Etikett: vandringar

Den varma fredagen den 6 september vandrade vi c:a 7-8  km av Upplandsleden etapp 1 sträckan Rosenlund-Knivsta.

Sträckan är omväxlande och går genom skog med betesmark, låglänt öppet jordbrukslandskap och Ängbyskogen – Knivstabornas populära strövområde.

Vid starten passerade vi en jättestor hästanläggning som har tävlingshästar med fina anor. Vi vandrade sedan på en höjd med öppen blandskog och en kohage. Vi pausade vid en liten rastplats med vindskydd, och med utsikt över Brantshammarssjön. Den var verkligen till sin fördel idag och glittrade i det soliga vädret. Sjön är bara 5 ha stor och har ett maxdjup på 2,6 m. Den är sänkningsskadad och norra delen håller på att växa igen. Med en början runt 1850 sänktes nästan alla uppländska sjöar då man försökte dika ut dem för att få mer jordbruksmark.

Det förra Krimkriget (1853-1856) innebar att Ryssland blockerade sina hamnar för veteexport till Europa och därför ökade de svenska spannmålspriserna. Lantbruket hade en framtidstro och priset på gårdarna fördubblades på bara ett decennium. Efter två svåra missväxtår efter varandra (1867-1868) förbyttes framtidstron till det motsatta och emigrationen till Amerika satte fart.

Vi fortsatte genom det låglänta jordbrukslandskapet. En gammal vikingaled gick här via en tarm av Mälaren mellan Garnsviken (Sigtuna) och Alsikeviken. Kvar av vattenleden är, förutom Brantshammarssjön, de två våtmarkerna f.d. Tomtasjön och f.d. Vickebysjön mellan Vassunda och Knivsta. Vi fortsatte förbi Brantshammars gård. Bakom ladugårdarna gömmer sig det USA-ägda företaget Habia Teknofluor. De tillverkar plastslangar och därför kontrollerar länsstyrelsen grundvattnet häromkring, främst koncentrationerna av PFAS.  

Efter ett par km:s vandring på en liten landsväg viker leden in i skogen igen. Väl inne bland träden sjönk lufttemperaturen med åtminstone fem grader. Det är en gammal gles skog med hällmarker. Området blev ett kommunalt naturreservat för bara två år sedan. Intill området ligger Ängbyskolan och idag var skogen full av lekande skolbarn.

Text Barbro Ulén

Tenasjön är en källsjö med fint vatten där det lär finnas flodkräfta och häckande storlom. Fredagen den 30 augusti, vandrade delar av Upplandsledens etapp 21 och 22 dvs. Rosenbacka (Vittinge) – Tenasjöns sydspets t.o.r. Sträckan motsvarade drygt 10 km. Skogen ägs av Torstunas häradsallmänning. Jag trodde att det knappt fanns några häradsallmänningar kvar men bara i Uppland finns det 16 stycken.

Vad är en häradsallmänning? Det är ett sätt att förvalta skog med ursprung från medeltiden. Allmänningen var utmarker som ägdes gemensamt av de som bodde i samma härad och en sådan motsvarade ungefär dagens kommun. Men sen kom ju Gustav Vasa som tyckte att kungen skulle bruka skogen och adelsmännen som skulle ha sitt. Under 1700-talet kopplade kronan greppet om allmänningarna. Under 1800-talet blev en del av häradsskogarna enskild egendom medan andra blev bruksskogar. Häradsallmänningarna motsvarar nu ½ procent av Sveriges totala skogsareal. De är mellan 2 och 1200 km2 stora och Torstuna häradsallmänning med sina 30 km2 är av medianstorlek. Bolagsformen kan vara ett bra sätt att sköta skogen långsiktigt och miljövänligt och t ex gynna artrikedomen av groddjur och fjärilar.

Skydd av hotade salamandrar. Den stora salamandern hotas av utrotning och skyddas enligt lag i hela EU. Länsstyrelsen har, tillsammans med Torstuna häradsallmänning, konstruerat ett par lekdammar för salamandrar för 15 år sedan. En av dessa två passerade vi när vi gick Salamander-vägen. Idag var den torr men andra höstar kan det finnas salamanderlarver i den ända in i oktober.

Permanentboende i ett fritidshus med stor tomt som vi passerade hade anlagt egna dammar, men i detta fall för att odla Japansk Koi-fisk.

Skydd av en rar fjäril vid sjön. Tenabadet sköts av Vittinge byalag. Här finns en slåtteräng som man slår av för att gynna fjärilar – främst den sällsynta väddnätfjärilen. Deras larver lever på ängsvädd som gynnas av om ängen slås sent. Badet är fint men mest smak av vildmark får man i den sydligaste delen av sjön med hällmarker vid stränderna och en fin rastplats med ett vindskydd.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 23 augusti vandrade vi Venngarnsvägen– slottet- slottsparken-en bit av Upplandsleden till Viby by och vidare till Sigtuna: en sträcka på drygt 7 km.

Ett anrikt slott, Wenngarns slott, finns omnämnt redan på 1100-talet. Under 1600-talet byggdes det om i barockstil av drottning Kristinas gunstling Magnus Gabriel De la Gardi.  Han kom att dö utfattig i ett av rummen på slottet och lär fortfarande spöka i den mäktiga parken. Fortfarande har den behållit sitt 1600-tals utseende med stenterasser, alléer och en stor springbrunn. Slottet används nu för diverse event och i helgen hålls en Hälsofestival.

Skogen där Upplandsleden slingrar sig är fortfarande statligt ägd. Nytt, jämfört med när vi gick här för ett år sedan, är att leden nu passerar ett mindre kalhygge. Vandrings-markeringarna är kvar på högstubbar och hygget är risrensad.  

Vi klättrade över en stätta och kom ut på en betad hage med slånbärsbuskar där det gått får. Fåren betade idag på en betesvall när Viby. De är Gutefår – en ras som fanns redan på vikingatiden men som höll på att utrotas på 1940-talet. Baggarnas horn kan vara upp till 90 cm och även tackorna har långa horn. Fåren tillhör Humparboda gård – ett litet familjejordbruk som har försäljning av lokalproducerade matprodukter.

En ålderdomlig torpby, Viby by, har en lång historia som sträcker sig nästan 1000 år tillbaka. Den fromma stormansänkan Doter donerade mark till munkar som började bygga ett cistercienserkloster här på 1160-talet. Men det blev en tvist med Doters son vilket är beskrivet i Vibybrevet – Sveriges äldsta skriftliga källa. Två decennier senare flyttade cisterciensermunkarna till Julita och började bygga ett nytt kloster.

Vid reformationen under Gustav Vasa drogs Viby in till kronan och den lades under Venngarns slott. Byn förblev därför oskiftad. Den är en s.k. klungby. ’en samlad gårdsbebyggelse där tomterna ligger utan skönjbar plan eller inre ordning’ och ser ut som den gjort för över 200 år sedan. Bygatan och tomterna är inhägnade av gärdsgårdar. Bonings-husen är knuttimrade och uthusen har vasstak. Det minsta såg nästan ut som en koja.

Ända fram till 1916 (då Venngarn fick en statlig anstalt för alkoholister) hade byns arrendebönder skyldighet att göra dagsverken åt slottet. Arrendet jagade de arma torpbönderna. Man åt ensidig mat med mycket gröt och lite potatis. Fiske i Garnsviken var inte tillåtet utom på strandängarna under våren. Proletärförfattaren Fred Eriksson växte upp i byn för 100 år sedan i ett 35 m2:s litet torp. Modern kom att föda 11 barn till i torpet och sammanlagt fick hon 15 barn. Hon avled 1942 vid 54 år ålder. Nu är byn pittoresk och torpet används som skrivarstuga. 

Text Barbro Ulén

Bild Anna Menzlin

Fredagen den 16 augusti vandrade vi Solgatan (Enköping) – Upplandsleden till Husbergs-grottan- motionsspåret till Gånstastugan – Upplandsleden genom stadsnära skogar – Korsängsparken- förbi nya Westerlundska gymnasiet – stadsgator – åstråket med Drömparken och idéträdgårdarna – Gustav Adolfs plan och bussen hem. Total sträcka c:a 7,5 km.

Vad drog änkan fram ur Husbergsgrottan? Nedanför branten med jättegrytor och mossbevuxna bergssluttningar nådde vi den lilla smala Husbergsgrottan. Ingen kan säkert säga hur grottan bildades. Enligt sägnen var den Husbergsfruns ingång till en stor sal inne i berget där hon förvarade sina omåttliga skatter. En girig änka tvingade sin dräng att, med ett rep runt benet, ta sig in i grottan. Han dröjde där inne och änkan drog i repet. Det finns flera varianter på vad hon drog fram; en död häst, en hästskalle, drängens benrangel eller bara benen från drängen. Husbergsfrun skatter kunde alltså ingen komma åt. Numera bor det bara fredliga källarspindlar i grottan.  

Hur gammal är Enköpings vattenpark? Korsängsparken byggdes år 2000 för att kunna rena ungefär hälften av Enköpings dagvatten (dvs. vatten som rinner av från gator och andra hårdgjorda ytor) och vintertid tippar man snö efter snöröjning till området. Dammområdet består av en fördröjningsdamm (för att fånga ev. skyfall), en översilningsyta och den grunda slingrande dammen (max 1,5 m djup). Denna har också ett flertal lågvattentrösklar (20 cm djup) med tät vegetation för filtrering av vattnet. Vattenparken är också utformad för att vara ett strövområde och har bra fikaplatser med utsikt över vattnet med sjöfågel.

Hur gammal är Nya Westerlundska gymnasiet? Den är sprillans ny. Precis färdigbyggd av trä med plats för 1600 elever och 200 lärare och övrig personal. Den kommer att öppnas nu vid skolstarten och vi kunde se det nya biblioteket när vi passerade förbi.  

Vilken park är vackrast? Vi tittade närmare på Drömparken med sina mjuka och finstämda färger. Den är gestaltad av den holländske designern Piet Oudolf. Han ville ha mera vildvuxet och mindre trädgård. I stället för träd finns det stora rundlar av bok. Nu på sensommaren är parken full av perenner – båda höga och låga. Salvian ska se ut som en rörlig flod.

Vi gick längs raden av små idéträdgårdar. Årets tema är ’Hyllade kontraster’ och de hade namn som: Stad och land, Göra och vara, Vått och torrt, Stillhet och rörelse. Helt omöjligt att avgöra vilken som var vackrast.

Text Barbro Ulén

I fredags vandrade vi c:a 6 km runt olika stigar i Wiks naturpark med paus vid Stärkbärsudden. Vädret var som när den svenska sommaren är som bäst och en lång paus vid Wiks-badets bryggor fick avsluta vandringen i detta Natura 2000-område.

Från fönstren i det höga Wikslottet har man utsikt över Lårstaviken. Mot andra sidan såg man för länge sedan ekhagar och öppna backar. Men på 1800-talet förvandlades betesmarken till en engelsk park. Bland de stora ekarna planterade man nya träd, anlade stigar och byggde ’mystiska sevärdheter’ som fejkade fornlämningar. Under 1900-talet växte parken igen och de stora ekarna började kvävas. Åren 2000-2002 restaurerade man den därför – gamla ekar höggs fram och delar av parken glesades ut. Får och kor betar för att hålla markerna öppna.

Den NV delen av parken är fortfarande en tät skog av stora hasselbuskar och här var den mindre stigen svår att hitta. Små stigar leder också fram till gamla ek-märkesträd. Inuti ihåliga sådana bildas material som kallas mulm. Den består framför allt av lös, murken ved och där trivs larver av mer eller mindre sällsynta insekter. Naturparken är också full med liggande ekstubbar och på dem kan man hitta den gula svaveltickan. I Nordamerika och Euroasien kallas den för skogskyckling och används på sina håll som matsvamp. När den växer på ek är den dock inte god och den lär t o m vara svagt giftig. Bokskogen erbjöd en fin skugga mot solen idag.

En mäktig kvinna som var med att grunda Wik var Ramborg Israelsdotter. Hennes släkt hette And efter släktvapnet med tre fåglar. Det finns sägner om henne – hur hon hämtade guld från trollen i Kumla trollberg och hur hon fortfarande spökar i slottet och i parken. Ramborg lät också bygga Västeråkers kyrka som en gravkyrka åt sig själv. Att Wiks slott var gediget byggt bevisades av att man i över ett år klarade en belägring av Gustav Vasa när denne krigade mot Kristian II av Danmark år 1521.  

På en av informationsskyltarna får man en bra inblick i vilken stor arbetsplats Wiks säteri var. Bland tjänstefolket hade hushållerskan, dejan, en hög ställning. För år 1685 har man hittat en lönelista och då hade dejan följande årslön (mina försök till omräkning i kursivstil):

Reda pengar   5 daler kopparmynt (c:a 800 kr i dag)

                           5 tunnor spannmål (628 liter)

                      ½ tunna strömming (63 liter)

                      1 kappe ärtor (5 liter)

                      3 lispund kött (25,5 kg)

                      2 lispund fläsk (17 kg)

                      1,5 lispund salt (13 kg)

                      5 marker humle (mosvarade en lön för 5 fulla dagsverken för en karl)

                      2 marker ull (mosvarade en lön för 2 fulla dagsverken för en karl)

                      4 par skor

Text och bild Barbro Ulèn

Fredagen 2 augusti vandrade vi delar av Linnés Vaksalavandring Jälla-Lindbacken. Eftersom stigen bitvis var knölig tog vi rundan Lindbacken- Ekbacken – stigens nyare sträcka (runt Skogsängen och skogen norr därom) och bussen hem från Lindbacken. Vi kom ändå upp i nära 7 km. Det var fint vandrarväder, inte alltför varmt och med svalkande vindar.

Nära ridhuset, som förut ägdes av Uppsala Ponnyklubb, mötte vi fyra ryttare på sagoliknande hästar. Hästarna blev så rädda för oss damer att vi måste backa så att de skulle våga sig framåt och in på ridstigen till stallet. Linnéstigen löper sedan nära Lindbacken genom en blockrik skog som är full av kojor. Det märks att Lindbacken är det område i Uppsala som har den högsta andelen hushåll med barn (75%). Här tog vi vår första check-point och sedan ett par till i själva Lindbacken.

Vi fikade i Skogstorpsparken. Hit leds områdets dagvatten som samlas i en damm som också ska kunna svälja vatten vid skyfall.  Vi vek sedan av söderut och passerade Almtunascouternas stuga Ekbacken. Den byggdes 1959 av gamla byggbaracker som användes när man anlade Arlanda flygplats. Scoutstugan ligger i ett skogsbryn nära vägen till Åby gård.

Här mötte vi en checkpointletare på cykel.  Årbygård ligger på en urgammal byplats där några av gårdarna tillhörde domkyrkan. Vi följde Linnéstigen åt andra hållet, längs Skogsängen, som tyvärr är full av risig, övervuxen energiskog. Men där fanns också jättefina skogshallon och hasselnötter. I skogen norr om ängen träffade vi på den mykoheterotrofa växten Tallört. Den växer alltså inte med hjälp av solen, utan tar sin näring från svampar under jorden – som en parasit.  

Text Barbro Ulén

Fredagen den 12 juli vandrade vi i Älvkarleby. Totalt gick vi 7,5 km och hela tiden hade vi kontakt med Dalälvens strömmande vatten.

Vi gick först en stig genom Vattenfalls värnområde för biologisk mångfald, fortsatte norrut vid Älvkarleby gamla turisthotell, gick över till den lilla ön Notören, vidare över svajande hängbroar via småholmen Korallen och fortsatte norrut till Sandörens camping och badplats. Tillbaka vandrade vi på den östra höga stranden ner till vattenkraftverket, över betongbroar till Flakön och till Laxön. Namnet ören betyder grusbank eller revel, men korall är något som finns under vattnet. Kanske har den lilla holmen Korallen historiskt legat under vattennivån vid högflöden?

Det var en solig men inte alltför varm dag och fullt av högsommarblommor. Mycket åkervädd, liten blåklocka, fackelblomster, renfana och vägtistel. Nya sorter som jag lärde mig: gullkrage och gulmåra av varianten med nästan vita blommor (tror jag).  

Redan Gustav Vasa besökte på sin tid Elfkarleby (år 1528) och inspekterade laxfisket. Han hade en speciell laxfogde på plats och hävdade att 2/3 av fisket skulle tillföras kronan. Älvkarlebyborna skulle bara få 1/3. Det tyckte byborna var alldeles för lite och de försökte t o m gräva en egen älvfåra för att kunna fånga den åtråvärda fisken. Sedan följde decennier av trätor och domstolsprocesser om rätten till att fiska lax. Som en mycket klen tröst kunde ortsbefolkningen få fiska nejonögon helt fritt.

En berömdhet som besökte Älvkarleby (1732-05-13) var Linné. Han tog sig över Dalvälven med färjan som gick mellan Sand (där Älvkarlebys campingstugor nu ligger) och Västanå. Linné var 25 år och gjorde här sitt första stopp på sin lappländska resa. Älven var då ’otämjd’. Han skriver: ’Vattnet bli vitt, brusar som i raseri, kastar dropparna ett par alnar i vädret så att detta kontinuerligt står såsom en rök’.

Den första bron över Dalälven uppfördes 1793 men togs av en vårflod efter 7 år. Den nuvarande bron, Carl XIII:s bro, uppfördes 1813. Den kunde H C Andersen ta när han besökte Älvkarleby 1849. Färden gjordes med häst och vagn och året därpå skrev han en bok om resan. Gävle tyckte han var tråkigt men han blev entusiastisk över vattenfallet. Han såg vattenmassorna lysa i månskenet vid Carl XIII :s bro vid vars ände han hade sitt natthärbärge.

Idag är älven reglerad förutom under ett par timmar under Fallens dag. Men när man står vid det torrlagda Storfallet kan man ändå föreställa sig hur Linné och Andersen såg älven forsa fram.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 5 juli lämnade vi Olandsåns flacka landskap bakom oss för en vandring längs Öregrunds småbrutna kust med bryggor, klippor, blandad löv/tallskog, och små f.d. slåtterängar med gärdsgårdar.

Vi gick Fyrskeppsvägen ut. Närmast stranden har man nyligen byggt fyra rader av hus med utsikt över vatten och gemensam badbrygga.  Husen har inga trädgårdar utan bara altaner och de är nog utsatta för både väder och vind. Söder om detta kvarter finns äldre små sommarstugor och här ligger en av Öregrunds småbåtshamnar.

Vi vek av mot Öregrunds ’Gula Stigen’ som löper längs Sunnanös östra och södra strand och slingar sig vid Fursudden. Vid Mormorsviken finns nästa båtvarv, Öregrundsvarvet med plats för över 400 småbåtar. Där rastade vi på en liten, liten holme norr om Katrinöarna och hade utsikt över Öregrundsundet med några segelbåtar och med Gräsö i bakgrunden.  

I skogen växte vanliga orkidén nattviol men också någon svårbestämbar. Telefon-appen ville bestämma den till släktet Kniprot men det finns flera arter av släktet som alla är mer eller mindre sällsynta.

Vi fortsatte till Sunnö camping och genade tillbaka till bussen via Öregrunds stora motionsspår. Totalt gick vi 8-9 km.

Text Barbro Ulén

I fredags vandrade vi Vildmarksstigen vid Fjällnora och kunde se ut över tre sjöar: Trehörningen, Ramsen och Norrsjön.

Framför allt var det Ramsen som var i blickfånget. Skogssjön är en av länets djupaste (12 m) och har branta hällmarksstränder.  Den lilla farleden Pålsundet skiljer Ramsen från Trehörningen och man tar sig över här via en flotte som dras med kedjor.  Vattendjupet är knappt två m och sundet dämmer inte Ramsen, utan vattennivån styrs istället av dämmet vid Trehörningens utlopp.

Väl över sundet fortsatte vi stigen upp på ett berg och här såg vi de första blåbären som redan var mogna. Väl uppe hade vi en magnifik utsikt över Ramsen.  Namnet kommer antagligen från det gamla ordet för korp (’ramn’) och Ramsen lär därför betyda Korpsjö. De branta klippväggarna längs sjön var troligen ett bra tillhåll för korpen. En annan tolkning kan vara att vattnet i sjön är (korp-)svart men idag såg det bara ut att vara lätt skogsbrunt.  

Vi fortsatte stigen söderut med en avstickare till Norreda torp där vi fikade i skuggan av båthuset. Lövträden susade somrigt och den lilla bäcken vid torpet porlade friskt trots att det var så torrt i markerna. Vattnet i Norrsjön var gissningsvis närmare 25 grader. Tillbaka gick vi nästan ända till Stornoret som vi passerat tidigare. Nor betyder smalt sund som förbinder två sjöar, i detta fall Ramsen och Norrsjön. Detta sund passerar man över via en gångbro.  Sedan vandrade vi längs Ramsens östra strand, en sträckning som är sista delen av Upplandsleden etapp 2. På flera ställen har man utsikt över Ramsen och klippbranterna på den motsatta sidan.

Käppbacken nära Fjällnora har på en karta från 1722 beskrivits som en stenbacke med hassel och här och i skogen vi passerade igenom växer det fortfarande mycket hassel. Vid Fjällnora var åkerarealen år 1722 c:a 6 ha. Man brukade tvåskifte, dvs. halva arealen med säd och andra halvan som träda. Mest odlades råg. På 1800-talet grävde man öppna diken mellan tegarna med ett stordike ned mot Fiskviken i Ramsen. Där är det nu beteshagar som vi vandrade igenom via en stig som var stängslad på båda sidorna. Då gick vi raskt för nu hägrade glassen på Fjällnora. Totalt gick vi ungefär 7 km delvis i knölig terräng.

Text och bild Barbro Ulén

Till Vandringsidan