I fredags var vi inte ensamma om att promenera längs Fyrisån i det fina vårvädret.
Vattenståndet vid åns mätstation vid Islandsbron hade sjunkit från maxvärdet 96 cm (den 24/2) till dagens 84 cm (www. fyris-on-line) och nu gick det att vandra den 7 km långa sträckan från Liljekonvaljeholmen till Svandammen vid Stadsträdgården. Det var bara vid Övre Förets fågeltorn som promenadvägen var översvämmad. Här låg en husbåt förtöjd och det var fullt med gäss ute på vattnet.
På andra sidan ån, på Kungsängen, var mycket av markerna fortfarande täckta av vatten. Det var nu inte svårt att föreställa sig att här fanns det stora fjärdar ända upp till Islandsfallet för bara ett par tusen år sedan. Senare, på medeltiden, blev området sanka ängsmarker och kallades för Islandet. Därav kommer namnet Islandsfallet och då kallades Fyrisån för Salaån.
Namnet Fyrisån är alltså nyare och hittades på av Olof Rudbeck på 1600-talet. Det var en missuppfattning av ordet Fyri från de Isländska sagorna. De nuvarande sjöarna Övre och Nedre Föret har fått sina namn från ordet före – dvs. farbart ställe. Antingen var de farbara för att det gick att vada över där och det var grunt, eller också var de farbara för båtar eftersom vattnet var djupare.
Vi kunde också se den nya Tullgarnsbron med sin 14 m långa klaff. Livslängden på bron beräknas till 120 år. Den blir viktig för t.ex. ambulanstrafiken från Akademiska och den kommer att invigas nästa månad. Exakt när under april är inte bestämt än.
Vid Studenternas kunde vi se hur de sista av Lantmännens stora silobyggnader har rivits på andra sidan Fyrisån. Just nu finns där en jättelik hög med byggnadsrester. Detaljplanen är antagen för området som döpts till Skeppskajen och här ska bl.a. 900 bostäder byggas under 7-10 år.
Text Barbro Ulén