsidan

Igår klev vi av bussen i den lilla byn Ärentuna med dess vackra kyrka som började byggas under senare delen av 1200-talet.

På kyrkogården blommade redan snödroppar. Vi fortsatte 750 m på landsvägen och vek av på en grusväg mot Högstaåsens stora grustäkt. Därefter vandrare vi en skogsstig upp mot en rastplats med utsikt söderut. Vi fortsatte in i naturreservatet via en motsolsslinga och därefter den gula stigen längs åsens västra sida. Eftersom Björklingeån var så vatttenfylld undvek vi träbron vid Åloppe och gick istället över ån på den gamla bilbron norr om Åtorpet. Snart var vi vid gamla E4:an och busshållplatsen. Totalt gick vi 8 km och eftersom vi var 25 personer blev det 20 mil tillsammans.

Högstaåsen steg upp ur havet för 6000 år sedan och nu ligger den 30 m över den omgivande slätten. Ända fram till 1600-talet gick huvudvägen mot Norrland uppe på den här åsen. Högstaåsens naturreservat (18 ha) bildades 1968 och ligger i åsens norra del. Den består här av två mäktiga kullar som är sammanbundna med en smal kam. Nu började solen bryta fram ordentligt och västerut kunde vi se Skuttunge kyrka och två stillastående vindkraftverk.

Gravarna på Dragby fornminnesområde har kunna dateras till så tidigt som övergången mellan bronsåldern och järnåldern. Den största graven ser ut som en jättestor stenhög. Den har visat sig vara byggd i flera omgångar och i botten döljer sig en hällkista där man hittat ett 30-tal skelett. Det var den första hällkistan som påträffats i Mälardalen – sådana förekommer annars inte så långt norrut i Sverige.

Vid tolvtiden blev det riktigt soligt och varmt och nu började talgoxen tuta ihärdigt. Det är en fågel som börjar staka ut sitt häckningsrevir extremt tidigt på året

 Fredagen den 7/2 Samling vid läge E1 (Obs Stationsgatan) för att ta buss 11 mot Valsätra/Gottsunda kl. 09.31. Avstigning 09.58 vid Lyssnavägen för att gå Gula stigen, c:a 8 km lång. Den börjar ovanför Skarholmen, fortsätter genom den östra delen av Vårdsätraskogen, över Gottsundagipen, mot Ultuna hagar, vidare genom Bäcklösa, Malma backe, Kronparken Polacksbacken och sen kan man välja mellan att gå ner mot Studenternas/Stadsparken genom Geijersdalen eller över Kronåsen.

Text Barbro Ulén

Till Vandringsidan