Vi vandrade in i Nåsten söderifrån via den lilla grusvägen vid Högby vägskäl.
Här möts man av en urgammal välkomstskylt till Hågadalen-Nåstens naturreservat, men bakom den döljs ett 6 år gammalt kalhygge på ena sidan och ett ännu äldre kalhygge på den andra sidan. Under 2020-talet har det varit protester och namninsamlingar mot att fortsatta med sådant här skogsbruk. Det är fortfarande planerat för 440 hektar av de 600 ha skog som Uppsala universitet äger i naturreservatet. Så sent som 14 februari i år skrev Naturskyddsföreningen till universitetsledningen under rubriken: ”Att tänka rätt är stort – att göra rätt är större.”
I en liten skogsdunge, på ett krön av en låg moränrygg, står den 4 m höga Kleopatrastenen. Sådana här resta stenar kallas bautastenar. De brukar härstamma från järnåldern och är långsmala stenblock som ställts upp med, får man förmoda, stort besvär. Till skillnad från runstenar saknar bautastenar ristningar. De brukar ofta visa var det finns en grav.
Läget och utseendet av Kleopatrastenen beskrevs 1937 och finns på Riksantikvarieämbetets hemsida. Men varför kallas den Kleopatrastenen? Ingen verkar veta. Min alldeles egna teori är att man här inte hittat själva graven, precis som man inte funnits Kleopatras grav nere i Egypten. Kleopatra – hon som var kvinnlig farao i Egypten, och först gifte sig med Caesar och därefter med en av hans överlevande härförare. Enligt myten begick hon självmord med hjälp av en giftorm.
Längre fram går vägen genom orörd skog. Vid Vargmyran var vägen över Stabbybäcken helt översvämmad så vi fick gå en stor omväg runt gärdet och ta oss till en ridstig och vidare till Högbyhatt. Det namnet är lättförståeligt eftersom den är den högsta punkten inom Högbys gamla ägor.
Där fikade vi innan regnet började. På naturkartan finns här en liten fyrkantig markering som visar en tidigare privat tomt där man haft en sandtäkt. Men kommunen har övertagit tomten och den ingår nu i reservatet.
Dagens vandring blev rätt kort, knappt 7 km.
Text och bild Barbro Ulén
Vid Kleopatrastenen.