Författare: sventid

Fredagen den 13 december var det var lite mer snö i Skyttorp än i Uppsala.

Innan vi gick upp på Salstaleden mötte vi Skyttorps skolbarn i tomte- och luciakläder. Vi kunde njuta av ett ljust landskap uppe på de bägge långsträckta höjderna Åsbyåsen och Djurgårdsåsen. På den senare ligger Tingshusbacken. Vi skymtade en bäver vid den stora bäverhyddan vid Gullsjön och såg skidspår på ett ställe.

Det har varit mycket rönnbär i höst och de röda bären piggar upp denna vinter.

Salsta barockslott har ju en gång i tiden varit omgiven av vatten, men numera våtmarker. Det beror på att man redan på 1700-talet sänkte två forsar i Vattholmaån för att Dannemora gruvor inte skulle bli vattenfyllda.  År 1881 dikade man dessutom marken i ett försöka få mer större jordbruksarealer. Inne i slottet var det julpyntat och vi fick sitta i rum med en jättelik kakelugn. Det är fascinerande att slottet var bebott av en privatperson (Vera von Essen) så sent som 1976.

Text Barbro Ulén

Igår var det ett stort gäng som tog bussen till Björklinge.

Vi följde friluftsområdets motionsspår motsols – först den stora slingan (med en liten genväg via Kärleksstigen) och därefter den lilla slingan vid Sandbrohöjden. Totalt gick vi 6-7 km.

Så här i vintertid har man på höjderna utsikt mot Högstaåsen i söder och över Långsjön i väster. Den vackra sjön kan man förstås framför allt blicka ut över vid Sandbrobadet.

Snö på isen 

Vid badet träffade vi på en fiskeentusiast som beklagade att det kommit snö på isen så att den inte var så blank som för någon dag sedan. Men det gjorde att det syntes rävspår på isen nära stranden. Innanför isen fanns det en halvmeter remsa ofruset vatten  längs hela stranden som beror på att grundvatten strömmar ut från åsen till sjön.

En fredagsvandrare tog sig ett vinterbad. Vid promenaden på Sandviksvägen mot bussen hem bröt solen fram och december kändes inte så mörk längre.

Uppförsbackar

Två uppförsbackar – en långsträckt från Sjöhagens hundbad och en brant nära Sandvikens campingplats gav rejäla pulstoppar: för mig upp till 152 bmp (bumps per minutes). Det motsvarar nästan 90 % av maxpulsen. Men efter lite vila på sofflocket när jag kommit hem menade telefonen att kroppens batteri var återhämtad och föreslog att jag skulle göra en ny aktivitet.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 29 november vandrade vi genom Jälla skolområde till starten av Jälla motionsleder.

Vi tog gula spåret, med en liten avstickare till vindskyddet vid den rödmarkerade Jäll-leden. Det är en runda vi gått flera gånger förut och motsvarar 7 km. Denna gång plussade många på med den gröna leden och kom då upp i 10 km.

Måndagen var den varmaste dagen som uppmätts i hela Sverige så pass sent på året. Efter denna värmechock, då all snö försvann i ett nafs, har temperaturen sjunkit till flera minusgrader men stigen var fortfarande nästan isfri.

Motionslederna vid Jälla är populära bland hundägare men idag hade vi stigen för oss själva. De planterade lärkträden har vuxit till sig rejält de 4 år vi gått här och som alltid ser man mycket gräv av vildsvin.

Text Barbro Ulén

Igår var snöförhållandena i Knivsta ännu besvärligare än i Uppsala så vi tog det säkra för det osäkra och styrde kosan mot Årike Fyris i stället.

Vi vandrade Åstråket: Hamnplan, Stadsträdgården, KAP-området, Hospitalträdgården och fortsatte på den västra sidan till fågeltornet (där Fyrisån sväller ut till en liten sjö). Tillbaka till Vindbron och den östra delen via en del av Linnés Danmarksvandring och Tullgarnsparken. Totalt gick vi 8 km.

Det var åtskilliga som var ute i det soliga vädret, däribland flera barbenta joggare (6 grader kallt!). Mycket imponerande var att kommunen hunnit snöröja alla gångstråk – t.o.m. hade man sandat runt de nya fräscha toaletterna som satts upp vid de nya boulebanorna.

KAP-området KAP betyder ’världens ände’. Det var här man vände vid söndagspromenaden förr i tiden. Då fanns det en mur runt ’dårsjukhusets’ trädgård. Hospitalträdgården når man sedan via den historiska ädellövsalléen längs Fyrisån. Till vänster har man då en gammal ekhage som anlades 1860-talet i engelsk stil som en del av det stora hospitalområdet.

Hospitalträdgården-Uppsalas nyaste park I hospitalets trädgård arbetade nära 300 patienter för 100 år sedan och sjukhuset var självförsörjande på grönsaker och frukt. Trädgårdsmästaren hade planterat 200 fruktträd med 27 olika äppelsorter och 25 olika päronsorter. Flera träd med dessa gamla sorter växer fortfarande där och det äldsta äppelträdet är ännu äldre – från 1700-talet. För drygt 100 år sedan anlade man också en 300 m lång gångstig kantad med 3 olika sorters pioner.

När hospitalet avvecklades på 1970-talet fick ogräset breda ut sig och framför allt invaderade vallörten, som är ett högt och besvärligt ogräs. Kommunen köpte området 2014. För 5 år sedan började man köra med åkergräsklippare 3 ggr per säsong och fick bukt med vallörten. Fantastiskt nog började de gamla pionerna sticka upp igen, även om man fått stödplantera en del i raderna.

I somras invigdes två nya element i Hospitalträdgården: den nya temalekparken med namnet Trädgårdslandet och dagvattenparken där man planterat in vattenväxter från åriket, plantor som nu växt till sig.

Vinterns första skidåkare I Hospitalträdgårdens södra del såg vi vinterns första skidåkare som spårade en runda. I morgon kommer det att gå fint att åka där, men sedan lär snön regna bort.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 15 november gick vi en del av Upplandsleden etapp 1:1 från Rosenlund/Rickebasta, genom södra Lunsen och till Flottsund/Sunnerstabacken. Totalt gick vi 11,7 km med rörlig tid 4 timmar.

Vi passerade igenom Rickebasta by med sina många välbevarade äldre gårdar. Vid en sådan gård mötte vi en mycket sällskaplig utegris, möjligen av lantrasen Linderödssvin.

Södra och Norra Lunsen hör ihop och hela området blev naturreservat 2020. Det är totalt 112 ha stort och ger verkligen vildmarkskänsla. Men varför heter det Lunsen? Det lär vara en förvrängning av ordet Lunden. Ju närmare vi kom själva skogen ju större blev ’lundarna’, medan de öppna ytorna hade hag- och ängskaraktär.

Själva Lunsen kännetecknas av barrskogsbeklädda berg – av taiga, här och var med små insprängda myrmarker. Vi är nu i mitten av november, men eftersom skogen domineras av glesväxta tallar med vitmossa på hällarna känns den ljus, i alla fall en sådan här solig dag. Vi passerade 6 stycken gränsrösen som var så stora att de påminner om gravmonument. De lär vara gamla, kanske från 1700-talet. Det är fascinerande hur man lyckats placera ut dem då för tiden, utan GPS och andra moderna påfund.

På sluttningen ner till Flottsund hade man nyligen sågat ner 100-tals granar av julgransstorlek – det är inte populärt med gran längre efter alla angrepp av barkborrar.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 1 november vandrade vi på den gamla banvallen med början vid avtagsvägen mot Salnecke, vidare ner till Husby gård och fortsatte den gamla Eriksgatan förbi Gryta kyrkby till Salnecke. Här började regnet, men efter att ha pausat i slottscaféet fortsatte vi i sol till Örsundsbro centrum – en runda på 7,5 km i omväxlande omgivningar. 

Gryta kyrka och området vid kyrkbyn Gryta medeltidskyrka är ljusrappad och med spåntak. Den ligger fint på sluttningen mot Lårstaviken och bakom står en vacker klockstapel i trä.

Vid tog oss tid att gå runt i fårhagarna bakom kyrkbyn. Området är fullt av stora stenblock som alla har bibliska namn: återkomsten, mirakelstenen mm. De används av nybörjare som lär sig klättra. Vi lade märke till de långa stenmurarna i området. Sammanlagt är de mer än 1 km och verkar inte ha någon vettig funktion. Enligt en uppgift från nätet var en stenmur ett sätt för en bonde att få in lite kontanter. När det var virkesbrist på 1600-1800 talet gick nämligen staten in och betalade en liten summa för varje aln stenmur.  

Färgrika bär på buskar och träd

Husby gård har stora arealer med planterad björkskog. Den hade just tappat sina löv och de vita stammarna lyste ljusa. Banvallen kantas av slånbärsbuskar som i år har ovanligt många och stora bär. I området finns också mycket rönnbärsträd med lava på stammarna som framträdde i den fuktiga luften. Framför allt finns det ofantligt mycket rönnbär i år.

Bra för äpplena som inte fått så mycket mal. Äpplena är också ovanligt stora i år såg vi när vi strosade genom Örsundsbro. 

Text Barbro Ulén

Igår vandrade vi Trehörningen runt motsols från Selknä, samtidigt som vi fick en glimt av två andra sjöar i samma sjösystem. Vi passerade först igenom Marielund, en småort som år 2016 graderades upp till tätort. Hela sträckan motsvarade 12 km.

Trehörningen – sommarnöjenas sjö 

Marielund järnvägstation har fått sitt namn efter säteriet Marielund som ligger 500 m SV om stationsbyggnaden. År 1966 lades persontrafiken ner men sedan 1974 trafikeras museijärnvägen sommartid i stället av Lennakatten. När järnvägen byggdes växte det upp ett litet villasamhälle här.  Vid stranden av Trehörningen kom Uppsalas societet att uppföra sina fritidshus som på den tiden kallades för sommarnöjen. Numera är de flesta av husen permanentbostäder och området är full av spektakulära hus. Det har blivit Uppsalas motsvarighet till Saltsjöbaden. En villa i Schweizerstil har till för bara några år sedan tillhört Samariterhemmet men är nu privatbostad.  Huset på tomten Kullen, som sedan två år tillhör en mycket känd politiker är i startgroparna för att renoveras.  

Trehörningen har sitt inflöde från de tre sjöarna Edasjön, Norrsjön och Ramsen och sitt utflöde nära Marielund gård. Fallhöjden är 5 m och här regleras vattennivån för hela sjösystemet (inte i Pålsundet). Redan på 1500-talet fanns här en kvarn och senare har här funnits en såg (Söderbyns gamla såg).

Gårsjön, den gömda sjön 

Gårsjön är den nedersta av sjöarna i sjösystemet. Den ligger ganska oåtkomlig inom Marielunds ägor och man kan tro att namnet skulle vara Gårdsjön. Men namnet kommer av går som betyder smutsigt vatten. Så smutsigt är det inte numera eftersom sjön sedan länge har avlastats från gårdens avlopp. Men den är grund med ett medeldjup på bara 1,5 meter och är därför rätt igenväxt.

Text Barbro Ulén

Foto Owe Ohlsson

Fredagen den 18 oktober vandrade vi sträckan Gånstastugan – Bredsand 8,3 km.

Här går Upplandsleden 25:1 och man passerar genom två skogar: Brännskogen och Storskogen.

Idag var området närmast Gånstastugan full av orienterande ungdomar. Brännskogen var mysig och John Bauer-aktig. Trots att dagarna nu blir kortare och temperaturen sjunker är spindlarna mycket flitiga – de ska hinna med att fortplanta sig och lägga ägg innan det blir vinter och de dör.  

I områden med högt gräs såg vi därför alldeles fullt med spindelnät och de framträdde så tydligt eftersom de var daggvåta. Ett spindelnät lär vara 5 ggr starkare än en stålkabel i samma storlek och spindeln väver ett nät på 1-2 timmar.

Storskogen har upp till 100 år gamla träd. I ett vackert parti med hög och gles tallskog har en skogsägare satt upp en skylt. Han är en av de 28000 medlemmarna i skogsägare-kooperativet Mellanskog.

Han är fjärde generationens skogsägare och skylten står bredvid en skogsväg som hans farfar byggt. 70 % av hans virkesförråd är tall men det finns också en mängd olika sorters lövträd. Liksom de flesta gillar han mest äldre skog som gallrats (höga träd med bra sikt) men han uppskattar även toppskotten i en ungskog och plantorna som växer på ett hygge.

Strax innan vi nådde Bredsand upptäckte vi två mycket stora och välväxta exemplar av stolt fjällskivling vid kanten av stigen.

Text Barbro Ulén

Igår vandrade vi Upplandsleden etapp 4 från Almunge till Länna ungefär 10 km.

Det var en vandring som började med regn och slutade med sol. Här gick vi också förra hösten, men då en månad senare. Då var det så blött att vi gick halva sträckan på alternativa småvägar, men i år kunde vi följa hela leden.

Ulvsbygden med EKO-gård. Leden går genom en gammal kulturbygd med bronsåldersrösen och järnåldersgravar och hela området i södra Almunge är en del av Ulvsbygden. Vi passerade först Torslund hembygdgård som en gång i tiden var bostad åt ortens skogvaktare. Efter att ha korsat en mindre skog och gått på en liten terränganpassad väg nådde vi Hagby gård. Den har tidigare varit en privat försöksgård men drivs nu som ett krav-certifierat familjejordbruk. Förutom grönsaksodling har gården 100 ha bete och 150 ha odling av spannmål/vall. Gården har 80 gotlandsfår, 60 rödkullor (en kombinerad kött- och mjölkras) samt 150 frigående höns. Vi tittade in i gårdsbutiken och skinnbutiken som lockade till nytt besök.   

Sångsvanar även i år Upplandsleden viker av norrut mot Ulvberget och Långsjön. Sjön är känd för sitt bestånd av den sällsynta fisken asp. När vi passerat Harparbol skrämde vi iväg ett sångsvanpar med fyra nästan vuxna ungar som betade på åkern. Svanfamiljen flög upp och gjorde en tur runt gärdet. Förra året såg vi många fler svanar, med då var det senare på hösten och då samlades de antagligen för att snart flyga söderut. Här på åkern hittade vi en golfboll 6 km från närmaste golfbana. Nu började det smälla någonstans på andra sidan Långsjön men det var bara övningar på Kvarnmyra skjutfält.

Färgsprakande skogar 

Vandring gick längs stigar genom omväxlande skog. Speciellt Harpabolund med sina ståtliga ädellövträd är omskriven. Så här års sprakar höstfärgerna på träden, mattor med fönsterlave på hällarna lyser vita, mäktiga röda flugsvampar glänser  röda och de talrika ormbunkarna har gulbruna färger.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 4 oktober vandrade vi:

Sala station – Gröna gången över Ekeby damm – längs Pråmån – längs södra delen av Mellandammen – stora motionsspåret i skogen till Arnebo – Gröna gången längs Grissback kanal till Måns Ols – Gröna gången längs Långforsen till Skuggans badplats och sedan tillbaka hela Gröna gången. Det blev totalt 11 km.

Brittsommar eller Indiansommar?

Det var strålande sol, vindstilla och lövträd i fina höstfärger. Typisk brittsommar som kan infalla runt Birgittadagen den 7 oktober. Eftersom det har varit nattfrost kan man också kalla den Indiansommar, vilket låter mer exotiskt. Det var sådana här dagar som indianerna i Nordamerika brukade ge sig ut på buffeljakt.

Gammalt vattensystem med slussar

Pråmån (Sala kanal) är ett gammalt vattensystem för transport av föranrikad silvermalm till den tidens hytta. Under 1824-1835 leddes grävningen av ån av bergsmästaren Jakob Henrik af Forselles från Finland. I Sala hade han titeln Bergshauptman och han står staty vid Ekeby damm. Samtidigt byggdes en sluss vid Mats Kvarn, mitt i Sala. 1880 byggdes en ny hytta nära gruvan och kanalen behövdes inte längre. Silverbrytningen upphörde först 1908. Nu är man mitt i ett ambitiöst arbete med att rena jord, vatten, och muddermassor från bly, kadmium och andra tungmetaller i gruvområdet och Pråmån. Arbetet startade 2019 och kommer att fortgå till 2028.

Stabila vallar

Gröna gången är omgiven av fantasifulla träskulpturer och ’naturlig’ konst som stubbar överdragna med tickor. Mellandammen och Långforsen är kantad av fiske- och båtbryggor. Idag var Långsjön fullproppad med gäss. Gamla vallar från 1500-, 1600-talet omger vattenlederna och speciellt vid den stora sjön Långforsen är det viktigt att de är stabila. Vattnet från sjön kan infiltrera som grundvatten i vallarna och strömma vidare under marken på landsidan. På sjösidan har man erosionsskydd och på landsidan är vallen ofta förstärkt med stora stenar. Man håller vallarna fria från träd eftersom rötterna kan göra att vallarna försvagas.

Text Barbro Ulén