Författare: sventid

Fredag 10 april vandrade vi från Knutmassomuséet, via Vallonstigen (skogskanten av Gimo samhälle) mot den östra stranden av den stora Gimodammen som tidigare försett bruket med energi.

Vi följde Upplandsledens Dammledsslinga men vid Bladåkersmyren vände vi och gick tillbaka. Den sista biten gick vi genom den norra delen av Gimo, med herrgården och gamla bruksbyggnader. Totalt gick vi närmare 8 km.
Solen sken hela dagen och våren har nu definitivt kommit till Norduppland. Den nordvästliga vinden gav en svag krusning på vattenytan, men stranden på vår sida fick helt lä. Vi såg blommande tibast, blåsippor, de första vitsipporna i skogen och rikligt med grågäss och kanadagäss på vattnet. Vid badet radade Kanadagässen orädda upp sig på badbryggan men de jagades bort av en av Gimos ’medborgare’ som ville minska antalet gåskluttar.
  Gimodammen är hela 3 km2 stor. Den konstruerades i etapper på 1600-talet då järnbruket anlades. Sedan dess har flera uppdämningar gjorts, den sista så sent som 1960. Det ursprungliga arbetet att konstruera de stora dammvallarna måste ha varit slitsamt, men nu är vallarna förstärkta av stora betongblock. Dammledsslinga går uppe på vallen en liten sträcka nära den mindre regleringsanordningen vid Norrslutningarna. Den stora regleringen finns emellertid vid Hammarslutningen i själva Gimo vid dammens sydvästra spets. I båda fallen når vattnet Olandsån via Glötar-diket respektive Gimån.
År 1649 köptes bruket av Louise de Geer som uppförde regleringen av dammen vid Hammarslutningen. Vid invigningen kom elden lös och all bruksbebyggelse och halva Gimo brann upp. Men allt byggdes upp igen och hans son, Stefan de Geer, byggde en hammarsmedja i närheten av brukets störta masugn. Efter släkten de Geer följde flera stenrika ägare från andra släkten. En av dem, Johan Henrik Lefebure, började bygga Gimo Herrgård år 1790. Bruket övertogs av Korsnäs AB 1936 och av Sandvik Coromant AB 1951. Den är en av världens största och mest avancerade fabriker för verktyg i hårdmetall. Bruket har idag 12-1300 anställda som arbetar dygnet runt. Det räknar sig som Uppsala läns största privata arbetsgivare.
På återvägen via Bengtsudd såg vi den berömda runstenen. Den är från 1000-talet och stod ursprungligen 500 m norr om Skäfthammar kyrka, vid en bro över Gimån. På 1800-talet var stenen inmurad i kyrkogårdsporten innan den flyttades till sin nuvarande plats i slutet av 1800-talet eller under tidigt 1900-tal. Texten lyder: Ljut och Trotte och Ödvid läto uppresa stenen efter sin fader Björn och Fasthed sin moder. Ömund ristade runorna.

Text Barbro Ulén

Foto Ingrid Millet

Till Vandringssidan

Nästa fredag 17 april Tomtasjön i Rasbo. Samling Uppsala resecentrum läge A3 för att ta buss 118 kl. 10.10 mot Gåvsta. Avstigning kl. 10.32 vid Örby. Tillbaka går buss 118 klockan 13.29, 13.59 14.30. Går man ut till stora vägen kan man ta buss 886 klockan 13.16, 13.47, 14.23.

Fredagen 27 mars 2026 var det strålande sol hela dagen.

Vi utgick från Lilla Djurgården och gjorde först en runda i skogen till gravfältet vid Nåntuna lund. Därefter följde vi Linnés Danmarksvandring tillbaka längs Sävjaån och Fyrisån mot stan. Hela sträckan till Studenternas motsvarade minst 8,5 km.

I Nåntunalund var vårtecknen flera; massor av blåsippor tittade fram bland fjolårsgräset, hassel i full gång – de gula hängena hade släppt pollen så det stod som ett dis i solskenet och en modig citronfjäril fladdrade förbi som det verkliga beviset på att vintern är över.

Vi fikade på gravfältet som är nästan 2 000 år gammalt, alltså från romersk järnålder till folkvandringstid. Det är ett av Uppsalatraktens mest stämningsfulla och välbevarade järnåldersgravfält fullt av både högar, stensättningar och resta stenar. Enligt en fältbeskrivning finns det ca 50 runda stensättningar, 5 fyrkantiga, 1 triangulär och ett 30-tal resta stenar. Det är alltså ett mycket rikt och komplext gravfält som visar att området vid Fyrisån var bebott långt innan Gamla Uppsala tog form. Gravarna i Nåntuna lund var för vanliga människor i en lokal järnåldersbygd medan Hågahögen, som är äldre, var ett monument för maktdemonstration.

Ute på Kungsängen såg vi flera rådjur och massor av gäss och lärkor. Bävrar var länge ovanliga i Uppland men har nu ökat mycket snabbt de senaste tio åren. De hade gett sig på ett bastant träd vid Sävjaån. Det är ganska vanligt att de tar träd på 20–40 cm i diameter men de kan t o m fälla träd på upp till 60–70 cm i diameter. Det tar längre tid, men bävrar är envisa och jobbar i skift. Bävern är etablerad i Fyrisån sedan länge och sprider sig gärna i sidovattendrag, även om det inte nödvändigtvis finns några stabila bäverhyddor där. Sävjaån är ett sådant typiskt “utforskningsvatten” för unga bävrar som söker nya revir.

Det mest aktiva stråket för kungsfiskare i Fyrisån finns mellan Islandsfallet och Vindbron, där det finns branta stränder och gott om småfisk. Månadens första rapport till Artportalen om förbiflygande kungsfiskare var på förmiddagen den 21 mars och nästa från igår (26 mars). Kungsfiskaren brukar sedan sitta på en låg gren vid ån, men när vi kom idag fanns den inte där. Nu rastade i stället ett par knipor i bakvattnen vid Vindbro. Kniphannen går in i sin svartvita praktdräkt redan i november–december och den syntes tydligt.

Bävergnag

Till Vandringsidan

Fredagen den 10 april Vi vandrar Vallonstigen och en del av Upplandsleden längs Gimodammen

Samling Uppsala resecentrum läge A3 för att ta buss 811 till Gimo kl. 11.18. Avstigning vid Coromantvägen kl. 12.09.

Vi går en del av Vallonstigen strax norr om samhället, och följer sedan den strandnära delen Upplandsleden etapp 11.1 längs östra sidan av Gimodammen och sedan tillbaka. Hemåt från   Gimo busscentral går buss 811 varje halvtimme 15.08, 15.38, 16.08 osv.

I fredags vandrade vi på stigar från Skogshydda, förbi Östbergstorpet, Hammarskogs herrgård, längs Dalbyviken, och upp längs Vretavägen och Vreta strandväg till busshållplatsen.

Totalt gick vi 7,5 km. Det var vårdagjämning och från och med nu blir dagarna stadigt längre. Solen värmde skönt och det var 13 grader som mest.

Enligt meteorologerna kom våren till Uppsala den 15 mars i år, för då hade dygnsmedel-temperaturen legat över 0°C sju dygn i följd. Det är ungefär normalt. Det sammanhängande snötäcket hade försvunnit redan några dagar tidigare. För tre år sedan gick vi den här rutten den 10 mars, men då var granarna tyngda av snö och det fanns ett preparerat skidspår. När vi då fikade på Vreta udd föll det tätt med stora snöflingor och snön låg kvar fram till den 18 mars. Våren som följde nästa år (2024) var ovanligt tidig, men sedan har den meteorologiska våren kommit normalt (13–14 mars).

Området Hammarskog känns ovanligt varierat med sin blandning av uppländsk skogsmark (gran, tall), gammal herrgårdspark (lind, alm, ask, lönn, ek), lundartad lövskog (hassel, asp, björk) och strandnära miljöer. På övervåningen i Hammarskogs herrgård har elever från Uppsala Folkhögskola en utställning av verk som utforskar drömmar, minnen och inre landskap.

Det första vårtecknet vi lade märke till var doften av fuktig jord och att hasseln hade långa gula hängen med hanblommor. När de börjar svälla och skifta från grönt till gult för att släppa pollen, då är våren på gång.  I det inre av Dalbyviken hade isen släppt och där såg vi krickor, och flyttande grågäss, bläsgäss och sädesgäss (den senare är nu uppdelad i två underarter). Det porlade friskt i småbäckarna och vid strandspången såg vi två tranor, rikligt med kanadagäss och hörde revirrop från hannar av bofink och grönfink. Vid före detta Klummska villan hade blåsipporna börjat kika fram och i Vreta samhälle spatserade hönsen ute.

Text Barbro Ulén

Foto Ingrid Millet

Till Vandringsidan

Nästa fredag 27 mars. Samling Uppsala resecentrum läge B2 för att ta buss 9 kl. 10.22. Avstigning vid Kuggebro varifrån vi går till Lilla Djurgården. Vi gör en runda i skogen t.o.m. Nåntunalunds reservat och följer sedan Linnestigen mot stan längs Sävjaån och Fyrisån. Totalt c:a 9 km.

Fredagen den 13 mars vandrade vi längs den 5 km långa Hågadalen, från Hågahögen till Predikstolen, gick vidare längs Vårdsätraspången till Skarholmen (totalt drygt 8 km) eller ända till Sunnerstastugan (totalt drygt 11 km).

Det var friska vårvindar och inga drillande lärkor, men vi såg gäss som plogformat drog norrut.  
Håga betyder den stora högen och syftar på kung Björns hög. Men nu är alla överens om att det inte var någon kung Björn som är begravd där, utan en mäktig hövding. Graven är från c:a 1000 f.Kr. och man har identifierat benrester från  en man i 60-årsåldern i gravens ekkista. I högen har man hittat flest antal guldfynd från bronsåldern i hela Skandinavien. Området vid högen utgjordes av en udde och Hågadalen var en fjärd med en stor farled som ledde båttrafiken från Mälaren upp mot Uppsalaområdet. Det var en skyddad plats och hade samtidigt centralt läge. Liksom idag var landskapet öppet och betat av djur. När man står uppe på högen kan man förnimma hur forntidsmänniskan hade det.
Bronsåldern inträffade mellan 1700 och 500 f.Kr och i Mälardalen fanns det under den tidigare bronsåldersperiod en rik bronsålderskultur på många platser. Efter 400 – 500 år inträffade emellertid en klimatförsämring med kallare, blötare och mer instabilt väder och kortare växtsäsonger. Denna förvärrades av ett utbrott av vulkanen Hekla på Island ca 1159 f.Kr. Det blev starten på den senare bronsåldersperioden och en tid av osäkerhet och förändringar, en av de största ekologiska och kulturella omställningarna i Mälarregionens förhistoria. Håga klarade sig förhållandevis bra eftersom området hade åsar med torra marker för boskapen, skogsrika höjder i Nåsten för jakten och ett fiske i Hågafjärden och Ekoln som fungerade även i ett kallare och blötare klimat. Håga kom därför att bli ett långvarigt makt- och kultcentrum där det etablerades en centralmakt.
I Hågahagen ligger Klangstenen som vid första anblicken ser ut som vilken sten som helst. När man slår lätt på den med en mindre sten svarar den med en metallisk ton. Stenen har sjunkit ner under årens lopp och kanske den lät mera under bronsåldern. Den tros ha använts i ceremonier, kanske som signal eller som del av ritualer. Stenen är runt 2000–3000 år gammal.
Skålgropar var ett slags hällristningar från bronsåldern. I dem offrade man fett (smör, talg), olja, blod, korn eller mjöl, små metallfragment och vatten eller öl.  Det var en del av vardagsnära ritualer för fruktbarhet, skydd och kontakt med det heliga. Skålgroparna i Håga tycks ha använts mycket längre här än i andra regioner. De börjar användas redan i sen stenålder, genom hela bronsåldern och ända in i förromersk järnålder (ca 500 f.Kr. –år 0)
Kantkedjor är gravar från sen bronsålder till tidig järnålder som också ligger spridda i Hågahagen, ofta placerade på små höjder. De består av en mer eller mindre fullständig rund ring av stora stenar i ytterkanten. Mitten kan vara fylld med mindre sten eller jord. Kantkedjan skulle markera gravens helighet och visa att detta var en avgränsad, rituell plats.  
Vi fikade vid Fäboden där det inte har legat någon fäbod utan är ett område som har varit betes- och slåttermark. Platsen kallas så för att miljön är fäbolik. Idag var där fuktigt, milt och stilla, lerig mark med fjolårsgräs och lavar som lyste på stubbarna. Nära husgrunden från skogshuggarföreningens klubbhus från 1944 syntes det tydliga spår av att man toppkapat lövträd förr i tiden – att man ”huitt” av trädtopparna. Det här är en gammal skogsbruksmetod som var vanlig i Uppland där man behövde mycket ris och ved.
Predikstolens fornborg är till större delen från ca 1200–1100 f.Kr. dvs från samma period som Hågahögen och kultplatsen i Hågahagen. Den låg mycket strategiskt som vakt- och försvarsplats för maktcentret Håga vid dåtidens seglingsled. Predikstolen skiljer sig från de flesta andra fornborgar i Uppland genom att vara ovanligt stor, mycket tidig (sen bronsålder) och placerad vid en dramatisk klippvägg. De flesta andra fornborgarna är järnåldersborgar, mindre till ytan och byggda på mer typiska höjder i landskapet. Idag var det alltför blött för att vi skulle våga oss på att kliva upp eller ner för trapporna till den häftiga klippväggen som utgör fornborgens sydöstra kant. Vi nöjde oss därför att betrakta den från ridstigen.  

Text Barbro Ulén

Nästa fredag den 20 mars. Hammarskog från Skogshyddan till Vreta. Samling Uppsala resecentrum för att ta buss 108 kl 09.55. Avstigning vid Skogshyddan kl 10.17. Åter från södra Vreta kan man åka med buss 107 som avgår: 13.38, 14.09; 14.35.

Till Vandringsidan

Igår gick vi Salstaleden i strålande sol. Nu är verkligen våren på väg.

Den 7 km långa leden går mellan tågstationerna Skyttorp och Vattholma. Sträckan tog oss fyra minuter med tåget men drygt 40 gånger så lång tid till fots. Men då man vandrar hinner man förstås uppleva så väldigt mycket mer, och så bör man lägga till en välförtjänt fika vid Salsta slott. Det är Sveriges nordligaste barockslott som, då det begav sig, låg omgiven av vatten på tre sidor på en udde i Salstasjön.
Leden följer Vattholmaåsen som är en biås till den betydligt längre Upplandsåsen. Dessa åsar bildades för 11 000 år sedan, när inlandsisen drog sig tillbaka och marken inte längre var nertryckt av isen. Den mest dramatiska passagen av leden är där Vattholmaån (dvs. en östlig grenen av Fyrisån) bryter igenom Vattholmaåsen och bildar ett stort vattenhål som kallas Gullsjön. Det var ”sjön där vi badade som barn” berättar äldre personer som växte upp i Skyttorp, Mälby och närliggande torp.  
Vid Gullsjön byggde Uppsala kommun en trätrappa ner till den nya spångbron över ån för 13 år sedan. Sju år senare (år 2020) invigdes hela Salstaleden. Då hade man bl.a. frigjort många av områdets gamla ekar. Åsen hålls ljus och öppen med enar och andra glesa buskar, genom bete av ungdjur eller dikor. På grund av granbarkborre-angrepp har delar av skogen avverkats under de senaste åren. Norrut från spångbron såg vi för ett par år sedan ett stort bäverbo: en stor, rund hög av kvistar och grenar i vattnet. Nu var det försvunnet.
På den högsta höjden av åsryggen kan man lätt föreställa sig hur landskapet såg ut när åsen fortfarande var omgiven av vatten. Kanske var det också en plats för ting och den kallas för Tingshusbacken. Kartor från 1600 –1800-talet över Lena socken visar äldre vägar i området, men de stämmer inte helt överens med dagens Salstaled. Leden är alltså inte en historisk kyrkväg, men den ligger nära där en sådan rimligen har gått från byarna Mälby och Skyttorp till Lena kyrka.
Februari var kall i år och det skulle kunna förklara att vi ännu inte såg några gäss som flög mot norr. Det har vi gjort andra vårar i mars. Vi såg heller inga svanarna idag. De brukar annars använda f.d. Salstasjön som rastplats under flytten norrut och då kan man se massor av dem. Sångsvan och grågås har också ökar kraftigt nationellt. Sångsvanen har ökat ”nästan explosionsartat” sedan 1900-talet, och grågåsen har gått från ca 2 000 par (1980) till över 40 000 par (2018). Vi satsar på Hågaån nästa fredag. Där brukar man kunna se mycket spår av bäver. Den 3:e mars kom en rapport från Hågadalen: Lärkorna drillade över fälten. En ormvråk cirklade lågt nedanför Hågahögen och små plogar av grågäss drog förbi.

Text Barbro Ulén

 
Nästa fredag den 13 mars: Hågadalen till Vårdsätraviken med valfritt slut vid t.ex. Sunnerstastugan. Buss 2 går 10.18 från Vaksalatorg och 10.22 från Dragarbrunn. Avstigning 10.37 vid Håga gård.

Till Vandringsidan

Fredagen den 27 februari vandrade vi Sommaro-Rosendal-Malma gård-norra delen av Gula stigen-Sten Sture monumentet-Stadsparken. Mycket av snön hade smält men det var is kvar på stigarna. De som vandrade hela vägen (till konditori Fågelsången) gick drygt 9 km.

Vi fick en fin guidning genom Rosendal av Kerstin och Ove. Stadsdelen har bra service och hus med varierad arkitektur och fina fasader. Kvarteret Rosendal är inte ett kvarter utan en social mötesplats som innehåller en kombination av kafé, butik och vinbar. Vi gick förbi Rosendalskolan (förskoleklass, årskurs 1–6 och fritidshem) som invigdes september 2024. Multihuset är tänkt som en kombinerad mötesplats, bibliotek och kulturbyggnad. Det invigdes i november 2024.

Det finns inga traditionella parkeringsgarage inne i bostadskvarteren. I stället har Rosendal två mobilitetshus för att minska biltrafiken och göra det enklare att välja cykel, gång och kollektivtrafik. Vi gick förbi mobilitetshuset Brandmästaren med bilparkering för boende och besökare, laddplatser och cykelparkering. USIF Arena (färdigställd och invigd 2012) är byggd för att rymma många olika sporter och aktiviteter under samma tak (i form av sedumtak). Där finns tennisbanor, padelbanor, squashbanor och fullt utrustade gym. Man har pass för gruppträning och personlig träning. För barn och unga finns tennisskola, multisportaktiviteter och lovverksamhet.

I skogen mellan Malma backe och Malma gård var fåglarna igång med sin vårsång. I ett skogsbryn såg vi en stor risgärdesgård, en sådan som SLU-studenter i landskapsarkitektur brukar bygga för att göra skogen inbjudande. En sådan gärdsgård smälter fint in i skogsbrynet, och materialet är ris från röjning och beskärning på plats. Ris och grenar skapar skydd, över-vintringsplatser och mikro-habitat för smådjur och insekter.

Malma gård med äldre gårdsmiljö och ladugårdsbyggnader liggernära Valsätraskolan. Kommunen köpte gården av Uppsala Akademiförvaltning (2024) som antagligen arrenderat ut åkermarken till SLU. Nu brukas inte fälten norr om gården utan där låg ett par övergivna ensilagebalar. Mitt i fälten går det grävda diket Bäcklösa (betyder ängsmark vid vatten). Det verkar inte finnas några planer på att exploatera marken trots att den ligger så nära Rosendal. Stadsdelen har i dag en hög invånartäthet, men att den skulle vara högre än Manhattan är en skröna. Manhattan har 28 000 inv/km², medan Rosendal har drygt 10 000 inv/km².  Rosendals allra tätaste kärna (0,15 km² med 31 560 inv/km²) ligger dock över Manhattans nivå.

Där Gula stigen går väster om Hammarby kyrkogård, och genom Kronparken, vandrar man genom naturreservat med många gamla träd. De äldsta tros ha planterats av Olof Rudbeck d.ä. omkring 1680, och är alltså närmare 350 år gamla. Gamla skogar innehåller naturligt mycket död ved, både stående och liggande, och i naturreservaten lämnas stockar och död ved kvar för biologisk mångfald. Här och var såg vi att stora tallgrenar hade knäckts av den tunga blöta snön tidigare under vintern.

Sten Sture‑monumentet på Kronåsen har blivit Uppsalas kanske mest dolda minnesmärke. Monumentet är en bronsgrupp skapad av Carl Milles, en av Sveriges mest kända skulptörer. Det föreställer Sten Sture den äldre, riksföreståndaren som besegrade danskarna i slaget vid Brunkeberg 1471. Skulpturen har också allegoriska figurer som symboliserar kampen för Sveriges frihet. Idén till Sten Sture-monumentet växte fram inom Uppsala studentkår vid 400‑årsminnet av slaget vid Brunkeberg. Arbetet med monumentet påbörjades först 1902 och det avtäcktes 13 februari 1925. Tallarna vid Sten Sture monumentet tillhör samma tallskog som Kronparken, men de har inte växt så stora. De har kortare stammar, bredare kronor och kraftigare grenar, eftersom de står på en vindutsatt ås, med tunnare jord, och i glesare bestånd med mindre konkurrens, än tallarna i Kronparken.

Text Barbro Ulén

Nästa fredag 6 mars Salstaleden. Samling Uppsala resecentrum spår 5 för att kl 10.12 ta Mälartåg till Skyttorp. Avstigning kl. 10.30. Man kan fika i Salsta slottskafé. Tillbaka från Vattholma går Mälartåget 13.34, 14.04, 14.34.

Till Vandringsidan

Fredagen den 20 februari vandrade vi från Lingonvägen i Storvreta in i västra Adolfsbergskogen och gick småstigar till den östra delen.

Via Adolfsbergsvägen och Ärentunavägen nådde vi Storvreta bibliotek, varifrån vi via gångstigar fortsatte till Storvretas badplats ’la Playa’. Med näsan mot söder följde vi stigen längs Fyrisån till Ekeby kvarn och därifrån var det inte långt till busshållplatsen Trekanten. Totalt gick vi 8 km.

Adolfsbergsskogen är en kalkbarrskog med rik flora, gamla träd och mossrika partier, och den är ovanligt lugn för att ligga nära en så pass stor ort som Storvreta. Man har haft planer att bygga bostäder här men, på grund av skogens stora ekologiska betydelse, stoppades planerna 2018. Trots det fina vintervädret mötte vi inte en människa i skogen. Däremot såg vi mycket omfattande spår efter vildsvin som nyligen vänt upp jorden. Vildsvin bökar mycket även i skogarna i Uppland, och detta har blivit vanligare i takt med att stammen ökat. Vi såg också många avbrutna träd, t. ex. unga tallar. Denna vinter har tung, blöt snö lagt sig i stora mängder och orsakat stambrott och toppbrott.  

Det finns flera lokaler rika på rödlistade svamparter i Adolfsbergskogen. Två av dem klassas som nationella topplokaler. Där hittar man den rödlistade fjälltaggsvampen koppartaggsvamp, och de båda följearterna raggtaggsvamp (starkt hotad) och fläckfingersvamp. Här finns också knölig taggsvamp som är starkt hotad. En annan känslig svampart man kan hitta här är violgubbe med 17 rödlistade följearter. Här häckar minst ett 40-tal fågelarter (varav elva är rödlistade) och minst sju arter av fladdermöss (varav två är rödlistade). I området finns aspsplintbock, aspvedbock och mindre poppelglasvinge. Här finns också fem fridlysta arter av orkidéer samt fridlysta grod- och kräldjur.

Vid ’la Playa Storvreta’ vid Fyrisån har man en fin utsikt norrut, och där anade vi Uggelsta gård och Ånge fågeldamm. Uppsala Vatten har en liten röd pumpstationen i skogsbrynet vid badet för att samla upp avlopps- och hushållsvatten från bostäder norr och nordost om la Playa, spillvatten som pumpas vidare mot huvudledningen som går söderut mot Uppsala.

Ekeby ligger precis där Fyrisån bryter igenom Vattholmaåsen, en plats som i århundraden varit perfekt för vattenkraft. Byn vid kvarnen omtalas första gången 1357, men arkeologiska fynd visar att området kan ha varit bebott långt tidigare, redan kring 1000‑talet. Förutom kvarnen fanns ett mindre sågverk, en smedja och flera gårdar som brukade marken runt omkring. Kvarndriften fortsatte i över 600 år och upphörde först 1986.

Under 1500‑talet bestod Ekeby av 3–4 gårdar. Under medeltiden ägdes marken av olika adelsmän och även av Uppsala domkyrka och Helgeandshuset. Under 1700‑ och 1800‑talet var den en liten, stabil by om tre gårdar (plus kvarnen och dess ekonomibyggnader). Det som återstår i dag, förutom kvarnen, är äldre hus, spår i marken efter äldre bebyggelse och en vägsträckning som följer den historiska byvägen.

Vintern förändrade Adolfsbergskogen och strandpromenaden på ett sätt som gjorde den extra stämningsfull idag: tystare, ljusare och med djurspår i snön. Men vi kom överens om att göra om vandringen under tidig försommar.

Text Barbro Ulén

Till Vandringsidan

Fredagen den 27 februari Rosendal och norra delen av Gula stigen Samling kl 10 Stads-skogens entré vid Sommarro (buss 2, 7 och 12). Vi går den enklaste vägen till Rosendal, kollar på denna nya stadsdel, och följer en stig som möter Gula stigen norr om Malma gård. Sen fortsätter vi den norra delen av Gula stigen genom Kronparken eller avslutar ännu närmare stan. 

I fredags var det ett stort gäng som i gråmulet väder startade fredagsvandringen vid Fyrishov.

Vi fortsatte på den västra sidan av Fyrisån, genom den norra delen av Tunakolonin och passerade Lötenkullen och Röboåsen. Den tredje åsen, Tunabergsåsen, besteg vi, och då bröt solen fram. Vi nådde Gamla Uppsala fornområde efter lite strapatser, då stigen bestod av knölig hårt tilltrampad snö eller is. Hem gick de flesta tillbaka via Tunabergsskolan och därefter till bussarna på Svartbäcksgatan. Totalt gick vi 9,1 km.

Vägen är välkänd sen tidigare vandringar, men utsikten från Tunabergsåsens högsta punkt, med den lilla träplattformen, var ovanligt betagande en klar vinterdag som idag. Vi såg höjderna vid Lunsen och Vedyxa, höghuset i Sävja och, eventuellt, de höga husen i Rosendal och Husbyborgsmasten. På F16 (Ärna flygplats) var det lugnt utan några flygplan eller helikoptrar. Akademiska sjukhusets intensivvårdshelikopter är fortfarande baserad här, men måste flytta år 2028, eftersom Försvarsmakten tar över hela området.

Väl uppe på Tunabergshöjden blåste det inte lika mycket som förut och här inträffade ett oväntat möte. Från den motsatta backen som vi stegat uppför kom en ung joggande kvinna över krönet. Det var dottern till ett av paren i vandringsgruppen. Hon såg stark ut och rörde sig med energi när hon körde sitt pass i det snötäckta löpspåret. Det blev ett varmt och glatt möte med kramar mitt i två helt olika tempon. Hennes pappa, som han alltid brukar skämta på våra vandringar, skojade extra mycket.   

Vi närmade oss de snötäckta högarna som hade ett helt annat utseende än på sommaren. De reste sig ur landskapet som små fjälltoppar, mjuka men mäktiga, som om Uppland för en stund lånat något av Lapplands dramatik. Vi fortsatte mot kyrkan, med halkiga steg, och passerade en sänka som kallas Offerlunden. På informationsskyltar kunde vi läsa: En skrift från 1070 berättar om Gamla Uppsala. Att folk offrade människor och djur vid en källa och vid ett evigt grönt träd. Namnet Offerlunden dyker upp på en karta från 1679 i Olof Rudbecks bok Atlantica. Han ville bevisa att Gamla Uppsala var kärnan i det sjunkna Atlantis, Gudarnas ö. Offerlunden undersöktes 2013, men man hittade inga spår efter offerriter. Man anser nu att sänkan uppkom då man tog sand för att uppföra den östra högen vid Odinsborg.

Snorre Sturlasson föddes på Island vid den här tiden.  Han blev lagman och skald och skrev ner gamla muntliga traditioner. Människorna såg världen som ett träd, Yggdrasil, vars tre rötter gick till var sin brunn. I en av brunnarna (Mimers brunn) drack Oden vishet varje dag. Det fanns nio världar: Guda-familjerna bodde i Asagården, människorna i Midgård och världarna förbands med regnbågsbron Bifrost. När någon dog avgjorde dödsorsaken vart man hamnade. Drunknade hamnade hos havsgudinnan Ran. Andra kunde leva vidare i heliga berg eller i själva graven. Isländska skrifter berättar också om rituella kapplöpningar med hingstar. De bästa valdes ut, slaktades och blev offergåvor. Kungarna i Ynglingasläkten ansågs ha guden Frej som förfader. En av kungarna var kung Adils. Han red omkring vid Disabloten, men föll av hästen, krossade skallen och är begravd i en av de tre stora högarna.

Sveriges första ärkestift låg sedan 1164 i Gamla Uppsala. Men kyrkan brann två gånger under 1200-talet och Gamla Uppsala låg så pass avsides att platsen inte lockade tillräckligt många besökare. Påven gav sin tillåtelse att flytta ärkesätet till Östra Aros, dvs. till Uppsala och den nuvarande platsen för Uppsala domkyrka. Därmed kom Gamla Uppsala att mista sin position som maktcentrum. Den 24:e januari 1273 bars den heliga kung Eriks relikter i procession från Gamla Uppsala till Östra Aros. Kvar i Gamla Uppsala blev en förminskad kyrkobyggnad och en bondby som var Upplands största. 

Text Barbro Ulén

Nästa fredag 13 februari går vi Danmarks kyrka – Linnes Hammarby t o r med en rundtur i kulturreservatets fina skog. Samling Uppsala resecentrum läge C2 för att ta buss nr. 102 kl. 10.14. Avstigning kl. 10.27 vid Danmarks kyrka. Tillbaka går bussen varje halvtimme kl. 13.00, 13.30 14.00 etc.

Till Vandringsidan

Fredagen den 30 januari vandrade vi från Enköpings station över Kyrkåsen och vidare ner till Hälsans stig vid Drömparken.

Den fortsatte vi gå längs ån och sedan vandrade vi till den norra delen av Gröngarnsåsen (fika). Därefter gick vi till Klosterparken och tillbaka till Gustav Adolfs torg. Totalt gick varje person 6,1 km.

Det var en kylig och till en början mulen januariförmiddag med minus 6 grader, och alla bar dubbla tröjor under jackorna. Himlen var mulen, men luften bar en lätt fukt som kröp in i kläderna. Dagen är nu 1 timme och 15 minuter längre än vid vinterhalvståndet och lagom till fikat bröt solen fram över Dyarna. Det var något rofyllt över landskapet med de nakna träden med de dova färgerna, snön och den stilla vinternaturen.

Vi började vår vandring genom att gå uppför den rätt kraftiga stigningen av Kyrkåsen. Längs krönet av åsen gick den äldsta vägen genom Enköping. Högt på åsen, mitt i stadens äldsta kulturlandskap, ligger Vårfrukyrkan. Det är en av Sveriges äldsta bevarade kyrkor, byggd på 1100 talet. Under medeltiden blev den sockenkyrka för Vårfrukyrka socken, Enköpings landsförsamling. Ett tränat öga lär kunna se skillnad mellan den romanska och gotiska delen av kyrkbyggnaden. Nedanför åsen, mot ån, låg Enköpings tidigaste handels- och hantverksmiljöer och Kyrkåsen utgjorde den norra ramen för Enköping under medeltiden.

Sydost om kyrkan såg vi en mindre, putsad byggnad i nationalromantisk stil uppförd 1907.  Det är den gamla kyrkogårdsexpeditionen som också var kyrkvaktmästarebostad. Vi fortsatte några kvarter söderut och passerade den s.k. ’stattgropen’, dvs. den tomma tomten efter Stadshotellet som revs 2010.  Bredvid ligger Westerlundska gården byggd på 1800-talet.  Snart nådde vi Joar Blå. Enköpings kommun har beslutat att denna ska byggas om till Kulturhuset Joar, med byggstart 2026 och planerad öppning 2028. Det nya kulturhuset ska rymma: bibliotek, museum, scen, bio, kafé och turistinformation. Biblioteket ligger än så länge kvar vägg i vägg med Joar Blå, men kommer att flyttas till tillfälliga lokaler under ombyggnaden.

Nere vid Enköpingsån öppnade sig parkerna längs Hälsans stig. Trots årstiden fanns mycket vackert att se i Drömparken och de andra mindre parkerna: strama linjer, vilande rabatter och frostiga grässtrån som böjde sig i vinden. Drömparken gestaltades av den holländska designern Piet Oudolf 1996. Istället för träd har parken stora rundlar avenbok, en växt som kallas “trädgårdens Rolls Royce”. Den anses nämligen vara en av de mest exklusiva och formbara häckväxterna eftersom den blir extremt tät och elegant när den klipps rätt. Den är också vacker även på vintern eftersom den behåller sina blad året runt. De dekorativa vinterståndarna av perenner står också kvar, antingen täckta av frost eller fulla med snö. Det skapar vackra formationer nu under vintern.

Drömparken är designad för att vara minst lika intressant i vila som i blomning. Där används flera gräs som står vackert även under vintern: elefantgräs, rörflen, blåtåtel och tuvtåtel. Gräsen ger höjd, rörelse och fångar frosten i sina vippor. I drömparken finns också perenner som ger karaktär under vintern eftersom de står kvar som fröställningar och skelett.  Frosten, snön och det låga vinterljuset förstärker gestaltningen. Längs ån såg vi en solid och ståtlig ek som bör vara närmare 300 år gammal. En motsvarande, men något yngre bok, såg vi senare nära  Enköpingsåns utlopp i hamnbassängen.

En bit uppe på Gröngarnsåsen med utsikt över Dyarna drog vi upp termosar med kaffe eller varm choklad. Det blev en kort paus, fylld av värmande drycker, småprat och den där stilla glädjen som uppstår när man delar en stund utan stress. Sedan fortsatte vi vidare mot hamnsidan av Hälsans stig. Men först kollade vi det jättelika insektshotellet som bildar en portal till entré mot Dyarna. Den konstruerades för bara knappt två år sedan. I Klosterparken promenerade många enköpingsbor. Nu var båthamnen förstås nästan helt isbelagd men där fanns en öppen del fulla med gräsänder.

Text Barbro Ulén

Till Vandringsidan

Nästa fredag den 6 februari samlas vi vid Fyrishov klockan 10.20 (på den lilla gångbron över Fyrisån mellan Fyrishov och den stora parkeringen) för att gå till Gamla Uppsala.

Man kan åka ringlinje 1 (Gränbystaden – Fyrishov – Ekonomikum – Rosendals torg – Gränbystaden, eller, från centrum, buss nr. 10 mot Librobäck: Avgår från resecentrum E1 kl. 10.00 och stannar vid Fyrishov kl. 10.14.