Fredagen den 22 mars var en gråmulen och stilla dag men med lärkkvitter.
Vi följde Librobäcken en bit och såg på dess meandrar. Då vattennivån var hög hade det bildats en liten korvsjö på ett ställe. Efter att ha gått ner till och upp från ’Linnéravinen’ vek vi av västerut och gick på kantzonen längs den lilla bäcken från Berthåga. Snart nådde vi den sydvästliga spetsen av Stenhagenskogen som också kallas Svinnskinnsskogen, och gick in i naturkyrkogårdens skogsområde.
Det är en mycket vacker skog full med blåbärsris. Den nordligaste stigen var alltför vattendränkt så vi fick ta den sydligare. Efter att ha passerat skogsdammen gick vi in i utomhuskatedralen Trädkyrkan med dess väggar med avenbok. Det var alltför blött för att följa den stensatta gångstigen nere längs kyrkogårdsbäcken så vi vandrade på den vanliga vägen och sedan förbi Storbacken och vidare till Stabby.
Här såg vi hur naturvårdsförvaltningen tog ner äldre träd. Man röjde också bort häggmistel. Denna populära trädgårdsväxt har spridit sig alltför mycket och bildar ridåer så att inte ens blåbärsriset klarar av att växa. Vid Stabby prästgård, vid trappan upp mot järnåldersgravarna, såg vi två risgärdesgårdar. De tillverkades av SLU-studenter för landskapsarkitektur inom kursen ’Gestaltning genom förvaltning’ en vecka i höstas. Man ville då återanvända material (ris och grenar) på plats och gynna insekter och svampar etc.
Text Barbro Ulén