I fredags var det ordentlig kallt men soligt. Vi gick av bussen vid Enköpings station och uppför Kyrkåsen på en stig som följer en liten bit av Upplandsleden.
Uppe på åsen har man en fin utsikt över slätten och vattentornet i Gånsta. Vi gick ner och tittade närmare på en av stadens 20 parker – Fridegårdsparken. Det är en liten ’pocket park’ insprängd i den gamla stadskärnan. Den har en staty av Fridegård som är lite kantig – precis som Fridegård lär ha varit.
Sedan ställde vi kosan mot Drömparken och Hälsans stig. Drömparken gestaltades av en holländsk designer 1996. I stället för träd har den stora rundlar av bok. De dekorativa vinterståndarna av perenner står kvar, antingen täckta av frost eller fulla med snö. Det skapar vackra formationer nu under vintern och först när snön försvinner hackas växtresterna ner. I ett litet öppet växthus tog vi vårt första fika och nu värmde faktiskt solen.
Vi rundande sjukhuset och spetsen av Gröngarnsåsen. I Klosterparken stod en KAYAKOMAT – en ställning med kajaker och SUP-brädor att hyra. Nu var båthamnen förstås nästan helt isbelagd men där fanns en öppen del fulla med gräsänder. Parkerad i gästhamnens öppna del låg också en lyxbåt, Saga från Örsundsbro.
Fredagen den 12 januari gick vi rundor i stadsskogen och fikade vid Valltjärn. Skogen var full med upptrampade stigar men ovanligt nog fanns det inga skidspår.
I kanten av stadsskogen står nu den nya Rosendalskolan nästan klar. Där kommer det att gå 750 elever från förskoleklass till nian.
Perioden med blöt snö tidigare verkar ha gett snöbrott på grenar i hela skogen. I Trollskogen finns det åtskilliga torrakor av tall. Men en stor tall saknade bara bark i den nedre delen av stammen och där hade olika vedlevande insekter varit och ätit så stammen var alldeles mjuk.
Vi beundrade den 400-åriga granen som är 4,25 m i omkrets. Den lär vara Sveriges tredje största gran av den vanliga sorten P-abies enligt en osäker källa. Den allra största finns på Muskö (4,40 m i omkrets) och den näst största (4,27 m i omkrets) nära Uppsala – i Kungshamn-Morga reservatet.
Fredagen den 15 december vandrade vi i Hammarskog sträckan Skogshyddan-Vreta med avslutning med utsikt över Ekoln vid grillplatsen vid Vreta udd.
Just den här vandringsetappen fick högsta poäng av årets sträckor av de 15 som var med idag. På andra plats kom Salstaleden och på delad tredjeplats två sträckor av Upplandsleden: Almunge-Länna och Rickeby-Bredsand (med hällristningar söder om Enköping).
Tillsammans har vi gått 550 mil under de 47 vandringarna i år. Det motsvarar gott och väl en promenad Skandinavien runt: Uppsala – Nordkap – Oslo – Smygehuk – Uppsala.
Nu är dagen knappt 6 timmar lång i Uppsala. Vid nästa vandring om 4 veckor (12 januari) är den redan en halvtimme längre.
I fredags vandrade vi genom Jälla yrkesskola och runt Jälla motionsled, gula spåret, med en avstickare till ett vindskydd vid den rödmarkerade Jällaleden.
Det är en slinga vi gått några gånger förut och den motsvarar 7 km. Motionslederna vid Jälla är populära bland hundägare och var väl upptrampade. Det var en mild vinterdag efter några dagar med bitande kyla. Granarna var snötäckta efter nattens snöfall. De andra träden hade sina grenar och kvistar klädda med lager av mycket små gnistrande iskristaller. Sådan beklädnad bildas när fuktig mild luft möter ett kallt föremål och kallas advektionsrimfrost.
Liksom vid tidigare Jällabesök såg vi mycket spår av vildsvin som rotat i marken. Det var antagligen också vildsvin som bökat upp en jättestor myrstack. Räv eller grävling är andra möjliga bökare.
Vi såg små vingbeklädda insekter som sprang uppe på snön och verkade ha gått vilse. Vissa insekter kan byta ut vattnet i kroppen mot antifrysmedel och klara temperaturer ner mot minus 6 grader. De kan faktiskt para sig på vintern också. Blir det kallare måste de fly tillbaka ner i det s.k. subnivala rummet, dvs. mellanrummet mellan snön och marken. Där håller sig temperaturen över noll även om temperaturen ovanför snön kan vara under 30 grader. Jag vet inte vilken sorts insekt vi såg. Snösländor och hoppstjärtar är vanligast men brukar inte ha vingar. Det kan ha varit fjädermyggor men i så fall är de ovanligt tidiga på säsongen.
De första 1,5 km uppe på Vattholmaåsen pulsade vi i snö som var upp till halvmeter djup på sina ställen. Efter träbron över Vattholmaån gick vi på ett skidspår och efter torpet Backåsen tog vi en mindre väg där snön packats med snöskoter. Hela sträckan blev i alla fall drygt 7 km.
För att Dannemora gruvor inte skulle fyllas med vatten sänktes två forsar i Vattholmaån med 1-2 m 1757 vilket gjorde att Salstasjön och sjöarna norr om Skyttorp förvandlades till våtmarker. År 1881 dikade man dessutom marken i ett försöka få mer större jordbruksarealer. Numera är därför Salsta slott inte längre omgivet av vatten på tre sidor.
Vi såg en ensam ungsvan som landade i Vattholmaån. Kommer den att klara sig över vintern? Vi såg också meståg vid åsen och bofinkar vid slottet.
Det nuvarande slottet är ett barockslott i fransk stil från 1600-talet. Inne i slottet var det idag pyntat inför advent. Slottet har också en spännande historia då det bebotts av högadliga personer av släkterna Oxenstierna, Bielke, Horn och Brahe. De tillhörde alla den absoluta makteliten och hade titlar som drots, riksråd och generalmajor. Flera av slottets ägare har varit kungens ställföreträdare eller haft nära vänskapsband med kungen.
Det finns flera youtube-filmer där Nicklas Malmberg guidar runt i de olika salarna: Kungasalen med fyra berömda ryttarporträtt av karolinska kungar, Drottningrummet med förgyllda möblemang, Slottskapellet som Nils Bielke d.y inredde, bitter efter att ha hamnat i onåd hos kung Karl XI, Blå rummet som representerar sent 1700-tal. Fler scener i kommande avsnitt av TV-serien Historien om Sverige har spelats in på Salsta: den när Arvid Horn tvingar Ulrika Elionora att skriva på att kungens envälde ska brytas och andra scener när Gustav III går på bal. Får se om de tar med då gunstlingen Magnus Fredrik Brahe försonades med Gustav III på dennes dödsbädd. Brahe hade en tid varit med i adelns planer emot envåldskungen.
På slottsvinden finns den s.k. ’Hönshimlen’ dvs. enkla bostäder för tjänstefolket. Jag fick lära mig i skolan att det fanns fyra stånd (adeln, präster, borgare och bönder) men det fanns ju också ett tjänstestånd. Hade man inte en egen gård var regeln att man skulle ta tjänst som piga eller dräng. År 1664 kom en tjänstehjonsstadga (eller legostadga) som reglerade pigors och drängars arbetsvillkor. 1723 blev den strängare och tjänstehjonen fick bara kräva en viss maximilön. Husbonden hade rätt att aga sina anställda. Enligt en ny tjänstehjonsstadga som gällde 1833-1920 fick han bara aga pojkar under 18 år och flickor under 16.
Under andra världskriget ägdes Salsta slott av Vera von Essen och det var ett konvalescenthem för finska krigsinvalider. Ända fram till 1976 var slottet bebott av henne. Sedan övertogs Salsta egendom av staten. Slottet och en del av marken överfördes 1996 till Statens fastighetsverk. Domänverket AB förvaltar resten av marken.
I fredags vandrade vi från Skölsta, över Lännakattens tågräls – genom Vedyxa-skogen och runt viltvattnet, mot Lunda – Stångby – Enbacken till östra Uppsala, en sträcka på 7-8 km.
Vedyxaskogen var trolsk idag. Det var lite is på stigarna, det kom några lätta snöflingor mot slutet, men vid fikat var det någon minuts sol. Hela området där vi gick var under järnåldern en stor udde som rest sig ur havet öster om nuvarande citykärnan, som fortfarande låg under vatten.
Efter att vi stigit av bussen genade vi genom en skogsdunge i Skölsta samhälle och där träffade vi på de första järnåldersgravarna. Där finns också resterna av en sentida skjutbana som ligger mitt på gränsen mellan ägorna till de gamla byarna Svia och Skölsta. I början på 1900-talet trodde man att namnet Svia var kopplat till svear och att Svia kunde vara en föregångare till Gamla Uppsala men det tror man inte längre. Skölsta omnämns i skrift 1341 och skrevs då som Skølistum.
Under 1400- och 1500-talet låg här 3 eller 4 gårdar. Namnet Vedyxa betyder husen i skogen. I skogen SO om Lunda finns rester av bosättningar daterade till 800 f kr – 666 e kr dvs. senare delen av bronsåldern – järnåldern.
Vid hagmarkerna vid Stångby finns rester av bebyggelse tidsbestämda till 830 f kr – 240 e kr. Det sista skogsområdet vi vandrade igenom – Enbacken (som Lännakatten passerar igenom) var bebyggt först på Vendeltiden.
Fredagen den 17 november gick vi Gula stigen från Ekoln till Stadsträdgården.
Stigen skapades som en skid- och vandringsled redan på 1930-talet och är sedan 2018 en del av Upplandsleden. Mestadels löper den genom barr- och blandskog som är äldre än 100 år. Sedan ett år tillbaka är området runt stigen ett naturreservat – Gula stigens naturreservat. Sedan vi gick där sist har en hel del granar angripna av barkborren sågats av och ligger, liksom vindfällena, avstyckade på marken.
Vårdsätraskogen tycker jag personligen är Uppsalas vackraste skog. Mellan Gottsundagipen och Ultuna hagar har kommunen hittat på nya namn på skogspartierna: Hökparken och Finkparken. Norr om Lilla Sunnersta betade några hästar. Nu, när det var avlövat, såg man husgrunden efter Hälltorpet. Hela området är ett Natura 2000-område dvs. det ingår i ett nätverk för att bevara den biologiska mångfalden.
Mot nordost skymtar den nya stadsdelen Östra Salabacke där alla kvarter har namn efter olika stadsdelar. Norr om Gottsundaallén (vägen mellan Valsätra och rondellen vid Ultunaallén/Dag Hammarskölds väg) ligger ett till Natura 2000-område. Området kallas för Bäcklösa trots att man just passerat över en bäck från Valsätra.
Efter skogen passerar man 50 nya radhus och kommer strax till Malma, en f.d. by i Bondkyrka socken. Ett gammalt hus på östra sidan börjar nu bli färdigrenoverat. Efter att ha gått en kilometer till börjar man höra av stadstrafiken. Leden går sedan genom Kronparken med sina 300-åriga tallar, fredade av Gustav III, och förbi förskolan Da Vinci i Geijersdalen.
Idag var intentionen att gå Upplandsleden etapp 4 från Almunge till Länna.
Vi vandrade först längs ett motionsspår. Därefter följde en kort men fin vandring längs en stig genom en varierad skog. Vid Torslunda hembygdsgård har det funnits en kvarn i bruk 1835-1930 och idag forsade bäcken vilt. Lövträden hade ännu kvar gula löv som lyste upp i novemberdiset.
Hagby har fint restaurerade 1700-talsflyglar och magasin med valmat tak. På ägorna går den hornlösa kött/mjölkrasen rödkulla ute året runt. Strax efter Hagby gård viker leden av in i skogen mot Harparbol, men med tanke på hur mycket vatten det var i de små dikena tog vi det säkra före det osäkra och fortsatte till Länna via trevliga terränganpassade småvägar.
Vi passerade då Jönsbolssjön som är en återskapad fågelsjö som fått naturvårdspriser. Man sänker vattennivån c:a 60 cm vintertid och sen höjer man den igen på våren. Då lyfts kraftigare vegetation som kaveldun upp.
Efter midsommar, när fåglarna häckat klart betar kvigor längs stränderna. Nu var det fortfarande en stor vattenspegel i sjön och där simmade en svanfamilj. Men när vi fikade vid Källberga såg vi ännu fler svanar – drygt 30 st. som betade spillsäd på åkern och antagligen var på väg att flytta söderut.
Efter Källberga, där bilvägen går över ett mindre tillflöde till Långsjön, var t o m bilvägen översvämmad med flera cm vatten. Sedan följde ett par km vandring på väg med skog på båda sidor. Här i skogen har Uppsala Klätterklubb ett område med 5 jättelika flyttblock (boulders) som de övar att klättra uppför.
Vi vandrade in i Nåsten söderifrån via den lilla grusvägen vid Högby vägskäl.
Här möts man av en urgammal välkomstskylt till Hågadalen-Nåstens naturreservat, men bakom den döljs ett 6 år gammalt kalhygge på ena sidan och ett ännu äldre kalhygge på den andra sidan. Under 2020-talet har det varit protester och namninsamlingar mot att fortsatta med sådant här skogsbruk. Det är fortfarande planerat för 440 hektar av de 600 ha skog som Uppsala universitet äger i naturreservatet. Så sent som 14 februari i år skrev Naturskyddsföreningen till universitetsledningen under rubriken: ”Att tänka rätt är stort – att göra rätt är större.”
I en liten skogsdunge, på ett krön av en låg moränrygg, står den 4 m höga Kleopatrastenen. Sådana här resta stenar kallas bautastenar. De brukar härstamma från järnåldern och är långsmala stenblock som ställts upp med, får man förmoda, stort besvär. Till skillnad från runstenar saknar bautastenar ristningar. De brukar ofta visa var det finns en grav.
Läget och utseendet av Kleopatrastenen beskrevs 1937 och finns på Riksantikvarieämbetets hemsida. Men varför kallas den Kleopatrastenen? Ingen verkar veta. Min alldeles egna teori är att man här inte hittat själva graven, precis som man inte funnits Kleopatras grav nere i Egypten. Kleopatra – hon som var kvinnlig farao i Egypten, och först gifte sig med Caesar och därefter med en av hans överlevande härförare. Enligt myten begick hon självmord med hjälp av en giftorm.
Längre fram går vägen genom orörd skog. Vid Vargmyran var vägen över Stabbybäcken helt översvämmad så vi fick gå en stor omväg runt gärdet och ta oss till en ridstig och vidare till Högbyhatt. Det namnet är lättförståeligt eftersom den är den högsta punkten inom Högbys gamla ägor.
Där fikade vi innan regnet började. På naturkartan finns här en liten fyrkantig markering som visar en tidigare privat tomt där man haft en sandtäkt. Men kommunen har övertagit tomten och den ingår nu i reservatet.
Fredagen den 27 oktober vandrade vi en del av etapp 6 och den korta etappen 5 av Upplandsleden, totalt c:a 9 km.
Vi gick av bussen vid Blomsterängen, följde en liten grusväg över Penningbro och nådde snart leden. Den slingrade sig över fina tallprydda hällmarker och genom en omväxlande skog.
Efter en dryg timme kom vi till Lilla Söderby där det fanns en hel del nybyggda hus. Vi vek av mot Södersjön som var spegelblank och betagande denna höstdag. Bredvid stigen finns en beteshage med rösen från bronsåldern/äldre järnåldern och stensättningar från yngre järnåldern. Badplatsen med bryggor och vedupplag sköts av den lokala föreningen Södersjön iFokus.
I år blev vassröjningen försenad eftersom stranden blev översvämmad när det regnade så mycket för två månader sedan. Bebyggelsen längs sjön är pittoresk och speciellt är den gamla gården Backen smakfullt renoverad.
Sedan följde en mindre, vacker stig över ett kalhygge och genom granskog med träd angripna av granbarkborren och mark uppbökad av vildsvinen. Här och var blommade fortfarande smörblommor och blåklockor som anpassat sig till värmen i september.
Sista biten mot Almunge går leden mellan Grönlunds golfbana och Almunge djurpark med sina hjortar. Den passerar också en damm som anlagts för att gynna sångsvanen. Snart var vi framme vid Almunge centrum. Orten har fått sitt namn efter Almån som nu heter Fladån. Alm betyder växande och syftar på att Almån ofta var översvämmad.
