Fredagen den 12 juli vandrade vi i Älvkarleby. Totalt gick vi 7,5 km och hela tiden hade vi kontakt med Dalälvens strömmande vatten.
Vi gick först en stig genom Vattenfalls värnområde för biologisk mångfald, fortsatte norrut vid Älvkarleby gamla turisthotell, gick över till den lilla ön Notören, vidare över svajande hängbroar via småholmen Korallen och fortsatte norrut till Sandörens camping och badplats. Tillbaka vandrade vi på den östra höga stranden ner till vattenkraftverket, över betongbroar till Flakön och till Laxön. Namnet ören betyder grusbank eller revel, men korall är något som finns under vattnet. Kanske har den lilla holmen Korallen historiskt legat under vattennivån vid högflöden?
Det var en solig men inte alltför varm dag och fullt av högsommarblommor. Mycket åkervädd, liten blåklocka, fackelblomster, renfana och vägtistel. Nya sorter som jag lärde mig: gullkrage och gulmåra av varianten med nästan vita blommor (tror jag).
Redan Gustav Vasa besökte på sin tid Elfkarleby (år 1528) och inspekterade laxfisket. Han hade en speciell laxfogde på plats och hävdade att 2/3 av fisket skulle tillföras kronan. Älvkarlebyborna skulle bara få 1/3. Det tyckte byborna var alldeles för lite och de försökte t o m gräva en egen älvfåra för att kunna fånga den åtråvärda fisken. Sedan följde decennier av trätor och domstolsprocesser om rätten till att fiska lax. Som en mycket klen tröst kunde ortsbefolkningen få fiska nejonögon helt fritt.
En berömdhet som besökte Älvkarleby (1732-05-13) var Linné. Han tog sig över Dalvälven med färjan som gick mellan Sand (där Älvkarlebys campingstugor nu ligger) och Västanå. Linné var 25 år och gjorde här sitt första stopp på sin lappländska resa. Älven var då ’otämjd’. Han skriver: ’Vattnet bli vitt, brusar som i raseri, kastar dropparna ett par alnar i vädret så att detta kontinuerligt står såsom en rök’.
Den första bron över Dalälven uppfördes 1793 men togs av en vårflod efter 7 år. Den nuvarande bron, Carl XIII:s bro, uppfördes 1813. Den kunde H C Andersen ta när han besökte Älvkarleby 1849. Färden gjordes med häst och vagn och året därpå skrev han en bok om resan. Gävle tyckte han var tråkigt men han blev entusiastisk över vattenfallet. Han såg vattenmassorna lysa i månskenet vid Carl XIII :s bro vid vars ände han hade sitt natthärbärge.
Idag är älven reglerad förutom under ett par timmar under Fallens dag. Men när man står vid det torrlagda Storfallet kan man ändå föreställa sig hur Linné och Andersen såg älven forsa fram.
Text Barbro Ulén