Etikett: vandringar

Fredagen den 1 november vandrade vi på den gamla banvallen med början vid avtagsvägen mot Salnecke, vidare ner till Husby gård och fortsatte den gamla Eriksgatan förbi Gryta kyrkby till Salnecke. Här började regnet, men efter att ha pausat i slottscaféet fortsatte vi i sol till Örsundsbro centrum – en runda på 7,5 km i omväxlande omgivningar. 

Gryta kyrka och området vid kyrkbyn Gryta medeltidskyrka är ljusrappad och med spåntak. Den ligger fint på sluttningen mot Lårstaviken och bakom står en vacker klockstapel i trä.

Vid tog oss tid att gå runt i fårhagarna bakom kyrkbyn. Området är fullt av stora stenblock som alla har bibliska namn: återkomsten, mirakelstenen mm. De används av nybörjare som lär sig klättra. Vi lade märke till de långa stenmurarna i området. Sammanlagt är de mer än 1 km och verkar inte ha någon vettig funktion. Enligt en uppgift från nätet var en stenmur ett sätt för en bonde att få in lite kontanter. När det var virkesbrist på 1600-1800 talet gick nämligen staten in och betalade en liten summa för varje aln stenmur.  

Färgrika bär på buskar och träd

Husby gård har stora arealer med planterad björkskog. Den hade just tappat sina löv och de vita stammarna lyste ljusa. Banvallen kantas av slånbärsbuskar som i år har ovanligt många och stora bär. I området finns också mycket rönnbärsträd med lava på stammarna som framträdde i den fuktiga luften. Framför allt finns det ofantligt mycket rönnbär i år.

Bra för äpplena som inte fått så mycket mal. Äpplena är också ovanligt stora i år såg vi när vi strosade genom Örsundsbro. 

Text Barbro Ulén

Igår vandrade vi Trehörningen runt motsols från Selknä, samtidigt som vi fick en glimt av två andra sjöar i samma sjösystem. Vi passerade först igenom Marielund, en småort som år 2016 graderades upp till tätort. Hela sträckan motsvarade 12 km.

Trehörningen – sommarnöjenas sjö 

Marielund järnvägstation har fått sitt namn efter säteriet Marielund som ligger 500 m SV om stationsbyggnaden. År 1966 lades persontrafiken ner men sedan 1974 trafikeras museijärnvägen sommartid i stället av Lennakatten. När järnvägen byggdes växte det upp ett litet villasamhälle här.  Vid stranden av Trehörningen kom Uppsalas societet att uppföra sina fritidshus som på den tiden kallades för sommarnöjen. Numera är de flesta av husen permanentbostäder och området är full av spektakulära hus. Det har blivit Uppsalas motsvarighet till Saltsjöbaden. En villa i Schweizerstil har till för bara några år sedan tillhört Samariterhemmet men är nu privatbostad.  Huset på tomten Kullen, som sedan två år tillhör en mycket känd politiker är i startgroparna för att renoveras.  

Trehörningen har sitt inflöde från de tre sjöarna Edasjön, Norrsjön och Ramsen och sitt utflöde nära Marielund gård. Fallhöjden är 5 m och här regleras vattennivån för hela sjösystemet (inte i Pålsundet). Redan på 1500-talet fanns här en kvarn och senare har här funnits en såg (Söderbyns gamla såg).

Gårsjön, den gömda sjön 

Gårsjön är den nedersta av sjöarna i sjösystemet. Den ligger ganska oåtkomlig inom Marielunds ägor och man kan tro att namnet skulle vara Gårdsjön. Men namnet kommer av går som betyder smutsigt vatten. Så smutsigt är det inte numera eftersom sjön sedan länge har avlastats från gårdens avlopp. Men den är grund med ett medeldjup på bara 1,5 meter och är därför rätt igenväxt.

Text Barbro Ulén

Foto Owe Ohlsson

Fredagen den 18 oktober vandrade vi sträckan Gånstastugan – Bredsand 8,3 km.

Här går Upplandsleden 25:1 och man passerar genom två skogar: Brännskogen och Storskogen.

Idag var området närmast Gånstastugan full av orienterande ungdomar. Brännskogen var mysig och John Bauer-aktig. Trots att dagarna nu blir kortare och temperaturen sjunker är spindlarna mycket flitiga – de ska hinna med att fortplanta sig och lägga ägg innan det blir vinter och de dör.  

I områden med högt gräs såg vi därför alldeles fullt med spindelnät och de framträdde så tydligt eftersom de var daggvåta. Ett spindelnät lär vara 5 ggr starkare än en stålkabel i samma storlek och spindeln väver ett nät på 1-2 timmar.

Storskogen har upp till 100 år gamla träd. I ett vackert parti med hög och gles tallskog har en skogsägare satt upp en skylt. Han är en av de 28000 medlemmarna i skogsägare-kooperativet Mellanskog.

Han är fjärde generationens skogsägare och skylten står bredvid en skogsväg som hans farfar byggt. 70 % av hans virkesförråd är tall men det finns också en mängd olika sorters lövträd. Liksom de flesta gillar han mest äldre skog som gallrats (höga träd med bra sikt) men han uppskattar även toppskotten i en ungskog och plantorna som växer på ett hygge.

Strax innan vi nådde Bredsand upptäckte vi två mycket stora och välväxta exemplar av stolt fjällskivling vid kanten av stigen.

Text Barbro Ulén

Igår vandrade vi Upplandsleden etapp 4 från Almunge till Länna ungefär 10 km.

Det var en vandring som började med regn och slutade med sol. Här gick vi också förra hösten, men då en månad senare. Då var det så blött att vi gick halva sträckan på alternativa småvägar, men i år kunde vi följa hela leden.

Ulvsbygden med EKO-gård. Leden går genom en gammal kulturbygd med bronsåldersrösen och järnåldersgravar och hela området i södra Almunge är en del av Ulvsbygden. Vi passerade först Torslund hembygdgård som en gång i tiden var bostad åt ortens skogvaktare. Efter att ha korsat en mindre skog och gått på en liten terränganpassad väg nådde vi Hagby gård. Den har tidigare varit en privat försöksgård men drivs nu som ett krav-certifierat familjejordbruk. Förutom grönsaksodling har gården 100 ha bete och 150 ha odling av spannmål/vall. Gården har 80 gotlandsfår, 60 rödkullor (en kombinerad kött- och mjölkras) samt 150 frigående höns. Vi tittade in i gårdsbutiken och skinnbutiken som lockade till nytt besök.   

Sångsvanar även i år Upplandsleden viker av norrut mot Ulvberget och Långsjön. Sjön är känd för sitt bestånd av den sällsynta fisken asp. När vi passerat Harparbol skrämde vi iväg ett sångsvanpar med fyra nästan vuxna ungar som betade på åkern. Svanfamiljen flög upp och gjorde en tur runt gärdet. Förra året såg vi många fler svanar, med då var det senare på hösten och då samlades de antagligen för att snart flyga söderut. Här på åkern hittade vi en golfboll 6 km från närmaste golfbana. Nu började det smälla någonstans på andra sidan Långsjön men det var bara övningar på Kvarnmyra skjutfält.

Färgsprakande skogar 

Vandring gick längs stigar genom omväxlande skog. Speciellt Harpabolund med sina ståtliga ädellövträd är omskriven. Så här års sprakar höstfärgerna på träden, mattor med fönsterlave på hällarna lyser vita, mäktiga röda flugsvampar glänser  röda och de talrika ormbunkarna har gulbruna färger.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 4 oktober vandrade vi:

Sala station – Gröna gången över Ekeby damm – längs Pråmån – längs södra delen av Mellandammen – stora motionsspåret i skogen till Arnebo – Gröna gången längs Grissback kanal till Måns Ols – Gröna gången längs Långforsen till Skuggans badplats och sedan tillbaka hela Gröna gången. Det blev totalt 11 km.

Brittsommar eller Indiansommar?

Det var strålande sol, vindstilla och lövträd i fina höstfärger. Typisk brittsommar som kan infalla runt Birgittadagen den 7 oktober. Eftersom det har varit nattfrost kan man också kalla den Indiansommar, vilket låter mer exotiskt. Det var sådana här dagar som indianerna i Nordamerika brukade ge sig ut på buffeljakt.

Gammalt vattensystem med slussar

Pråmån (Sala kanal) är ett gammalt vattensystem för transport av föranrikad silvermalm till den tidens hytta. Under 1824-1835 leddes grävningen av ån av bergsmästaren Jakob Henrik af Forselles från Finland. I Sala hade han titeln Bergshauptman och han står staty vid Ekeby damm. Samtidigt byggdes en sluss vid Mats Kvarn, mitt i Sala. 1880 byggdes en ny hytta nära gruvan och kanalen behövdes inte längre. Silverbrytningen upphörde först 1908. Nu är man mitt i ett ambitiöst arbete med att rena jord, vatten, och muddermassor från bly, kadmium och andra tungmetaller i gruvområdet och Pråmån. Arbetet startade 2019 och kommer att fortgå till 2028.

Stabila vallar

Gröna gången är omgiven av fantasifulla träskulpturer och ’naturlig’ konst som stubbar överdragna med tickor. Mellandammen och Långforsen är kantad av fiske- och båtbryggor. Idag var Långsjön fullproppad med gäss. Gamla vallar från 1500-, 1600-talet omger vattenlederna och speciellt vid den stora sjön Långforsen är det viktigt att de är stabila. Vattnet från sjön kan infiltrera som grundvatten i vallarna och strömma vidare under marken på landsidan. På sjösidan har man erosionsskydd och på landsidan är vallen ofta förstärkt med stora stenar. Man håller vallarna fria från träd eftersom rötterna kan göra att vallarna försvagas.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 27/9 vandrade vi Skogshyddan – Hammarskogs Stora Kärret – Fyristorp – Perstorp- Granliden – Hammarby – längs Svälthammar – Dalkarlskärret (fika) – en liten bit på nya cykelleden – Toran – Vreta udd (fika 2) – stigen genom naturreservatet Vreta udd – Vreta S Strandväg. Sammanlagt gick vi nästan 10 km.   

Nu är det fem dagar efter höstdagjämningen som i år inföll den 22 september. Den dagen går solen upp exakt i öster och ner exakt i väster men dagen kan fortfarande vara lite längre än natten (p. g. a. planetens lutning). Nu går vi åter mot höst och ett lugn infinner sig i naturen.

En uppdämd fågelsjö Dalkarlskärret torrlades av dalkarlar under senare delen av 1800-talet i ett försök att få mer marker. Det var länge ett måttligt blött kärr där man grävde fram märgel (kalksten). 1963 tog kommunen över ägandet av Hammarskog och man restaurerade Dalkarlskärret 1970. Det dämdes upp och fick en ordenlig vattenspegel och ett lämpligt vattendjup för sjöfågel. Men vissa år har dammen ändå varit ganska uttorkad. 

Löväng genom fagning och slåtter Skogen vid Hammarskog är mycket omväxlande och idag varierade det också hur mycket höstfärg träden börjat få. Toran är en kuperad och vacker hagmark med ek, björk och hassel. Den innehåller både öppna hagmarksområden och ekskog. I den södra delen av Toran står en jätteek som har så stor stam att det behövs fyra personer för att omfamna den. Vi såg att man, antagligen i går, arbetat med att röja bort hassel runt gamla ekar så att de ska få livsrum. Delar av Toran började restaureras till löväng 2021. Bakgrunden är att bara 1 % av förra århundradets ängsmarker finns kvar. Ängsösyndromet, då naturreservaten började växa igen, blev allt mer uppenbart. I stället vill man få ”lagom störda” områden med många livsmiljöer: öppna ljusa ytor, partier med lövträd, våtare partier och området ska ha murkna stockar och gamla solbelysta ekar. Man vill få örter som fibbla, gullviva, gökärt och klasefibbla. För att restaurera tar man först bort träd och buskar som hassel. I maj fagar man, dvs. tar bort gamla löv och kvistar. I augusti slår man med lie och kör med slåtterbark. Det låg ännu kvar högar efter årets slåtter idag. Efter tre års restaurering av Toran växer nu här den sällsynta örten fin ögontröst.

Korna betar Vissa områden hålls öppna genom att korna betar men de kan behöva få hjälp på traven genom att buskvegetation röjs bort. Även vid Vreta udd finns lundar av ek, alm, björk och hassel där korna håller öppet. Idag var utsikten över Dalbyviken och Ekoln lite disig på grund av regnet. Utsikten var ändå fin. Det sägs att man på vintern sett varg på isen här.

Text Barbro Ulén

Igår, fredagen den 20/9, vandrade vi i strålande höstsol från Hjälstaby, längs Hjälstavikens östra strand till Parnassen (fika) och tillbaka över Kvarnberget – en sträcka på ungefär 10 km. Som namnet antyder har sjön Hjälstaviken varit en vik av Mälaren. Ända fram till 1700-talet hade denna vik förbindelse med Ekolsundsviken, nu har den bara en utloppskanal dit.

Kornas bete har gett ett fågelparadis. Vandringsleden är omväxlande och löper mellan hagmarker, kobeten, lite blandskog (gran ek och asp) och ädellövskog. De betade backarna vid Skönsberg är kalkrika och därför mycket artrika. I gamla tider, ända in till början av 1900-talet slåttrade man vass i sjön och slog av fräken på strandängarna. Nu betar det kor där och under våren är dessa områden vattenrika, och här trivs fåglarna. Sedan 1994/1995 finns det också ett dämme i utloppet för att kunna hålla kvar vattnet under vårarna innan korna släpps på bete.

En ägretthäger visade upp sig. Vid Svanvik har svanarna häckat redan under Gustav II Adolf:s tid och omtalades sedan av Linné. Där gick vi på den jättelånga spången, omsluten av ett stort vassområde. Sånt är mysigt och här kan man känna sig som ett med naturen, långt borta från civilisationen. Fast en fin höstdag som idag var det förstås mycket fågelskådare i farten. De hade sett blåhake och några dagar tidigare skäggmes. En ägretthäger visade upp sig för oss i kanalen. Om man går in på facebook-sidan Hjälstaviken kan man se en mängd foton på dessa fåglar – det ena finare än det andra.   

Parnassen – en jakt- och festplats 

Parnassen (= ’ett lands samlade vitterhet’) kallades under 1600-talet för Fasanberget. Den anlades enligt fransk modell, stjärnformad med nio siktgator som strålade ut från mitten. Här i centrum kunde man roa sig med att beskåda jakten. På 1700-talet blev området en festplats där bl. a Gustav III förlustade sig. Platsen är nu en parkliknande lund där gran och en del buskar tagits bort för att ädellövträden ska kunna utvecklas.

Ett gömsle för fågelskådning 

På tillbakavägen tog vi oss tid att gå ut till det stora gömslet där man kommer närmare sjöfågeln. Vattenytan var som väntad full av gäss, men där fanns också skarvar. Uppe på Kvarnberget var utsikten över både Hjälstaviken och en bit av Mälaren betagande. Men på vägen tillbaka genom skogen inträffade något dramatiskt. Nästan alla blev stungna av jordgetingar vars bo vi tydligen kom för nära trots att vi gick på en stig. Getingen kan sticka flera gånger eftersom deras gaddar inte har hullingar och det blev flera bett.

Text Barbro Ulén

Fredag 13 september vandrade vi från Knutmassomuséet via stigar i ytterkanten av Gimo samhälle (Vallonstigen) mot stranden av Gimo damm.

Den följde vi längs Bengtsudden, Gimobadet, Norrslutsudden och Bladåkersudden. Stigen är en del av Upplandsleden etapp 11:1 som i år har rustats upp och nu följer närmare stranden. Den har nu därför många rastplatser. Tillbaka gick vi ungefär samma väg men genom den norra delen av Gimo samhälle med herrgården och sina gamla bruksbyggnader. Totalt gick vi drygt 8 km.

Redan när vi passerade Sandvik Coromant AB dök det upp stora streck med gäss på himlen. De visade sig ha samma mål som oss – Gimodammen – som idag låg precis spegelblank i solen. Gässen ackompanjerade till en början vår vandring längs stranden.

Gimo damm är hela 3 km2 stor med ett medeldjup av 1,7 m. Den norra delen är grund och där växer det mycket bladvass och säv. I den södra delen (som vi gick längs med) är den djupare med ett maxdjup på 4 m. Den är ett bra fiskevatten och idag träffade vi på en man med kastspö som rodde ut med båt för att få upp gäddor.

Gimodammen konstruerades i etapper på 1600-talet då järnbruket anlades. Sedan dess har flera uppdämningar gjorts – den sista så sent som 1960. Den däms av en mindre regleringsanordning vid Norrsluttningarna (som vi passerade över) och i sydspetsen vid Hammarsluttningen som vi kunde se på hemvägen. Vattnet når sedan Olandsån via Glötar-diket resp. Gimån.

År 1649 köptes bruket av Louise de Geer som uppförde regleringen av dammen vid den nedre Hammarsluttningen. Vid invigningen kom elden lös och all bruksbebyggelse och halva Gimo brann upp. Men allt byggdes upp igen och hans son, Stefan de Geer, byggde en hammarsmedja 1666 i närheten av brukets störta masugn. Efter släkten de Geer följde stenrika ägare som tillhörde andra släkten. År 1770 började Gimo Herrgård att byggas av en av dem. Bruket övertogs av Korsnäs AB 1936 och av Sandvik Coromant AB 1951. De har idag 1400 anställda som arbetar dygnet runt och räknar sig som Uppsala läns största privata arbetsgivare.

På vågen hem över Bengtsudden höll vi på att missa den stora runstenen. Den är från 1000-talet och stod ursprungligen norr om Skäfthammar kyrka, vid bron över Gimån. På 1880-talet lades stenen intill kyrkogårdsmuren innan den flyttades till sin nuvarande plats. Texten lyder: Ljut och Trotte och Ödvid läto uppresa stenen efter sin fader Björn och Fasthed sin moder. Ömund ristade runorna.  

Text och bild Barbro Ulén

Tisdagen den 17 september är det dags för höstens andra korta vandring. Den här gången botaniserar vi i Botaniska trädgården vilket vi även gjorde i början av maj – men nu med möjlighet att njuta av höstens färger.

Samling vid Cafe Victoria, Norbyvägen 12, kl 10. Vandringen blir kort med många möjligheter att läsa skyltar, studera växter och vila en stund på en bänk. Vi avslutar med fika för alla som vill.

Lämpliga bussar är 2 och 7, hållplats Evolutionsmuseet.

Välkomna! önskar Anette, Margit och Katarina, tfn 0708-56 38 47

(Detta är även ett massutskick till medlemmar i föreningen Aktiva Seniorer som är med i gruppen Korta vandringar.)