Etikett: vandringar

I fredags klev vi av bussen i den lilla kyrkbyn Ärentuna som också har kallats Backa. Förutom kyrkan består byn av fyra gårdar: Prästgården, Klockaregården (där det var folkskola med 25 elever år 1948), Ärentuna bygdegård och Backagården. Ärentuna har fått sitt namn efter den kristna mannen Erent som byggde den första kyrkan. Erentuna socken var sedan gammalt en knutpunkt eftersom båtarna kunde färdas upp på Björklingeån. Samtidigt var landsvägen uppe på Högstaåsen den stora vägen mot Norrland ända in på 1600-talet.

Ärentuna kyrka är från början av 1300-talet och har kalkmålningar av den s.k. Ärentunamästaren.  Han målade dem i början på 1400-talet efter att man hade bytt ut trävalven mot tegelvalv. Ärentunamästaren verkade något tidigare än den store giganten inom uppländsk kyrkomåleri: Albertus Pictor. Målningarna överkalkades 1758, blottlades 1891, överlimmades en gång till men togs fram 1928. Liksom andra medeltida kyrkmålningar är de mycket uttrycksfulla. I vapenhuset avbildas skvallrande kyrkobesökare och bakom dem står djävulen och antecknar deras sladder. På västra gavelväggen finns en man som illustrerar alla sju dödssynderna med sin kropp. Man kan också beskåda hur Adam och Eva drivs ut ur paradiset iklädda fikonlöv, samt hur de därefter sörjer sin olycka. Vi fick också gå in i sakristian och titta på bl.a. en mässhake från 1540, vävd i ylle med gobelängteknik och en nästan lika gammal kudde för bibeln.

Rakt norrut från kyrkbyn ligger Fjuckby. Namnet kan påminna om engelskan fuck och nyinflyttade personer har försökt få namnet ändrat till Fjukeby men det har inte gillats av gamla ortsbor. Så långt rakt norrut gick vi dock inte utan vi vek av västerut mot Högstaåsen via en liten grusväg. Den var omgiven av granar som för dagen var snöhöljda som på ett julkort. Vi fortsatte en mindre stig och nådde gradvis åsens högsta topp som ligger 30 m över den omgivande slätten. Sen gick vi motsols i naturreservatet norr om den stora bergtäkten/grustaget, svängde söderut, fortsatte förbi kung Skutes hög, och nådde Lövstalöt. Totalt en vandring  på c:a 7 km.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 22 mars var en gråmulen och stilla dag men med lärkkvitter.  

Vi följde Librobäcken en bit och såg på dess meandrar.  Då vattennivån var hög hade det bildats en liten korvsjö på ett ställe. Efter att ha gått ner till och upp från ’Linnéravinen’ vek vi av västerut och gick på kantzonen längs den lilla bäcken från Berthåga. Snart nådde vi den sydvästliga spetsen av Stenhagenskogen som också kallas Svinnskinnsskogen, och gick in i naturkyrkogårdens skogsområde.  

Det är en mycket vacker skog full med blåbärsris. Den nordligaste stigen var alltför vattendränkt så vi fick ta den sydligare. Efter att ha passerat skogsdammen gick vi in i utomhuskatedralen Trädkyrkan med dess väggar med avenbok. Det var alltför blött för att följa den stensatta gångstigen nere längs kyrkogårdsbäcken så vi vandrade på den vanliga vägen och sedan förbi Storbacken och vidare till Stabby.

Här såg vi hur naturvårdsförvaltningen tog ner äldre träd. Man röjde också bort häggmistel. Denna populära trädgårdsväxt har spridit sig alltför mycket och bildar ridåer så att inte ens blåbärsriset klarar av att växa. Vid Stabby prästgård, vid trappan upp mot järnåldersgravarna, såg vi två risgärdesgårdar. De tillverkades av SLU-studenter för landskapsarkitektur inom kursen ’Gestaltning genom förvaltning’ en vecka i höstas. Man ville då återanvända material (ris och grenar) på plats och gynna insekter och svampar etc.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 15 mars vandrade vi vid Hammarskog: Forsstigen/Torpstigen- Herrgården-Träspången och vidare till Vreta udd-Vretavägen-Vreta Vinkelvägen-Vasstigen-Vreta Sjöväg till busstoppet vid Vreta sjöväg, totalt 7-8 km.

Om några dagar (20 mars) är det vårdagjämning då solens centrum passerar himmelsekvatorn. Då är dag och natt ungefär lika över hela jorden. I vissa kulturer räknar man vårdagjämningen som nyår. Våren ligger nu i startgroparna och vi såg gässen flyga mot norr i prydliga plogformationer. Tofsvipan har setts till ett par dagar tidigare.

Vi passerade först en byggnad för kolning innan vi gick in i Östbergstorpet. Här levde vi oss in i hur det var att leva med 7 barn i en liten sidokammarstuga i slutet av 1800-talet. Torpet, som har bevarats med fast inredning, har ett litet uthus med hönshus och en jordkällare. Jordkällaren var viktig på den tiden men den var mödosam att bygga. I soldattorpet bodde Karl Agust Östberg tills han dog 1930. Då han inte var kommenderad till sitt regemente (Kongl. Uplands Regemente, Hagunda Compageni no 39) arbetade han som vaktmästare i Dalby kyrka och för godsherren på Hammarskog.  Men vi missade fladdermusholken utanpå den östra fasaden uppe vid vindsfönstret.

Hammarby gård var under 1500-talet ett frälsehemman som ägdes av ätten Oxenstierna, senare av ätten Posse. Posse med fru har sina initialer i portalen ovanför den stora dörren. Under 1800-talet ägdes gården av förmögna borgare och sedan 1963 av Uppsala stad. På nedre botten finns det idag ett kafé som är öppet för det mesta. På övervåningen hade man stickkafé lördagen den andra mars mellan 13:00 och 15:45. Man kan kolla på Facebook när nästa stickkafé blir av.

Vi fortsatte förbi det lilla reningsverket från 2016, drömhuset vid Svaneliden (såld 2020) och vidare genom ek- och hassellundar och ut mot rastplatsen vid Vreta udd. Här har man alltid en strålande utsikt över Ekoln. Platsen gränsar mot det lilla naturreservatet som donerades till Uppsala Universitet av Nobelpristagaren The Svedberg. Han ville att reservatet skulle visa hur det milda Mälarklimatet påverkade lövträden och annan vegetation.

Vi gick en ny väg genom Vreta-Ytternäs samhälle med dess charmiga blandning av fantasifulla villor och gamla fritidshus med strandtomter och bryggor. Vid Vasstigen ska det finnas rester efter en ångbåtsbrygga.

Text Barbro Ulén

I fredags var vi inte ensamma om att promenera längs Fyrisån i det fina vårvädret. 

Vattenståndet vid åns mätstation vid Islandsbron hade sjunkit från maxvärdet 96 cm (den 24/2) till dagens 84 cm (www. fyris-on-line) och nu gick det att vandra den 7 km långa sträckan från Liljekonvaljeholmen till Svandammen vid Stadsträdgården. Det var bara vid Övre Förets fågeltorn som promenadvägen var översvämmad. Här låg en husbåt förtöjd och det var fullt med gäss ute på vattnet.

På andra sidan ån, på Kungsängen, var mycket av markerna fortfarande täckta av vatten. Det var nu inte svårt att föreställa sig att här fanns det stora fjärdar ända upp till Islandsfallet för bara ett par tusen år sedan. Senare, på medeltiden, blev området sanka ängsmarker och kallades för Islandet. Därav kommer namnet Islandsfallet och då kallades Fyrisån för Salaån.

Namnet Fyrisån är alltså nyare och hittades på av Olof Rudbeck på 1600-talet. Det var en missuppfattning av ordet Fyri från de Isländska sagorna. De nuvarande sjöarna Övre och Nedre Föret har fått sina namn från ordet före – dvs. farbart ställe. Antingen var de farbara för att det gick att vada över där och det var grunt, eller också var de farbara för båtar eftersom vattnet var djupare.

Vi kunde också se den nya Tullgarnsbron med sin 14 m långa klaff. Livslängden på bron beräknas till 120 år. Den blir viktig för t.ex. ambulanstrafiken från Akademiska och den kommer att invigas nästa månad. Exakt när under april är inte bestämt än.

Vid Studenternas kunde vi se hur de sista av Lantmännens stora silobyggnader har rivits på andra sidan Fyrisån. Just nu finns där en jättelik hög med byggnadsrester. Detaljplanen är antagen för området som döpts till Skeppskajen och här ska bl.a. 900 bostäder byggas under 7-10 år.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 1 mars vandrade vi från Danmarks kyrka via Linnés kyrkstig till Linnés Hammarby. Tillbaka gick vi den södra delen av kulturstigen innan återtåget till Danmark.

Varför heter byn med den ståtliga kyrkan Danmark? Det finns flera teorier. En lite långsökt är att landet Danmark kunde vara vikingarnas slutstation då man seglade Långhundraleden mot Stockholms skärgård. Då var de höglänta delarna av Danmarksbygden ett tydligt landmärke. En annan teori är att trakten var en viktig bondebygd och danneman är ju ett gammalt ord för bonde. En tredje teori är att namnet bygger på det fornnordiska ordet dank dvs. träsk, fuktmark, men att man tappat k-et. Namnet ska då tolkas som ’skogen vid de sanka ängarna’.

Första stoppet i kulturreservat Linnés Hammarby var på utsiktsberget och här har man en fin vy över slätten där vikingarna färdades med sina båtar längs Långhundraleden en gång i tiden. Nedanför utsiktsberget höll reservatets skötare nu på med att bränna tallris. En avsikt med reservatet är att få varierad skog med många olika sorters träd och med olika gamla träd.

Nästa stopp var vid ’Linnés soffa’ här man kan förnimma hur Linné satt och vilade sig på vägen till kyrkan med hunden Pompe. Tredje stoppet var uppe på Hammaren där Linné lät bygga ett naturaliermuseum för förvaring av sina pressade växter som skulle skyddas från brand. Linné hade många berömda citat t.ex. ’Blommorna äro växternas blottade kärlek’. Ett annat citat är ’Om ett träd dör – plantera ett annat i dess ställe’. Linnés Hammarby var tämligen trädfattig på Linnés tid. Träden i den närmsta stora skogen, den 50 ha stora kronoskogen, tillhörde ju kronan. Bönderna fick på sin höjd ta ris där och allt virke och ved fick de ta från sina egna små skogsknallar.

Vi fortsatte vandringen genom Linnélunden dvs. den f.d. parken som anlades av Linné. Även om det ännu inte kommit upp några vårväxter får man ändå en stark känsla av Linné. Parken fick i stort sett vara orörd av ägaren som kom efter Linné och nu finns här nästan 50 olika växter kvar som Linné tog till Hammarby. En andra avsikt med kulturreservatet Linnés Hammarby är just att bevara dessa växter på plats.

Fikat intogs i ’Klonarkivet’. Där fanns fullt med stolar och bord som verkar ha fått stå kvar över vintern. Klonarkivet är ett område med äppelträd där gamla ovanliga sorter bevarats. I den närliggande ’Sibiriska trädgården’ växer en sibirisk äppelsort som Linné planterade in och som han var speciellt intresserad av.

En tredje avsikt med kulturreservatet Linnés Hammarby är att visa upp 1700-talets jordbruk. Jordbruket och djuren lät Carl von Linné sin hustru Sara-Stina och drängarna ta hand om. På den tiden uppskattade man att fyra lass hö skulle räcka för att föda en ko över vintern och Hammarby beräknades kunna föda 18 kor.

Den här våren har ju inte bjudit på några solskensdagar med mysigt takdropp men det var ändå uppiggande att vandra Linnéstigen, trots att himlen var gråmulen.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 23 februari tog vi bussen till Björklinge. Vi gick vi ett par kvarter genom samhället som numera är lugnare sen det befriades från E4 år 2007.

Snart nådde vi badstället med de många namnen: Sandviksbadet/Långsjöbadet/Björklingebadet. Platsen ligger 2 mil norr om Uppsala och här fanns det mera snö, men på sjön var det mycket blött och inga skridskoåkare syntes. Motionsspåret var väldigt isigt och halt. Istället för att vandra där gick vi söderut på Sandviksvägen och vidare på den gamla landsvägen, som löper på den södra och östra delen av sjön tills vi nådde Långsjöns sydligaste spets.

Här, längst i söder av den 5 km långa sjön ligger Tallkrogen. Där hade Sandbro Säteri en krog under 1800-talet. Huset blev senare Björklinges första handelsbod. Nu är den lägergård för utvecklingsstörda barn och vuxna. Här finns också en aktivitetsrunda med inriktningen Puls och Styrka motsvarande den runda som finns i Gränby, Uppsala.

Med utsikten över sjön filosoferade vi och lyssnade på nötväcka och andra fåglar. Tillbaka gick vi en extrarunda till Sandbro säteri med anor från 1300-talet. Nu sken solen upp och lyste vackert på Björklinge kyrka i väntan på bussen hem från den 7 km långa promenaden.

Text och bild Barbro Ulén

I fredags vandrade vi från Lurbo bro till Skarholmen (Vårdsätra strandpromenad) och vidare längs Ekoln till Sunnerstastugan – en sträcka på ung. 7 km.

Vädret var mindre bra med regn mest hela tiden. Men trots detta var ljuset betagande när utsikten över Ekoln öppnade sig.  Dagens längd har nu ökat med 3 timmar och 20 minuter sen vintersolståndet.

Vårdsätraspången går först parallellt med Hågaån i dess ravin. På andra sidan finns resterna av Vårdsätra kvarn. I närheten låg en av Uppsalas många tegelbruk som var i bruk från 1756 till 1840-talet. Leran till teglet tog man från Övernäs ägor och sanden från Högby.

Längre fram på promenadstråket kommer man till Vårdsätra gård som fått sitt namn efter att man brände vårdkasar uppe på höjden. Gården har en stor del av tiden varit kronogods och var rätt stor på sin tid. Under 1800-talet fanns det ångbåtstrafik i Ekoln och båtarna lade till vid bryggan nedanför gården. Den ägdes en period fram till 1990 av Uppsala Universitet och förvaltas därefter av Gustavianska stiftelsen som är knuten till universitetet.

Längs leden finns snidade djur i döda träd och stubbar. Strax före Skarholmen passerar man Vårdsätra naturpark som grundades 1911 av Rutger Sernander. I Vårdsätra löväng avsattes 5 ha eftersom man ville studera vilken förändring växtsamhället skulle genomgå när den fick utvecklas fritt. Man kan kalla området för Sveriges första naturreservat.

Under hela promenaden mötte vi bara en vandrare vilket är rekord-lite för denna, en av Uppsalas populäraste, promenadstråk.

Text Barbro Ulén

En stilla vinterdag, fredagen den 9 februari, gick vi en variant av Linnés Hågavandring som blev drygt 9 km.

Sträckan var Carolina Rediviva – Engelska parken – Villavägen (nordligaste) – St. Johannes-gatan – gamla banvallen för f.d. spårvägen – Geigersgatan (västligaste) – Eriksskolan – Rickomberga backe – Stabby hundrastplats – Storbacken – Berthåga byväg – koloniområdet S om Luthagsesplanaden – Rejkaviksgatan (fika) – Flogsta skogspark – Starbyskogen –  Kvarnbofallet (norra bron) – Hällens gård – Håga kulturoas.

Vid starten av stigen låg på Linnés tid Fjärdingstullen. På 1800-talet byggdes här Carolina Rediviva och nu har man från universitetsbibliotekets trappa en fin överblick över Uppsala och dess paradgata. Nu var det mycket liv och rörelse här och vi såg även flera utryckningsfordon. Bortom Fjärdingstullen, vid Engelska parken, var det på Linnés tid landsbygd där man odlade tobak.

Efter passagen över Luthagsesplanaden går Linnéstigen genom nuvarande idylliska kvarter vid Rickomberga. Eftersom stigen var mycket isig i NV Stabby tog vi en sväng mot Berthåga kyrkogård och följde Berthåga byväg mot Flogsta. Flogsta skogsmark inreddes hösten 2022 av studenter vid SLU:s utbildning för landskapsarkitekter. Skogen och skogsbrynet har fått ’klassrum’, ’risormar’ (slingrande  risgärden) och insektshotell. När vi fortsatte mot skogen och stigen vid Starby möttes vi av ett vårligt skimmer över Hågadalen.

Vid Kvarnbofallet som  var fullt av ’isgardiner’ från liggande trädgrenar  och porlande vatten. Men så långt brukade inte Linné gå med sina studenter. Herbationerna gick längs den nuvarande Hågavägen och man gjorde halt ungefär vid Kung Björns hög.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 2 februari vandrade vi Brukshundsklubben – Pattons hage- ridstigen genom skogen norrut – Norby soldattorp – Norra Norbybron – Kung Björns hög – Håga,  en sträcka på ungefär 7 km.

Viden blommade vid Stora Djurgården och mesarna filade sina vårläten. Men det var rätt besvärligt med mycket is på stigarna. Vi passerade f.d. Södra Norby gård som brann ner någon gång för länge sedan. Snart öppnade sig vyerna och vi såg Stall Surmulens många hästar i hagarna.

I Norby soldattorp har det bott soldater från 1684. Såhär års ser man hundhagen Eriksberg och norra Hågadalen härifrån och man kan se Flogsta höghus sticka upp över trädtopparna i norr.

Hågaområdet är översållat med fornfynd. Det är beskrivet i slutet av del 2 i faktaserien från 2019 De första svenskarna och mot slutet av Metallernas tid i Historien om Sverige på SVT-Play.  Just här var det som embryot till Svea rike började uppstå under 500 år i mitten av bronsåldern.

Vid Håga bröt solen nästan fram och en vårkänsla infann sig. Vi passerade först den s.k. Hågakyrkan, en stengrund söder om storhögen.  Byggnaden är från samma tid och man tror att den användes för ritualer vid dåtidens begravningar.

Ortnamnet Håga betyder ’den höga högen’ och anspelar på kung Björns hög. Högen är imponerande och under bronsåldern fanns det en stor farled här där båtarna kunde ta sig från Mälaren upp mot Uppsala. Någon kung Björn har dock inte begravts här – däremot en storman eller storkvinna av yppersta rang. Högen är den bronsåldersgrav i Skandinavien som är rikast på guld. Det fanns också en stor fornborg på en höjd vid Predikstolen i Nåsten, Hågaborgen som dock brändes ner. Landhöjningen gjorde att handels- och maktcentrum flyttades till Gamla Uppsala.

Text Barbro Ulén

Bild Anna Menzlin