Etikett: vandringar

Fredagen den 24 januari vandrade vi Selknä – Fjällbo – Duvbo – Gamla Fjällnora landsväg – en bit av Upplandsleden – stigen mot hundbadet – stigen längs stranden av Trehörningen – (fika) – Fjällnora – tillbaka via stora vägen till gården Långängen och sedan tillbaka samma väg till Selknä som på ditvägen. Totalt gick vi drygt 8 km.

Kolmilans ensamma vakt

I Selknä och Fjällbo blandas gamla sommarnöjen från förra sekelskiftet med nya funkisvillor med bergvärme och sjöutsikt. En sådan ny villa kan man just nu köpa för 9,5 miljoner. Vi nådde snart platsen för kolarkojan där man på hösten brukat bygga upp en kolmila. Kolning är en torrdestillation, genom vilken ved förvandlas till träkol. Kolning förekom ända in på 40-talet i Uppland och kolet användes i de Uppländska järnbruken. Med vallonerna lärde man sig att resa upp milan (resmila), och förse den med skorsten, vilket snabbade på kolningen.  I kojan bodde kolaren ensam och vaktade så att milan inte tog eld. Han hade en tröstlös mathållning: till frukost och middag åt han kolbulle (vetemjöl och vatten som stektes i fläskflott) och till kvällsmål sill, potatis och ärter.

Med ögon känsliga för grönt

Skogen vid Fjällnora är gammal och har mycket mossa och lava på stenar och träd. I dag var det ganska ljust eftersom solen nästan bröt igenom molnen, men luften var fuktig. Då uppfattar man lavan, mossan och blåbärsriset som intensivt grön. Människans ögon är speciellt känsliga för grön färg med alla dess nyanser. Hur många sådana det finns varierar enligt Google: 80, 295 eller ett oändligt antal. Jag tror vi såg minst 40 nyanser idag. Vi såg också Lunglav – en stor grön blad-lav som växer på lövträd och är typisk för gammelskog. Den är nära att bli utrotningshotad på grund av sin dåliga spridningsförmåga men finns alltså här.  

Jätteblöt is

Andra delen av namnet Fjällnora kommer av ordet nor som betyder smalt sund mellan två breda vatten. Men så här års är flotten som man tar sig över Pålsundet med upptagen på land. Isen på Trehörningen skiftade i olika färger och var mycket blöt. Sedan en vecka tillbaka är den full av slurkhål – hål där den släpper igenom vatten vilket försvagar den. Alltså absolut inga skridskoåkare idag men däremot flera vinterbadare, eftersom bastun vid Ramsen var igång. I väntan på bussen hem gick vi en minitur till Bröte norr om Selknä. Trots sitt namn är Bröte en liten välordnad by om 6 nya fastigheter med röda hus i traditionell stil.

Nästa fredagsvandring blir 31 januari

Vi vandrar Högstaåsen motsols från Ärentuna kyrka.

Samling Uppsala Resecentrum kl. 08.50 läge A3 för att ta buss 103 mot Husby. Avstigning vid Ärentuna kyrka kl. 09.05. Vi går på åsen mot naturreservatet i dess norra del. Åter vid Lövstalöt Södra där det går frekventa bussar till Uppsala. Buss 100 kl. 12.28, 12.59, 13.29, 13.59 eller buss 831 kl. 13.14.

Text Barbro Ulén

Till Vandringsidan

Igår steg vi av bussen vid Norlandia förskola i Skölsta. Efter att ha passerat ett litet skogsparti med gravfält från järnåldern, gått genom den äldre delen av byn och passerat över Lännakattens järnvägsspår, följde vi den rödmarkerade stigen in i Vedyxaskogen. Vi gick tillbaka till stan, via Lunda, Stångbyn, Enbacken och Årsta och totalt blev sträckan c:a 7 km.

Skapat viltvatten i skogen

I skogen var det stilla och här är man så långt från E4:an att man inte hör trafiken. Det var is på stigarna, men dagen var ljus och det var nästan lite sol frampå förmiddagen.  Viltvattnet är ett kärr som dämdes upp och muddrades för 20 år sedan och sen dess har den (isbelagda) vattenspegeln blivit mindre. Hösten 2021 renoverades löparslingan runt vattnet och stigen är här mycket väl-dränerad och fin. Raststället vid södra stranden av viltvattnet är fortfarande populärt men idag var vi ensamma där. Två av våra deltagare tyckte sig ha sett spår i snön som liknade vargspår. Alldeles omöjligt är det inte eftersom länet har tre vargrevir varav ett upptäckts så sent som förra året.  

Den resta stenen vid bäcken

Vid passagen över bäcken Samman såg vi en rest sten med lite ifylld text som såg ut att vara en falsk runsten. Men den är registrerad som en runsten från 1000-talet av Upplandsmuséet.  Den gråa granitstenen hittades år 1938 när man plöjde åkern intill och nu är stenen upprest vid vägkanten. Den är mycket hårt sliten och texten som är ifylld med färg 1973 är ’inte slutgiltigt tolkad’.

Skidspåret som en vit sträng

Så här nära Uppsala brukar det finnas klubbhus. Vi passerade både Honky Tonky Hill för de som gillar gamla amerikanska bilar och Östra Aros motorcykelgrupp. Motorcykelhuset ligger i Stångbyn, ungefär 1 km SV om Lunda. Vid Stångbyn passerar den röda vandringsstigen över en fin moränbacke. Sommartid betas den och har den en rik flora. Där finns många fornlämningar och rester av bebyggelse tidsbestämd till 830 f kr – 240 e kr. dvs.  brons- eller äldre järnåldern.  Den fina enbusk-vegetationen finns också när man fortsätter norrut mot museijärnvägen. Norr om Enbacken hade snön packat sig i stora drivor som vi fick pulsa igenom innan vi nådde Årstaparken. Där låg resterna av skidspåret kvar som en vit sträng i det gröna gräset.

Nästa fredag 24 januari vandrar vi Selknä-Fjällnora TOR.

Samling Uppsala resecenrum läge B2 kl. 09.28 för att ta buss 809 och stiga av vid Selknä kl. 09.49. Vi går på stigarna till Fjällnora och tar bussen tillbaka från Selknä kl. 13.20, 13.48 eller 14.18. Avståndet Selknä-Fjällnora är minst 4 km beroende på vilken stig man tar. Serveringen i Fjällnora är öppen.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 10 januari vandrade vi Linnéstigen som börjar vid Stadsskogen/Gläntan och fortsätter genom den ’gröna korridoren ut mot Hågadalen. Men före Norby soldattorp vek vi av genom Blodstensskogen, vandrade tillbaka till Stadsskogen och vidare via Trollstigen och Vallstigen till Valltjärn (fika), tillbaka Vallstigen och Rosendalsstigen. Därefter guidade Owe och Kerstin oss i Norra Rosendal.

 Stadsskogen är ett 108 ha stort naturreservat som ägs och förvaltas av Uppsala kommun. Vi mötte som vanligt joggare, skidåkare och hundägare. I skogen finns det gott om 150-200 åriga gamla tallar och när man t. ex. passerar den före detta odlingsmarken Löfgrenska slätten finns där rikligt med hasselbuskar. Målet med skötseln av skogen är att få en pelarsal med gles tallskog och vi såg att en del gran hade sågats ner nyligen. Bland annat i den ’gröna korridoren’ finns det fuktiga partier med skyddsvärda kärlväxter och kryptogamer: sårläka, knärot, blåmossa, stubbspretmossa, grovticka, tallticka, blodticka, vintertagging, grön jordtunga och goliatmusseron. Här stannade Linné gärna.

I Blodstensskogen finns spåren efter ’Rädda Eriksbergsskogen’ kvar. Två stora kojor med panoramafönster högt uppe mellan stora träd. Den ena kojan har fransk studentarkitektur. Just nu är det inget bostadsbyggande på gång i Eriksberg, men förskolan vid Norbyvägen är borta.

 Trollskogen är ett område mitt i Stadsskogen som har lämnats helt orört sedan 1970, förutom om det fallit omkull trädstammar mitt på stigen. Valltjärn är ett vattenfyllt gammalt stenbrott med en vattenspegel sommartid. I hela skogen har det brutits sten, och murarna vid Domkyrkoplan består av grå granit från Stadsskogen.

 Rosendal blir allt mer bebyggt och har fått små butiker, kaféer och restauranger. I stadsdelen blandas bostadsrätter, hyresrätter och andra bostadsformer. För tre år sedan gästade vi kollektivhuset Rudbeckia som ligger i den mittersta delen av Rosendal, nära ett annat kollektivhus (Gården). Idag passerade vi Rosendals skola som har 680 elever i åk 1-9. Den har en mycket vacker ljusgrön fasad och lekplatser/aktivitetspark som gränsar mot Stadsskogen. I norra Rosendal finns det nya studenthuset Misteln med 8 kvm:s  möblerade studentrum. På Kansliskrivargatan finns ett flervåningshus med en intressant muralmålning av den estniske konstnären Lex Zooz, och i bottenplanet en vegetarisk restaurang. Grannhuset (kvarteret Docenten) har en fantasifull tegelfasad. Den kommer fortfarande att vara vacker om en 20-30 år, när man köat färdigt om man startar att köa för en lägenhet nu. Huset är byggt av Stockholms Kooperativa Bostadsförmedling.   

---

Nästa fredag 17/1 Vedyxaskogen.  Samling kl. 09.30 vid läge C3 för att ta buss 119 som stannar vid Hasselbladsvägen i Skölsta. Vi går i Vedyxaskogen. Om det inte är för mycket snö kan man gå tillbaka till stan via museijärnvägens spår eller via vägarna. Annars går det buss tillbaka kl. 12.57 eller 14.08.

Text Barbro Ulén

Warning: Undefined array key "file" in /home/aktivase/public_html/wp-includes/media.php on line 1788

En rätt så mulen decemberdag vandrade vi in i Nåsten söderifrån, via den lilla grusvägen vid Högby vägskäl. Här möts man av en gammal välkomstskylt till Hågadalen-Nåstens naturreservat. Bakom den döljs ett 7 år gammalt kalhygge på ena sidan och ett ännu äldre kalhygge på den andra sidan. För några år sedan var det protester och namninsamlingar mot att fortsätta med sådana här kalhyggen.

 I en liten skogsdunge, på ett krön av en låg moränrygg står den 4 m höga Kleopatra-stenen, en rest sten som kallas bautasten. Sådana brukar härstamma från järnåldern och visa var det finns en grav. Men varför kallas den Kleopatrastenen? Ingen verkar veta. Min alldeles egna teori är att man inte hittat själva graven, precis som man inte funnit Kleopatras grav nere i Egypten.

Vid Vargmyran går vägen över Stabbybäcken och snart var vi vid Högbyhatt, den högsta punkten inom Högbys gamla ägor. Här är skogslandskapet så böljande att man brukar kalla det för Nåstens  alper. På naturkartan finns här en liten fyrkantig markering som visar en tidigare privat tomt där det brunnit ner ett hus som hette Högby hatt och som brunnit ner. Vi mötte en del folk på vägen som cyklade eller joggade på det isiga underlaget. När vi kommit till Kung Björns hög bröt solen fram bakom oss över Nåsten.

Bifogar lite statistik över årets vandringar.

Nu blir det juluppehåll för fredagsvandringarna. Vi startar igen fredagen den 10 januari och vandrar i Stadsskogen.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 13 december var det var lite mer snö i Skyttorp än i Uppsala.

Innan vi gick upp på Salstaleden mötte vi Skyttorps skolbarn i tomte- och luciakläder. Vi kunde njuta av ett ljust landskap uppe på de bägge långsträckta höjderna Åsbyåsen och Djurgårdsåsen. På den senare ligger Tingshusbacken. Vi skymtade en bäver vid den stora bäverhyddan vid Gullsjön och såg skidspår på ett ställe.

Det har varit mycket rönnbär i höst och de röda bären piggar upp denna vinter.

Salsta barockslott har ju en gång i tiden varit omgiven av vatten, men numera våtmarker. Det beror på att man redan på 1700-talet sänkte två forsar i Vattholmaån för att Dannemora gruvor inte skulle bli vattenfyllda.  År 1881 dikade man dessutom marken i ett försöka få mer större jordbruksarealer. Inne i slottet var det julpyntat och vi fick sitta i rum med en jättelik kakelugn. Det är fascinerande att slottet var bebott av en privatperson (Vera von Essen) så sent som 1976.

Text Barbro Ulén

Igår var det ett stort gäng som tog bussen till Björklinge.

Vi följde friluftsområdets motionsspår motsols – först den stora slingan (med en liten genväg via Kärleksstigen) och därefter den lilla slingan vid Sandbrohöjden. Totalt gick vi 6-7 km.

Så här i vintertid har man på höjderna utsikt mot Högstaåsen i söder och över Långsjön i väster. Den vackra sjön kan man förstås framför allt blicka ut över vid Sandbrobadet.

Snö på isen 

Vid badet träffade vi på en fiskeentusiast som beklagade att det kommit snö på isen så att den inte var så blank som för någon dag sedan. Men det gjorde att det syntes rävspår på isen nära stranden. Innanför isen fanns det en halvmeter remsa ofruset vatten  längs hela stranden som beror på att grundvatten strömmar ut från åsen till sjön.

En fredagsvandrare tog sig ett vinterbad. Vid promenaden på Sandviksvägen mot bussen hem bröt solen fram och december kändes inte så mörk längre.

Uppförsbackar

Två uppförsbackar – en långsträckt från Sjöhagens hundbad och en brant nära Sandvikens campingplats gav rejäla pulstoppar: för mig upp till 152 bmp (bumps per minutes). Det motsvarar nästan 90 % av maxpulsen. Men efter lite vila på sofflocket när jag kommit hem menade telefonen att kroppens batteri var återhämtad och föreslog att jag skulle göra en ny aktivitet.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 29 november vandrade vi genom Jälla skolområde till starten av Jälla motionsleder.

Vi tog gula spåret, med en liten avstickare till vindskyddet vid den rödmarkerade Jäll-leden. Det är en runda vi gått flera gånger förut och motsvarar 7 km. Denna gång plussade många på med den gröna leden och kom då upp i 10 km.

Måndagen var den varmaste dagen som uppmätts i hela Sverige så pass sent på året. Efter denna värmechock, då all snö försvann i ett nafs, har temperaturen sjunkit till flera minusgrader men stigen var fortfarande nästan isfri.

Motionslederna vid Jälla är populära bland hundägare men idag hade vi stigen för oss själva. De planterade lärkträden har vuxit till sig rejält de 4 år vi gått här och som alltid ser man mycket gräv av vildsvin.

Text Barbro Ulén

Igår var snöförhållandena i Knivsta ännu besvärligare än i Uppsala så vi tog det säkra för det osäkra och styrde kosan mot Årike Fyris i stället.

Vi vandrade Åstråket: Hamnplan, Stadsträdgården, KAP-området, Hospitalträdgården och fortsatte på den västra sidan till fågeltornet (där Fyrisån sväller ut till en liten sjö). Tillbaka till Vindbron och den östra delen via en del av Linnés Danmarksvandring och Tullgarnsparken. Totalt gick vi 8 km.

Det var åtskilliga som var ute i det soliga vädret, däribland flera barbenta joggare (6 grader kallt!). Mycket imponerande var att kommunen hunnit snöröja alla gångstråk – t.o.m. hade man sandat runt de nya fräscha toaletterna som satts upp vid de nya boulebanorna.

KAP-området KAP betyder ’världens ände’. Det var här man vände vid söndagspromenaden förr i tiden. Då fanns det en mur runt ’dårsjukhusets’ trädgård. Hospitalträdgården når man sedan via den historiska ädellövsalléen längs Fyrisån. Till vänster har man då en gammal ekhage som anlades 1860-talet i engelsk stil som en del av det stora hospitalområdet.

Hospitalträdgården-Uppsalas nyaste park I hospitalets trädgård arbetade nära 300 patienter för 100 år sedan och sjukhuset var självförsörjande på grönsaker och frukt. Trädgårdsmästaren hade planterat 200 fruktträd med 27 olika äppelsorter och 25 olika päronsorter. Flera träd med dessa gamla sorter växer fortfarande där och det äldsta äppelträdet är ännu äldre – från 1700-talet. För drygt 100 år sedan anlade man också en 300 m lång gångstig kantad med 3 olika sorters pioner.

När hospitalet avvecklades på 1970-talet fick ogräset breda ut sig och framför allt invaderade vallörten, som är ett högt och besvärligt ogräs. Kommunen köpte området 2014. För 5 år sedan började man köra med åkergräsklippare 3 ggr per säsong och fick bukt med vallörten. Fantastiskt nog började de gamla pionerna sticka upp igen, även om man fått stödplantera en del i raderna.

I somras invigdes två nya element i Hospitalträdgården: den nya temalekparken med namnet Trädgårdslandet och dagvattenparken där man planterat in vattenväxter från åriket, plantor som nu växt till sig.

Vinterns första skidåkare I Hospitalträdgårdens södra del såg vi vinterns första skidåkare som spårade en runda. I morgon kommer det att gå fint att åka där, men sedan lär snön regna bort.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 15 november gick vi en del av Upplandsleden etapp 1:1 från Rosenlund/Rickebasta, genom södra Lunsen och till Flottsund/Sunnerstabacken. Totalt gick vi 11,7 km med rörlig tid 4 timmar.

Vi passerade igenom Rickebasta by med sina många välbevarade äldre gårdar. Vid en sådan gård mötte vi en mycket sällskaplig utegris, möjligen av lantrasen Linderödssvin.

Södra och Norra Lunsen hör ihop och hela området blev naturreservat 2020. Det är totalt 112 ha stort och ger verkligen vildmarkskänsla. Men varför heter det Lunsen? Det lär vara en förvrängning av ordet Lunden. Ju närmare vi kom själva skogen ju större blev ’lundarna’, medan de öppna ytorna hade hag- och ängskaraktär.

Själva Lunsen kännetecknas av barrskogsbeklädda berg – av taiga, här och var med små insprängda myrmarker. Vi är nu i mitten av november, men eftersom skogen domineras av glesväxta tallar med vitmossa på hällarna känns den ljus, i alla fall en sådan här solig dag. Vi passerade 6 stycken gränsrösen som var så stora att de påminner om gravmonument. De lär vara gamla, kanske från 1700-talet. Det är fascinerande hur man lyckats placera ut dem då för tiden, utan GPS och andra moderna påfund.

På sluttningen ner till Flottsund hade man nyligen sågat ner 100-tals granar av julgransstorlek – det är inte populärt med gran längre efter alla angrepp av barkborrar.

Text Barbro Ulén