Författare: sventid

I fredags gick vi Vildmarksleden (5 km) och några av oss gick också sträckan Fjällnora friluftsgård till busshållplats Fjällnora vägskäl för att ta en senare buss hem. I det senare fallet blev vandringen närmare 9 km.

Vildmarksleden startar vid Fjällnora friluftsområde. Under vandringen fick vi korsa två sund – ett via en liten flotte som dras med kedjor (Pålsundet) och ett via en bro, över sundet (noret) mellan Ramsen och Norrsjön. På den västra stranden gick vi upp- och nerförsbackar genom stenig skog och blockterräng. Vi fikade på branta klippor med magnifik utsikt över sjön som nästan helt har skogbeklädda och obebyggda stränder. Här, nära utsiktsberget, är sjön hela 11,5 m djup. Namnet kommer antagligen från det gamla ordet för korp (’ramn’). De branta klippväggarna längs sjön var ett bra tillhåll för korp och Ramsen lär därför betyda Korpsjö.

Sedan vandrade vi längs Ramsens östra strand, en sträckning som också är den sista delen av Upplandsleden etapp 2. På flera ställen har man utsikt över Ramsen och klippbranterna på den motsatta sidan.

I hagarna vid Fjällnora såg vi inte bara kor och får utan också ett par tranor. Tranorna är monogama och håller sig till samma partner livet ut, precis som svanarna. Tranparen dansar tillsammans för att stärka sina band. Det par vi såg nu borde ha månadsgamla ungar men de var i så fall omöjliga att se i det höga gräset.

En alltför pessimistisk väderprognos gjorde att det var nästan tomt vid friluftsgården. Men när vi satt och åt glass där på eftermiddagen var det iallafall några barn som badade i det 15-gradiga vattnet i Trehörningen.

Ekarna såg torra och vissna ut. De var antagligen angripna av larver från den snedstreckade ekstyltaren. Larverna suger upp växtsaften inuti bladen vilket gör att dessa ser ut att vara silverfärgade, senare bruna. Som tur är tar inte eken någon allvarlig skada av sådana här angrepp. På väg till den senare bussen kom det lite försenat regn och gånghastigheten var nu uppe i 4 km/timme. Det var mer än dubbelt så snabbt som på vildmarksleden där hastigheten (inklusive fikapaus) motsvarade 1,8 km/timme.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 13 juni åkte vi norrut och steg av vid Rasbokils vägskäl strax norr om Vattholma.

Vi vandrade större delen av Vattholma motionsspår, fortsatte på en liten grusväg mot Fasmarbo och vidare en mindre skogsväg/stig till Lenabergs kalkbrott. Tillbaka vandrade vi en stig/skogsväg/stig till Stenby, fortsatte vägen till Lena kyrka, sedan en stig i skogen, genom en tunnel tillbaka till den östra sidan av järnvägen, och gick Hammarsmedsvägen till Vattholma station. Härifrån tog tåget oss till Uppsala på 12 minuter. Solen sken hela dagen och totalt vandrade vi drygt 10 km.

Vi började strax söder om den 60:e breddgraden. Eftersom det bara är 8 dagar till sommarsolståndet är dagslängden nu nära 19 timmar och under de få mörka timmarna är himlen fortfarande ljus. Skymningen övergår direkt i gryning och Vattholma kan uppleva magiska vita nätter – precis som Sankt Petersburg som ligger på samma breddgrad som Vattholma.

Vattholma motionsspår är ett elljusspår som går genom en fin tallskog. Där mötte vi bara en ensam motionär. Vägen mot Fasmarbo och Kallmyra är idyllisk och var kantad av midsommarblomster, humleört och syrener. I en jättestor beteshage skuttade en flock ungtjurar runt. Själva Fasmarbo är naturskönt och med historiska byggnader, bland annat ett välbevarat torp med anor från 1700-talet. Om man har 2 miljoner till hands kan man köpa det nu. Det har breda golv- och taktiljor, fem eldstäder, två kakelugnar och munblåsta glasfönster. Timmerväggarna är isolerade med mossa, som man gjorde förr.

Det mindre kalhygget som vi passerade innan vi nådde området med gruvhål var bevuxet med buskar och en rik flora av örter och kändes därför inte sterilt. När vi kommit in i skogen nådde vi snart Lenabergs (Lenebergs) vattenfyllda kalkbrott som är nära 300 meter långt och 30 meter djupt. Vi tog vår fikapaus på en stenplatå som utgjorde en hög udde ut i vattnet. Det påminde (även om den inte ligger så högt upp) om Preikestolen (predikstolen) vid Lysefjorden nära Stavanger där man spelat in spektakulära filmer.

Kalkbrottet var i bruk från medeltiden ända fram till 1937 då den vattenfylldes. Här bröts marmor för att restaurera Uppsala domkyrka, Uppsala slott och slottet Tre Kronor i Stockholm. Det finns 9 gruvhål i närheten. De flesta är fodrade med timmer, men ett par har kallmurade väggar. Den brutna kalkstenen fraktades till Stenby för vidare bearbetning. Här växte det fram ett gruvsamhälle under senare delen av 1800-talet. Området har också fyndigheter av blyglans och silver. I kalkugnarna brände man kalciumkarbonaten till osläckt kalk (kalciumoxid) vid drygt 1000 grader. Därefter släckte man kalken med vatten till kalciumhydroxid.

Vattholma hette ursprungligen Vattuholmen efter en holme i ån. Under medeltiden var det en by med sex hemman, omnämnd redan år 1302. På grund av tillgången till vatten, skogar, malm och bördiga åkrar blev området tidigt en plats för ekonomisk aktivitet. Gustav Vasa grundade här ett av Upplands äldsta järnbruk, och Johan III etablerade Sveriges första mässingsbruk. Senare övergick ägandet till adliga släkter kopplade till Salstagodset. På 1960-talet var bruket kraftigt nedgånget, men istället för att riva byggnaderna valde man att bevara och restaurera den historiska bruksmiljön. Vi såg flera vackra gamla broar och välbevarade äldre hus på vår vandring.

Text Barbro Ulén

---

Nästa fredagsvandring blir 27 juni kring Ramsen. Samling kl. 11.00 läge B2 för att ta buss 810 (’badbussen’) till Fjällnora friluftsområde med avstigning kl. 11.30. Vi vandrar Vildmarksleden, som är cirka 5 km lång. Under vandringen får man åka på en liten flotte över Pålsundet och sedan följa stigen upp på ett berg med vacker utsikt och branta stup ner mot sjön Ramsen. Buss 810 går tillbaka kl. 13.45 (15.45). Alternativt kan man gå de 3 kilometrarna till vägskälet och ta buss 809 tillbaka kl. 14.19, 15.19.

---

Igår, fredagen den 6 juni, gick vi den sista delen av den förnämsta av Linnés alla herbationer – Danmarksvandringen.

När Linné hade köpt Linnés Hammarby 1758 ledde han sina vandringar med studenterna ända hit och där vankades det kvällsmat. Idag stoppades all tågtrafiken mellan Stockholm och Uppsala mellan 11.45-13.18 då ett tåg hade krockat med en fågel. Därför var landsvägsbussen från Knivsta fullsatt och passerade förbi oss på hemvägen vid Danmarks kyrka. Många av oss fortsatte därför Linnestigen från Danmarks kyrka, via Falebro till Bergsbrunna och hela vandringen blev närmare 10 km lång.

Linnés grannby Ängeby. Strax innan man når kulturreservatet kommer man till ett torp i Ängeby – Hammarbys grannby. Linné hjälpte ofta torpare i trakten att plantera växter och vid Ängebytorpet finns det fortfarande tre buskar av rödvide som väl kan vara en rest av Linnés ambitioner. Förr använde man gärna kvistar av rödvide till att binda sädeskärven.

Snart nådde vi kulturreservatets skog som är vackert gallrad. Den sköts av länsstyrelsen i samverkan med avdelningen för Agrarhistoria vid SLU. Målet med skötseln av all mark är att återskapa det historiska skogs- och odlingslandskapet som det var på 1700-talet.

Vi följde de västra gränsen av kulturreservatet, men när vi hamnade i en flock kor fann vi det för gott att vika av till den lilla vägen mellan Tjocksta och Hammarby. Vi passerade då Fäboden – en zoologisk handel för små sällskapsdjur. Det har vackra gamla byggnader och på lagårdsbacken har man nyligen byggt ett klocktorn med en stor klocka gjuten i Mora. Klockan är ett minne till den vällingklocka som reglerade arbetet på gården förr i tiden. Den gamla vällingklockan var i bruk ända intill mitten av 1900-talet.

Vid den gamla humlegården öster om Hammarby var årets humleodling på gång. Att odla humle var förr ett måste, och det reglerades enligt en lag från 1442. Humlekottarna användes till att konservera öl. Bredvid humlegården fanns bostäderna till två ryttarsoldater som Linné skulle rusthålla. De tillhörde Upplands livregemente.

Hagmarkerna var fulla med blomster, speciellt fanns det idag mycket fibblor och smörblommor som lyste gula. Där fanns också aklejor som spridit sig från någon trädgård. Vi mötte en flock får som, enligt intentionerna med kulturreservatet, borde vara av en gammal lantras. Jag gissar på Roslagsfår.

På hemvägen passerade flera av oss Falebro som sedan urminnes tider har varit en viktig överfart över Sävjaån. Det har funnits en bro här sedan 1000-talet vilket en runsten berättar om.  Texten lyder: Torsten och Vige lät göra denna bro för sin svågers ande. Brobygge var alltså en from gärning för svågerns själ. Vid Linnés tid fanns här en stenbro. Enligt legenden planterade han en ask på vardera sida av brofästet. Det var viktigt att de vägfarande kunde hitta bron i mörkret eller snöyran. Idag återstår bara den ena av askarna. Genom att de hamlades förlänger man trädets livslängd och asken kan bli mer än 400 år gamla. Fortfarande hamlar man den ask som finns kvar på den västra sidan av dagens betongbro.

Text Barbro Ulén

---

Fredagen den 13 juni Lenabergs kalkbrott i Vattholma

Samling kl. 09.20 läge C3 för att ta buss 823 mot Österbybruk. Avstigning kl. 09.59 i Rasbokils vägskäl (Vattholma) strax norr om brukssamhället. Efter c:a 5 km stigar/grusvägar når man Lenabergs kalkbrott. Från Stenby, i södra delen av Vattholma samhälle, kan man ta buss 823 hem kl. 13.05 (14.05). Alternativt fortsätta med buss 823 kl. 13.15 till Skyttorps station och ta Mälartåget hem kl. 14.00.

Vandringen i fredags gick från fina välvårdade trädgårdar vid Selknä, längs klippor vid Lötsjön och genom gammal urskog med enorma flyttblock innan vi nådde Länna brukssamhälle. Terrängen var på sina ställen ganska tuff, med många branta upp- och nerförsbackar, men alla deltagare klarade det galant. Högt uppe på klipporna vid Lötsjön såg vi ett band av kullerstenar. Det är resterna av en c:a 2000 år gammal fornborg från bronsåldern.

Vid Borgardalsbadet (Länna badplats), där vi tog vår andra fikarast, fick vi ett eget uppträdande. Det var en kvartett med småflickor som sjöng för oss.

Text Peter Buckley

Fredagen den 23 maj vandrade vi från Ärentuna kyrka, en bit på väg C 698, vek av mot en grusväg till Högstaåsens bergtäkt, fortsatte en stig söderut och vek in på det gula motionsspåret som rundar Skutes hög och gick vidare söderut via den lilla träbron över Björklingeån. Därefter fortsatte vi ännu mer söderut via en stig på åsen. Vid Lytta vek vi av mot sydost och fortsatte en mindre stig som går över två åkerholmar nära Rosta. Efter fikat promenerade vi tillbaka ungefär samma väg som vi kom men passerade förbi en byggnad som tillhör Lövstalöt vattenverk. Strax före träbron vek vi av till busshållplatsen vid Gamla Gävlevägen. Totalt gick vi ungefär 7 km.

Dåtidens E4:a Riddarstigen mot Norrland, dåtidens E4, gick ända in på 1600-talet över Höstaåsen. Vid Skutehögen, där marken sluttar mot ån, finns det inte mindre än 11 hålvägar. Generationer nötte marken och valde nya stigar intill de gamla när det var blött och lerigt. Efter århundrades slitage bildades därför ett system med djupa fåror som finns kvar än i dag. Riddarna tog sig över Björklingeån där den är grund, dvs. vid den nuvarande träbron strax söder om Skutes hög. Högen är den största i området men den har aldrig blivit utgrävd. Därför är det vanskligt att bestämma åldern, men troligen är den från brons- eller järnåldern. Skute var antagligen inte en kung, möjligen en hövding. Han bör ändå ha varit mäktig eftersom högen placerades så väl synlig vid hörnet av åsen. Enligt sägnen var han grundare av Skuttunge socken.

Södra delen av Högstaåsen är mindre brant än den norra. Här finns naturskog med träd i alla åldrar. Vi passerade vattenintaget från Björklingeån och infiltrationsdammen i åsen. Vattenverket försörjer Lövstalöt och Björklinge (4000 personer). I anslutning till verket blev en ny dricksvattenbrunn färdig i mars 2021. Ett helt nytt vattenverk planeras att vara klart 2050. Vädret var lite kylslaget och grönskan fortfarande mycket skir. Vi såg kraftiga gullvivor, liljekonvaljer som precis började blomma och på ett ställe, förvildad vintergröna som täckte marken.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 30 maj

Samling Uppsala Resecentrum kl. 09.28 läge B2 för att ta buss 809 från Resecentrum mot Knutby. Avstigning kl. 09.43 vid Selknä som ligger vid Trehörningens nordspets, där ledaren, Peter Buckley, möter upp. Vi går Lännastigen (c:a 7 km). Den följer vi till Länna där vi tar bussen 809 hem. Leden går söder om Lötsjön och har några steniga passager. Kängor rekommenderas och stavar om du gillar extra stöd.

Matsäck äter vi förhoppningsvis med fin utsikt över sjön. Ingen föranmälan behövs. Om vädret är dåligt, alltså jättekallt-blåsigt-regnigt ställer vi in turen.  Ta med kläder efter väderlek och matsäck för två raster.

Från Lännamacken går det buss tillbaka mot Uppsala varje halvtimme kl. 13.18, 14.46, 14.16 osv.

 Välkomna.  Peter Buckley tel 0760 249464

Fredagen den 9 maj vandrade vi från Länna gård och gick den lilla skogsbilvägen förbi Kvarnmyra, passerade en vägbom och vandrade vidare längs den lilla Vassjön, vek av åt öster på en ännu mindre väg som leder in i den norra delen av naturreservatet Tjäderleksmossen. Därifrån nådde vi snart Skärsjön med sin grillplats och raststuga (med övernattnings-möjligheter). Efter fikat gick vi en kortare tur längs sjön, och på tillbakavägen tog vi en 1,2 km lång stig genom skogen till den norra parkeringen i reservatets mitt. Sedan vandrade vi tillbaka på grusvägen till Länna gård. Totalt gick vi drygt 10 km.

Vid Kvarnmyra såg vi färska spår av bäver. Vitsippor, gullvivor och liljekonvaljer prydde vägkanten. Marken är mycket blockig och här, utanför reservatet, finns det kalhyggen. Här finns det också fullt av jakttorn markerade med siffror och vi såg upp till nummer 42. Väl inne i reservatet, strax före raststugan, finns en rik sänka med frodig vårärt och andra vårväxter. Parallellt med stigen rinner en mindre bäck norrut från reservatets kärr till sjön. Från sänkan leder en brant stenig stig upp till den olåsta övernattningsstugan.

Skärsjön är i mitt tycke Upplands vackraste skogssjö med sina branta hällmarksstränder. Den lilla raststugan är det enda huset vid sjön. Skärsjön är upp till 9 meter djup och över en kilometer bred. Ute på sjön såg vi storlom som ju är en riktig vildmarksfågel. Terrängen är mycket blockrik så det blev bara en kortare tur längs stranden idag. Raststugan är mysig och tidigare under dagen hade en kvinna skrivit i besöksboken. Hon tyckte att platsen är perfekt för att återhämta sig från veckans stress.

Skogsstigen mot norra parkeringen gick genom varierad terräng med mossklädda stenblock, gammal skog och mindre myrmarker. Kanske var de tretåig hackspett vi hörde. Ända till den stora mossen i söder kom vi inte. Den har historisk använts för att försörja masugnarna på Länna bruk med träkol.

Nästkommande fredagsvandring den 16 maj 2025

Ingen riktig vår utan en vandring i Kungshamn Morga längs Ekolns stränder! Vandringens längd är ca 9.5 km med flera raster och kommer att ske på vandringstigar över Morgaberget ca 25 meter över Ekoln, en plats med oslagbara vida vyer. Sedan följer vi stranden vid Fredrikslunds gård – Oxtorget, Sandviken och Djupviken till Kungshamn och Flottsund varifrån man kan ta stadsbussen tillbaka till stan.  Åter till Uppsala ca kl. 15.00.

Förhoppningsvis gott om vårtecken från backsippor till vätteros, mm. Medtag matsäck för två raster. Ingen föranmälan men vandringen ställs in vid ihållande regn.
Ledare:  Peter Buckley tel. 0760 24 94 64 .

Text och foto Barbro Ulén

I fredags var vi 22 vandrare, förstärkta med två personer från Rasbo hembygd.

Vi gick från Örby gård mot Morby, till den norra ekholmen i Örby naturreservatet, vidare en skogsstig till Lund och en grusväg till Tomta. Därefter gick vi på strandbanken runt den nya fågelsjön om c:a 30 ha. Denna rundtur förkortades till drygt 2 km eftersom man kan gena över en bro i sjöns norra delen. När vi promenerade tillbaka till bussen hade vi gått ungefär 8,5 km.

Ekar från Drottning Kristinas tidNaturreservatet Örby hagar är kulturmarker med anor från bronsåldern. I reservatet ingår två separata åkerholmar där det växer hassel och ståtliga ekar med vida kronor och, så här års, magnifika vitsippsmattor. Senare på säsongen betas hagarna av får från Örby gård. Gården drivs sedan över 100 år tillbaka av familjen Örde. Ordet Ör betydde grusbank i gamla tider. Ekarna planterades av drottning Kristina på 1600-talet och hon donerade så småningom markerna till Uppsala universitet

Förr en döende sjö. Tomtasjön försvann som sjö genom utdikning på 1860-talet. Fram till för två år sedan växte den igen av sly allt mer och mer. 2023 började man rensa träskmarken och dämma upp vattnet. Lantbrukarna på gårdarna Lillvreta och Tomta var drivande och fick EU-bidrag för en större del av arbetet. Tomtasjön har idag återskapats, och den c:a 30 ha stor vattenspegeln lyser upp landskapet. 

Nu är Tomtasjön en uppskattad fågellokal där man kan få se änder, vadare och våtmarks-fåglar som enkelbeckasin. Idag såg vi svarthakedopping i praktfull häckningsdräkt. Förra veckan räknade en fågelentusiast inte mindre än 170 olika arter i sjön. Om fjorton dagar (lördagen den 17 maj kl. 11) kommer Tomta fågelsjö att invigas med tal av en av initiativ-tagarna, en våtmarksexpert från LRF och en fågelkännare.

En aktiv hembygdsförening. Rasbo Hembygdsgille är en aktiv förening. Vi välkomnades speciellt att komma till hembygdsgården den 8 – 17 augusti (kulturvecka), inte minst lördagen den 16 augusti kl. 13-16 då det är kakkalas.

Text och foto Barbro Ulén

Fredagen den 9 maj Skärsjön/Tjäderleksmossen

Samling kl. 09.28 läge B2 för att ta buss 809 mot Knutby. Avstigning kl. 09.57 vid Länna gård..Vi viker strax in på den lilla enskilda grusvägen mot Kvarnmyr, passerar Almunge-jaktskytte-klubbs stuga, och en vägbom nära den lilla sjön Vassjön. Efter ytterligare en kilometer viker man av en liten väg till höger och befinner sig snart i Tjäderleksmossens norra del. Vid grusvägens slut är det bara en kort sträcka till Skärsjön – en av länets vackraste sjöar med hällmarksstränder och vildmarkskänsla. Här finns en stuga med fyra bäddar där man kan övernatta och rastplats med utsikt över sjön. Stigarna i reservatet är ganska steniga så man kan nöja sig med att gå tillbaka via den norra parkeringsplatsen och därefter  gå grusvägar till bussen från Länna gård (13.16, 13.44, 14.14).

Om det blåser kraftigt undviker vi reservatet eftersom där finns döda träd. Då fortsätter vi i stället till Blomsteräng (avstigning kl. 10.11) och går Upplandsleden förbi Södersjön. Tillbaka från Almunge resecentrum går buss 809 kl. 13.10, 13.38, 14.08.

I fredags vandrade vi en del av Upplandsleden från Rosenbacka (Järlåsa) till Bredsjön (Wide lake).

Vi gick en liten runda på lokala stigar norr om Bredsjö gård och sedan samma väg tillbaka – en tur på 9 km. Vi passerade i tur och ordning tre fina sjöar av olika karaktär:

Namn	Karaktär	Max djup (m)	Max bredd (m)
Skärsjön	Skogssjö	2,3	450
Hanelundssjön	Myrsjö	1-2	220
Bredsjön	Slättlandssjö	2,4	1150

Snart kom vi till Skärsjön och en fin rastplats men det kändes ändå som vi redan var i vildmarken. Skärsjön är nämligen en vacker liten skogssjö med vita näckrosor och vi såg bara ett hus på motsatta stranden. En kilometer längre bort i skogen kunde vi blicka ut mot tjärnen Hanelundsjön med pors och hjortronblad på stranden.  Längre fram i skogen såg vi en ny jaktkoja med foderautomat för vildsvin.

Vid Dalkarlsboöppnade sig ett jordbrukslandskap med gammal odlingsbygd, nu med småskaligt extensivt jordbruk. Här blandas också gammal och ny permanentbebyggelse med gamla och nya fritidshus. Med utsikt över Bredsjön låg ursprungligen, i slutet av 1700-talet, ett smedsboställe. I torpet Smedsbo bodde under 1880 talet L.P. Lundström av resandefolket. Han var ’porslinsförare’ och lumpsamlare. Torpet var bebott ända fram till 1940.

I närheten fanns ännu tidigare, på 1600-talet, en vägkrog som ägaren till Bredsjö säter öppnade.  Hagunda tingsrätt gav inte utökat tillstånd så att krogen kunde bli ett fullfjädrat gästgiveri med hållhästar – den låg för nära gästgiverierna i Kölva och Brunnsätra. Krogen-Stövelsbokrogen blev därför relativt kortlivad (1667-1689).

Längs Bredsjöns norra strand gick den gamla landsvägen mellan Uppsala och Sala och här finns en gammal milsten från 1754.  Den kröns av en kungakrona och Gustav Adolfs namn. Han var ju kungen som valdes för att lugna ner förhållandet till Ryssland.  Men han höll mest på med att svarva snusdosor. Till slut åt han en semla för mycket och dog.  Underst på stenen står namnet på dåtidens landshövding: Carl von Grooth förkortat till V Groot. Milstenarna var dåtidens taxameter. Kronan ville ha kontroll över skjutspengarna man betalade ut till sina tjänstemän.

Text Barbro Ulén

Fredag den 11 april for vi söderut (Enköping) och promenerade längs Dyarna, gick upp på Gröngarnsåsen, och avslutade via Hälsans stig med en tur till Drömparken. Totalt vandrade vi ungefär 7 km.

Nytt sen förra våren är Dyarnas entréportal i form av ett jättelikt insektshotell. Detta är placerat framför de före detta humletegarna som man brukade på 1700-talet. Mellan de forna tegarna syns fortfarande en rad med gränsstenar med nummer på. Här finns också en serie med 27 år gamla björkar som man planterat för att se hur björkar med olika geografiskt ursprung klarar sig på den här platsen. Nytt för i år är också att den gamla träspången mellan Enköpingsån och fågeltornet har ersatts av en ny och bredare, klart november 2024. Närmast den nya spången har man slagit av vassen. Tillsamman med den 2 m breda spången från 2022 i Dyarnas norra del finns det nu totalt 300 m promenaddäck Man kan komma riktigt nära våtmarksfåglarna via träspångens många balkonger in i vassområdet.

Förra sommaren betade det Sufflonfår på strandängarna. Det är en stor och lugn ras som är känd för att producera mycket kött med låg fetthalt. Ungfåren kan växa med upp till ett halvkilo på 10 dagar. Tyvärr drabbades fåren av ett virus och ägarinnan vill nu ha dem närmare hemgården (nära Örsundsbro) för att kunna titta till dem ordentligt. Men snart kommer sankmarken att betas av ett 30-tal kor som håller nere vassen.

Längs stranden av Enköpingsån växte det mycket Druvfläder med stora knoppar som snart slår ut i blom. Hela växten är giftig, och ska man göra saft av bären måste man koka dem minst en halvtimme. På andra sidan ån har Nynäs gård stora odlingar av Salix. Sälgen har de gödslat med restprodukter från reningsverket och skörden har förbränts i Enköpings kraftvärmeverk. Detta prydliga lokala kretslopp bröts av någon anledning för 3 år sedan. Kanske har det inhägnade området vi såg på andra sidan ån, täckt med markplast och med små minidammar, använts till bevattning.  

Urskogen härstammar från skogen som kung Sigismund skänkte Enköpings stad i slutet av 1500-talet.  Den har stått mer eller mindre orörd sen 1940 och blir oerhört lummig på sommaren.  För att skapa ett varierat skogsbryn har dock kommunen utfört viss röjning. Nu, i början av april, växte det vitsippor här. På Himlabacken såg vi en första backsippa, en blomma som har sin nordligaste gräns i Uppland och är fridlyst överallt.   

I själva Enköping fanns nu många hav av Scilla (Blåstjärna). Scillan sprider sig lätt där gräsmattorna är glesa. I flera trädgårdar stod magnoliorna i full blom. Blåa mattor dominerade också rabatterna i Drömparken. De bestod, förutom av Blåstjärnor och blå Krokus, också till en del av Balkansippor. Dessa kan vara både blåa och vita och de vita ser ut som stora vitsippor.

Text Barbro Ulén

Igår vandrade vi en bit av Linnés Danmarksvandring med start Lilla Djurgården men fortsatte genom Nåntuna Lunds naturreservat, Nåntuna gård och skogen vid Grynbacken norr om Nåntunabacke.

Efter att passerat en gångtunnel under väg 255 tog vi skogsstigar söder om Sävja 2 och nådde Stordammen i norra Lunsen (fika). Hem tog vi en annan stig med sikte mot Gläntas ställverk, fortsatte västerut mot Stordammens skola, rundade Sävja 1 och nådde slutmålet Linnés Sävja. Totalt gick vi c:a 10 km.

I Linnés anda följde vi först en av hans exkursionsleder. Växterna har olika överlevnads-strategier för nu måste de vara snabba innan löven kommer. Sälgen växer här vid åkerkanten och hade ännu fullt med pollen. Sälgpollen innehåller energirika proteiner vilket är viktigt för nykläckta humlor. Vi såg också violer vid Lilla Djurgården. De innehåller speciella proteiner som skrämmer bort larver eller insekter som kan skada växten.

I hassellundarna såg vi fullt av blåsippor och vitsippan hade redan kommit. På förmiddagen idag var kronbladen ännu hopfällda, men på eftermiddagen, då solen strålade och hade värmt upp, var de helt utslagna. Blåsippan blommar nu 2 – 3 veckor tidigare än på 50-talet. Den växer i kluster och har gamla rotsystem där de lagrar energi. Blommorna böjer sina skaft i en båge mot marken så att fröna trillar ut. Myrorna sprider fröna som har ”näringspaket” och en söt smak som myrorna gillar. Vitsippan växer som i stora mattor som kan vara så stora som en fotbollsplan. Varje sådan ’blomsterö’ är en och samma individ. I likhet med andra vita blommor går insekterna på lukten (inte färgen) vid pollineringen.

Allt som inte är naturligt kallade Linné monstruöst, t ex krinolinerna som den tidens kvinnor bar. Monstruöst skulle han säkert kalla den planerade spårvägsbron som är tänkt att spänna över stora delar av ängarna söder om Nåntuna gård mot Fyrisån. Bron är tänkt att bli 850 m lång, ha 14 brospann och bli 12 m hög. Bredden är tänkt att bli 18 m, men bron ska enbart trafikeras av kollektivtrafik, cyklister och fotgängare. Ansökan att få bygga bron ligger nu hos miljödomstolen och hösten 2025 förväntas den besluta om bron kommer att förändra landskapsbilden negativt.

Vid passagen av väg 255 såg vi att en ny cykelinfart till Nåntuna backe är klar och man gräver för nya spårvägen längs Skåneresan. Trehundra meter norr om gångtunneln och 100 m söder om Oxkällan i Nåntuna är den stora depån för spårvagnarna tänkt att ligga. Den kommer att ta upp en yta av 11 ha (motsvarar 20 fotbollsplaner). Det var skönt att fortsätta i Lunsen och till lugnet vid Stordammen.

Linnés Sävja var en anhalt på de exkursionsvandringar som Linné företog med sina studenter. Här åt man frukost och slutmålet var Linnés Hammarby. Nu är Linnés Sävja upprustad till en fin 4-H gård. De ystra killingarna var supersöta och där finns också får, kaniner, höns, hästar och en åsna. Många barn kan därför uppleva sina första möten med djur här. Det skulle Linné ha gillat.

Text Barbro Ulén