Författare: sventid

Igår låg det fortfarande kvar lite snö på marken när vi gick av bussen vid Banelund i Salas nordkant.

Här finns stora områden med skog. Historiskt brukades den hårt eftersom silvergruvan krävde väldiga mängder ved och kol. Enligt en bestämmelse av Gustav Vasa år 1554 blev marker som bergsmännen röjt upp deras egen ’gruvfrälsejord’.  Men det mesta var skogsmark som Sala stad fick äganderätt till, vilket gjorde att Sala länge var Sveriges största stad till arealen. Under ett år (1710-1711) var Sala t o m Sveriges huvudstad eftersom hovet och Ulrika Eleonora tagit sin tillflykt dit. De flydde pesten som härjade i Stockholm.  

Skogen är nu gles och omväxlande och här har Skogsstyrelsen gjort stigar och slingor (Gruvdammsrundan) i anslutning till Silvergruvans vattensystem. Vi gick den långa skogsstigen fram till Järndammen och åter, lite drygt 10 km.

Längs stigen finns det gott om stora jättekast (och trattkantareller). Hyggena är små, man har funnit att 2 ha upplevs som ’lagom’, och undviker större avverkningar.

Nära Banelund passerade vi över ett utlopp från Långforsen, och väl framme vid Järndammen över ett av dess två utlopp. I Järndammen har man planterat in ädelfisk och här, i södra änden stod en fiskare på en av bryggorna.

Det blåste rätt kallt från norr men vi hittade en strand med lä och sol efter att ha gått över några smala dammbröst och längs stranden. 

Var det ett vildsvin vi hörde på återvägen? Nej det var ett dött träd som knirkade mot en tall i blåsten. 

Text Barbro Ulén

Fredagen den 13:e oktober tog vi SL-pendel + UL-buss till Knivsta kyrka.

Det passar bra att vandra i Knivstas omgivningar eftersom det var Knivstabon Olof Thunman som skrev den käcka gånglåten ’Vi går över daggstänkta berg fallera’. Vi gick vägen mot Skottsila och via en stenport under järnvägen nådde vi Upplandsleden. Denna fortsätter här som en skogsstig som mestadels löper längs skogsbrynet mot ett jordbrukslandskap.

På fälten låg det fortfarande kvar stora rullbalar efter en ovanligt sen vallskörd.  Skogen var omväxlande med lövträd som fått fina höstfärger, barrträd, hasselbuskar och stora ekar. Efter 3,5 km nådde vi Forsbyån där vattnet porlade i en naturlig bäckravin, skuggad av gamla alar.  En enkel bro ledde över det gamla kvarnfallet till en rastplats med rester av den stora kvarn som funnits här. Här slutar Upplands-leden och här går också gränsen till Stockholms län.  Nedströms flyter Forsbyån ut i jordbrukslandskapet och förenas med Knivstaån. 

Vi tog samma väg tillbaka som nu kändes kortare. Efter att totalt ha gått 7 km tog vi direktbussen till Uppsala från Knivsta kyrka. Det blev en rejäl rundtur och vi passerade bl. a. igenom det nya Alsike. Detta gamla stationssamhälle har vuxit rejält de senaste 20 åren. År 2020 hade det 5000 inv. jämfört med Knivsta tätort som hade 9000. Namnet Alsike kommer av trädet al + seke = sankmark. 

Text Barbro Ulén

Fredagen den 6 oktober vandrade vi åter de stigar vi gick för ett år sedan i det småkuperade och sjörika landskapet runt Länna.

Men sedan dess hade mycket hänt i det 570 ha stora området som kallas Länna Kunskapsskog.  Vattennivån i den återskapade Ältsjön har höjts en tredje gång och sjön har nu lite större fria vattenspeglar.

Vid två av de vackraste utsiktspunkterna har Holmen skog och Upplandsstiftelsen ordnat med fina rastplatser. Runt Ältsjön är den 2,5 km långa stigen också tydligt markerad och det finns flera informationsskyltar om skogsbruk. 

Efter att ha passerat Lännas före detta fotbollsplan och resterna av den forna omklädningsbaracken (en cementplatta), fortsatte vi på småstigar norrut genom en omväxlande skog. Där märktes inget av årets första frostnatt. Vi såg många märkliga formationer av lavar och vedsvampar på stubbar. De granar som förra året var sprejade med röd färg hade nu huggits ner. Man månar istället om ädellövträd som alm, lind och ek efter granbarkborrens framfart.  

På Övre Långsjön simmade ett svanpar och vid Lännas båtbrygga tog vi lunchfika. Vi hann precis gå genom Länna Lärkstad och ta bussen vid Lännamacken innan det började regna.  

Text Barbro Ulén

Igår vandrade vi den del av Upplandsleden som går mellan Steninge slott och Sigtuna, 8,6 km.

Bussen stannade vid Stenladan och efter 100 m når man Upplandsleden vid Steninge slott. Detta byggdes 1690 och har bl.a. tillhört ätten von Fersen. För att göra det intressant kan man tänka att Axel von Fersen skulle försöka gömma Marie Antoinette i slottet.  

Från Steninge slott följer Upplandsleden landsvägen ut till Flottviken innan den viker av in i skogen och upp på Vitberget. Trots att leden är stadsnära och vädret var strålande mötte vi bara en vandrare idag. Vi nådde snart naturreservatet Rävsta som bildades för 50 år sedan. Här blandas olika naturtyper: barrblandskog, lövblandskog, åkermark och betesmark. Skogen är gammal och varsamt brukad.

Vi stannade och åt lunch vid Björnkälla, ett gammalt torp där det finns en rastplats med utsikt över det gamla odlingslandskapet.  Vi vandrade vidare på skogsstigarna, kom ut på en mindre landsväg och nådde Stora Emmarsboda. Detta torp byggdes för 100 år sedan åt ladugårdskarlen vid Lunda gård som ligger strax intill. Nu är det Friluftsfrämjandet som äger Stora Emmarsboda och på Lunda gård finns ett stort ridhus. Nära Stora Emmarsboda finns det också ett vindskydd i skogen som används av Friluftsfrämjandet.

Vi vandrade vidare mot Tilskogen och sedan var det inte långt kvar tills vi nådde Sigtunas bebyggelse norr om Munkholmsviken. Leden följer villagator till Färjestadsbron – Sigtunas gamla infart. På Strandvillans Café med utsikt över Sigtunafjärden fläktade det behagligt denna sommarlika dag. 

Text Barbro Ulén

Igår vandrade vi en del av Upplandsleden 25:1 vid Enköping, lite drygt 7 km.

Vi startade vid Gånstastugan som är OK Enens klubbstuga. Leden följer först en motionsslinga genom Brännskogen, fortsätter längs hagar, och viker sedan av mot Storskogen som den slingrar sig vackert igenom.

Under bronsåldern var det här en bebodd skärgård. Idag var skogen intensivt grön efter  regnandet.  Det börjar nu lukta höst + lite doft av våra myggmedel. Efter ungefär 5 km möter man Upplandsleden från Rickeby/Hemsta och vi fortsatte ner mot Bredsand.

Vi hittade bl.a. den delikata rödgula trumpetsvampen som har en vacker gul färg på foten och under tratten. Vid Bredsand var det fullt av gäss ute på Mälarens vatten.

På återvägen med bussen längs den västra delen av Storskogen kunde vi se hur Enköping planerar en ny stadsdel här med gator och rondeller. Arbetet började för knappt ett år sedan och den nya stadsdelen kommer att heta just Storskogen. I den östra delen av skogen, där Upplandsleden går, kommer man att behålla gammal uppvuxen skog. 

Text och foto Barbro Ulén

Fredagen den 8 september vandrade vi genom Selknä-Fjällbo sommarstugeområde till Ekdalen och fortsatte Lännastigen längs Lötsjön till Lännaholm, c:a 7 km.

Lännastigen är en del av Upplandsleden. Startpunkten Selknä är en av Lännakattens stationer.  Lännakatten är den 21 km lång smalspåriga järnvägen mellan Upsala-Lenna som öppnades 1876. Den fick sitt namn då ångvagnen lät som en väsande katt. I det idylliska I Selknä och Fjällbo har många av sommarhusen från sekelskiftet omvandlats till permanentboende. Där finns nu ett 50-tal hus.   

I Ekdalen anslöt vi till Lännastigen och där möts man av den första informationsskylten om Länna kunskapsskog som invigdes i maj i år. Den är en av skogsbolaget Holmens fyra kunskapsskogar som vill visa hur en produktiv skog kan gynna naturvärden som den biologiska mångfalden.  

Länna kunskapsskog har temat lövträd och hagmarker och man har frigjort ekar och andra lövträd från snabbväxande gran. Samtidigt kunde man ju se att bolaget inte nyplanterat någon gran i det stora kalhygget som sträcker sig från Ekdalen söderut mot Fjällnora. Där kalavverkade man för några år sedan eftersom det var så mycket granar som var angripna av granbarkborren. 

Text Barbro Ulén

I fredags tog vi Knivstabussen och steg av vid Rosenlund, strax efter Rickebasta ridanläggning, vid väg 255.

Efter en kort promenad om 500 m nådde vi Upplandsleden etapp 1:1 från Knivsta. Vi passerade snart ett litet naturreservat med alsumpskog och gick sen drygt 2 km på en grusväg genom Gamla Alsike med flera välbevarade äldre gårdar.

Det är ett omväxlande kulturlandskap med hagmarker och skog med små gläntor innan stigen förde oss allt djupare in i Lunsen, Uppsalas största vildmarksområde med sina många häll- och myrmarker.

Efter att ha gått 2/3 av vägen kom vi till en korsning och kunde ansluta till Upplandsledens stora rutt och vandra till Flottsund. De sista 4 kilometrarna gick vi för bara tre veckor sedan, men eftersom barrskogs-landskapet är så omväxlande kändes stigen ändå som någonting nytt.

Vi mötte inga andra människor idag eftersom det regnade, men turen tog oss, tycker jag, genom de finaste delarna av Lunsen. Lite svamp följde med hem också.

Totalt c:a 10 km, rörlig tid 3,5 timmar.  

Text Barbro Ulén

I fredags tog vi bussen mot Österbybruk och vi var 15 vandrare och tre UL-kontrollanter som enda passagerare.

Strax efter att ha passerat naturreservatet Anderby ängsbackar och avfarten till en f.d. fiskodling vid Kaggbol, Dannemorasjön, steg vi av och gick mot Harvik.  Den gamla släktgården, med bl. a. blyinfattade fönster från 1700-talet, är mycket fint renoverad och har en vacker trädgård med prunkande höstflox.

Harviks gård är, tillsammans med ett gammalt fritidshus från 1909, den enda bebyggelsen runt den 0,9 km² stora Harvikadammen.  Genom att kontrollerat slussa vattnet från Harvikadammen och andra dammar, kunde man noga reglera krafttillförseln till traktens hyttor och hammare.

Stigslingan runt Harvikadammen går till en stor del på s.k. dammbröst, men också på rätt steniga skogsstigar. Stigarna användes sedan slutet av 1600-talet för tillsynen av dammen. Än i dag regleras Harvikadammen via två utlopp – ett större, där vattnet via Dalån rinner till Dannemorasjön, och ett mindre, som leder vattnet norrut till Karmdammen. På båda ställena forsade nu vattnet munter.

Det var uppehållsväder men tyvärr mycket mygg. Vi hittade en hel del kantareller i skogen. Vackrast var stigen längs den norra stranden med utsikt över stora fria vattenspeglar och små trädbevuxna holmar. Längs stigen växte här den blåa toppklockan, en klassisk blomma i de gamla bondeträdgårdarna som spridit sig.  

Text Barbro Ulén