Etikett: vandringar

Fredagen den 14 juni vandrade vi Kvarnbolund-Hällen-Nåstens Fjärilsstig-Vargmyren-Högbyhatt-Håga. Det motsvarade 18-19000 steg och, beroende på inställning,  10-14 km.

Det kändes inte alls långt för vi gick mest på snälla grusvägar och temperaturen var behaglig. Det var ändå tillräckligt varmt och vindstilla så att vi kunde beskåda några av Nåstens alla olika sorters fjärilar.

Vi fick se ett par aspfjärilar, en fjärilsart som är en av Sveriges största och är lite av Fjärilsstigens signum i år. Först såg vi en aspfjäril vid vägkanten nära Hällens gård. Det var troligen en hanne eftersom den var rätt liten. Vid Vargmyran fladdrade en större aspfjäril förbi som kan ha varit en hona eftersom de brukar vara större – upp till en dm mellan vingspetsarna. Aspfjärilens larver lever på asp. När den vuxna fjärilen dricker besöker den inte blommor för att suga nektar utan den dricker vatten i små pölar i vägkanten. Den dras också till starka dofter av spillning och kadaver.

Arter som däremot älskar nektar och som vi såg i ängsbiotoperna längs Fjärilsstigen är smygarna. Jag gissar det var ängssmygare. Vi såg förstås blåvingar och man kan ju gissa på ängsblåvinge. Vi observerade flera svårbestämda arter, plus ett par ovanligt färgstarka trollsländor. Velebita har lagt upp foton på sin facebookssida.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 7 juni vandrade vi, i behaglig temperatur, från Hemsta vägskäl till Brandskogs hällristning och tillbaka, till Hemsta hagar (med Hemstahällen), en del av Upplandsleden etapp 25 till Bredsand totalt en sträcka på 10-11 km.

Här, i trakterna av Boglösa, flätas nutidens och forntidens natur och kultur ihop: I Hemsta hagar betar boskapen på samma sätt nu som under järnåldern, dagens gårdar ligger på ungefär samma platser som då, och här har vi ett av Sveriges mest koncentrerade fornlämningsområden framför allt vad gäller hällristningar. Under bronsåldern, för 3000 år sedan, var området ett splittrat skärgårdslandskap med öar och skyddade vikar där man kunde fiska även från små båtar. Under 1000-talet hade fjärdarna förvandlats till bördiga och låglänt jordbruksmarker och idag kan man vandra genom omväxlande natur med vacker skog och fridsamma hagar.

Hällristningarna tror man handlar om ritualer och soldyrkan – ett sätt att kommunicera med varandra och med gudarna.  I Brandskogen finns den största hällristningen i Uppland och man når den via en skogsstig som går genom en fin skog. Ristningen, som ligger i den forna strandkanten, är unik eftersom det var första gången man knackat in en besättning som paddlar fram ett fartyg. Skeppet är över 4 m lågt och i aktern avbildas en man som tycks bära upp eller baxa fram hela skeppet. Dolt av tallbarr finns också en s.k. adorant (från franskans vördande) dvs. en mansfigur som sträcker upp händerna i tillbedjan.  På Hemstahällen finns ristningar med ungefär 400 olika figurer:

200 skepp, 22 människor (varav ett bröllopspar), en svinhjord, en mantelfigur, avbildade fåglar, hjul och skålgropar mm.

I Hemsta hagar blommade redan typiska midsommarblommor: prästkrage, kärringtand, humleblomster, tjärblomster, kråkvicker och det fanns mogna smultron. Nya EU-regler för jordbruket har gjort att andelen vårsådda grödor antagligen ökat. På en kantzon, som gräsade till naturreservatet Hemsta, hade man sått cikoria med klövern.

Text Barbro Ulén

Fredagen 31 maj gick vi av vid hållplatsen Blomsteräng (Almunge) – ett passande namn för nu stod ängen verkligen i blom. Och det var inte bara vårblommor, som förra fredagen vid Dalälven, utan nu var det högsommarblommor.

Smörblommor, midsommarblomster, tjärblomster och fibblor. Dessutom syntes gul svärdslilja vid stränderna av sjöar och våtmarker och skogsstjärnor och skogsvioler i skogen.

Vi vandrade en del av etapp 6 och hela etapp 5 av Upplandsleden, totalt 10-11 km (18-20 000 steg) beroende på mätmetod och ev. gång till U-a central. Leden är varierande och går genom skog, några hyggen och förbi spridd landsbygds- fritidshusbebyggelse.

Den givna rastplatsen är Södersjöbadet med sina skuggande träd. I lördags (25/5) gjorde medlemmar av Södersjön i Fokus en arbetsinsats och skottade ut sand vid stranden, klippte gräs och fixade med bårbryggorna. En ortsbo badade när vi fikade.  Södersjön ingår i Fladåns vattensystem – en å som tidigare hette Almån. De som bodde i närheten av Almån kallades för Almungar, därav namnet på trakten.

Almunge tätort har idag över 900 invånare. När vi närmade oss etappen slut vid Almunge skola hade vi en golfbana på ena sidan och ett stort vilthägn på andra sidan av stigen. Vilthägnet ägs av Roslagens Jakt och Vilt och i den såg vi en grupp nyfikna hjortar.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 24 maj vandrade vi den 12,9 km långa sträckan av Upplandsleden mellan Marma och Älvkarleby.

I Marma var vita och lila syrener i överdådig blomning och de visade att startskottet gått för sommaren. Här i Marma flottade man timmer på Dalälven fram till 1971. Man skiljde ut stockarna i tre olika kanaler: en förde timret till Korsnäs, en annan till Skutskär och den tredje till kusten, varifrån stockarna skeppades vidare över Östersjön. Flottarnas liv finns dokumenterat med svartvita foton i en  ’flottarkoja’  vid stranden. Det är ett litet museum som dock inte är öppet så ofta.

Leden går mestadels längs älven på brinkar. Sluttningarna (niporna) är på sina ställen mycket höga. Här har älvvattnet grävt sig in i sandlagren eller också har sluttningarna uppkommit genom skred.  Det finns mycket ståtliga tallar och längs stranden växer det mycket skavfräken. Denna växt innehåller så mycket kiselsyra att den lär kunna användas till att skura kastruller. Men framför allt såg vi längs hela leden magnifika mattor av liljekonvaljer med sina sköra vita klockor och krispiga blad. Det vetenskapliga namnet på liljekonvalj är majalis eftersom den börjar blomma i maj. Växten trivs i jordar med god dränering som här på älvbrinkarna med finmo eller mjäla.

Gropholmens naturreservat överraskade med sin frodiga och artrika flora. Här såg vi en jätteek, ask och lind. Hassel bildade valv och på marken växte ymnigt med vårärt. Vid Gropholmarna har Upplandsleden en av sina allra vackraste sträckor. Sedan var det inte så långt till Älvkarleby med kafé som hade god glass.

Text och bild Barbro Ulén

I fredags gick vi kung Filmers stig i Österbybruk som är så ny att den ännu inte markerats på Naturkartan.

Vi utgick från Simbadet, vandrade genom hassellundar med (nästan) blommande liljekonvaljer och getrams, upp på Filmers kulle, över Nerån, förbi Lantgården, över Storängen, genom Ekbacken och Spöklunden, längs Klardammen och vidare längs östra stranden av Karmdammen till busshållplatsen vid Harvikadammen. Det blev en sträcka på drygt 7 km, allt under sakkunnig guidning av Stefan Skoglund från Natur och Kultur i Dannemorabygden.  

På kullen mötte vi kung Filmer – jag tror att han funnits och att han var minst lika välbärgad som kungen i Vendel. I alla fall anar man var hans praktfulla borg låg under 600-talet. En dag anlände ett ståtligt skepp med Ingjald (Illrådes) flagga och en inbjudan till sveakungens kröningsfest. Filmer for dit med sitt eget skepp trots att Filmers son Gauthe anade oråd och försökte förmå honom att avstå från festen. Nu följde en orolig väntan och efter 32 dagar syntes äntligen Filmers skepp närma sig hemmet. Samtidigt kom en ryttare från skogen och ropade till Gauthe: Din far är mördad och den båt du ser har rövats.

Gaute samlade borgens styrkor till försvar och lyckades jaga bort inkräktarna, men under natten därpå dök det upp fler fartyg.  Gaute och hans män slogs ner och borgen började brinna. Filmers gamla trotjänare Rander hämtade ett skrin med Filmers alla skatter från dess gömsle, slängde skrinet i Filmsjön och kastade sig själv i borgens brinnande lågorna.  Skatten ska fortfarande finnas kvar någonstans i Filmsjöns botten.

Eken började planteras i Sverige på order av Gustav Vasa för att användas till skeppsbygge. Nu används ekträ till de pålar som håller uppe spängerna där vandringslederna går genom våtmarker. Man använder alltså inte något tryckimpregnerat virke till lederna. På Ekbacken finns en av landets allra nordligaste ekskogar. Här hade man på 1100-talet planer på att bygga en träkyrka, men virket man forslade dit försvann och återfanns i stället en halvmil norrut i Films socken. Då föll man till föga och byggde istället kyrkan i Film. Området i Österby där virket upprepade gånger försvann, kallas för Spöklunden. Denna försommardag var lunden speciellt vacker och livades upp av skolbarn som hade utflykt här.

Vi såg också rester av en gammal smedja vid Filmsjön som ska grävas ut arkeologiskt i sommar. På 1700-talet ’lyfte’ vallonerna bygden. Här fanns ju förutsättningar för ingenjörskonst med dammar och vattenhjul som kunde ge kraft till hyttorna. År 2026 beräknas driften vid Danemora gruvor att komma igång igen.

Natur och Kultur i Dannemorabygden har skötselavtal för 22 km leder inom Östhammars kommun och dess eldsjälar håller på att anlägga 9 km till längs Stordammen.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 3 maj steg vi av bussen vid Enköpings lasarett. Vi vandrade runt Dyarna, gick upp på Gröngarnsåsen, fortsatte sedan på Hälsans stig, rundade Enköpingsån och nådde Drömparken – en sträcka på omkring 7 km.

Längs Dyarna (den stora sankmarken mellan Gröngarnsåsen och Enköpingsån) löper det spänger långa sträckor.  För att hålla vassen nere låter man kor beta här sommartid och de får sällskap med får på de torrare markerna.  Marken är lerig, men på en skylt med en gammal karta från 1736 kan man se hur man brukat ett stråk med lättare jord. Stora stenar markerar gränserna mellan de smala tegarna.

Vid Enköpingsån skrämde vi upp ett grågåspar med 7 ulliga ungar som skyndade ut i vattnet. Fågeltornet i den södra delen står på en gammal soptipp (Gröngarnstippen) som var deponi för Enköping, fram till mitten av 1900-talet. Där har det nu vuxit upp lövskog. Vi gick in i Urskogen som fått stå nästan ostörd sen 1940. Här såg och hörde vi hackspett och marken var full av blå- och vitsippor. Under en storm på 1930-talet föll det mycket träd på åsen och vid nyplanteringen lät man vissa ytor förbli öppna. Störst är den f.d. slalombacken Himlabacken. Nyligen brände man också marken här för att gynna mångfalden av pollinatörer. Det ska t.ex. finnas sandbin och det sällsynta myrlejonet. Nu blommade backsippor för fullt. Strax intill Himlabacken ligger Kolerakyrkogården från 1834 som dock inte lär innehåller några skelett.

I Enköping fanns nu magnolior i olika blomstadium och längs Hälsans stig stod de japanska prydnadsträden med sina rosa körsbärsblommor i sitt flor. Det surrande av flitiga bin i träden.

Text Barbro Ulén

På morgonen fredagen den 26 april snöade det på blommande magnolior och kungsängsliljor hemmavid. Vi var ändå rätt många som vandrade Södra Sunnerstaåsen – Holmen – Åsen vid Fredrikslund – Ekhagen – och tillbaka längs Utrörsvik – Rörviken – Steniga udden – Sandviken. Det är en sträcka på ungefär 9 km.

Den mäktiga Sunnerstaåsen bildades då inlandsisen smälte en varm sommar. Åsen Holmen (även kallad Kungshamnsön) är lägre och bildades sommaren innan, en sommar som var svalare. Området mellan åsarna, Flottsund, har varit den södra infarten till Uppsala sedan urminnes tider. Namnet Flötasund, senare Flottsund tror man kommer från ordet flöte ’det som flyter i ett vattendrag och slammar igen’. Det är en bra beskrivning av Fyrisån som brukar ha mycket lerpartiklar i vattnet.

Bortom den nuvarande Flottsundsbron har det historiskt funnits ett vad. Inför Erik XIV:s kröning 1561 uppfördes det här en tillfällig protonbro så att det kungliga processionståget kunde passera över ån.  Under 1500-talet var det annars färjetrafik. Skötseln av färjan auktionerades ut och betalades med avgifter. Vid ett rött torp finns en sten som restes år 1746 till minne av Gustav III:s födelse. Här ser man resterna av det gamla brofästet till den bro som ersatte färjetrafiken.  En ny öppningsbar bro blev klar 1832, några år efter prins Gustafs (sångarprinsens) födelse och fick namnet ’Prins Gustafs bro’. Man tog ut en broavgift och på 1800-talet tog man också upp tull vid bron. Därför pågick det en livlig byteshandel söder om ån.

1923 var den gamla bron i så dåligt skick att den inte ansågs värd att reparera och man uppförde en svängbro som var drygt 60 m lång.  Fortfarande, in på 1970-talet, var den handdriven och brovakten fick gå 18 varv för att bron skulle öppnas helt.  År 2017 blev så den nuvarande breda Flottsundsbron klar.

Uppe på Holmen finns gravar från bronsåldern och här går en urgammal väg. Enligt sägnen ska Erik den XIV ha flytt här efter Sturemorden på Uppsala slott. Sen ska han ha gömt sig i Kungsgropen den första natten. Kungsgropen är en stor dödisgrop som uppkommit när ett jättestort isblock, som bäddats in i rullstensåsen smälte. Gropen ligger alldeles till höger av stigen när man passerat Kungshamn och sedan har vandrat upp på åsen igen. Gropen är delvis bevuxen med tallar och har  stammar av nedfallna träd.

Ekhagen vid Fredrikslund med sin utsikt över Ekoln är alltid lika betagande. Ekarna är alla mycket ståtliga och stora personligheter. Vid stranden växte det idag fullt med backsippor, både i knopp-stadium och fullt utvecklade i blom.

Text Barbro Ulén