Etikett: vandringar

Fredagen den 2 februari vandrade vi Brukshundsklubben – Pattons hage- ridstigen genom skogen norrut – Norby soldattorp – Norra Norbybron – Kung Björns hög – Håga,  en sträcka på ungefär 7 km.

Viden blommade vid Stora Djurgården och mesarna filade sina vårläten. Men det var rätt besvärligt med mycket is på stigarna. Vi passerade f.d. Södra Norby gård som brann ner någon gång för länge sedan. Snart öppnade sig vyerna och vi såg Stall Surmulens många hästar i hagarna.

I Norby soldattorp har det bott soldater från 1684. Såhär års ser man hundhagen Eriksberg och norra Hågadalen härifrån och man kan se Flogsta höghus sticka upp över trädtopparna i norr.

Hågaområdet är översållat med fornfynd. Det är beskrivet i slutet av del 2 i faktaserien från 2019 De första svenskarna och mot slutet av Metallernas tid i Historien om Sverige på SVT-Play.  Just här var det som embryot till Svea rike började uppstå under 500 år i mitten av bronsåldern.

Vid Håga bröt solen nästan fram och en vårkänsla infann sig. Vi passerade först den s.k. Hågakyrkan, en stengrund söder om storhögen.  Byggnaden är från samma tid och man tror att den användes för ritualer vid dåtidens begravningar.

Ortnamnet Håga betyder ’den höga högen’ och anspelar på kung Björns hög. Högen är imponerande och under bronsåldern fanns det en stor farled här där båtarna kunde ta sig från Mälaren upp mot Uppsala. Någon kung Björn har dock inte begravts här – däremot en storman eller storkvinna av yppersta rang. Högen är den bronsåldersgrav i Skandinavien som är rikast på guld. Det fanns också en stor fornborg på en höjd vid Predikstolen i Nåsten, Hågaborgen som dock brändes ner. Landhöjningen gjorde att handels- och maktcentrum flyttades till Gamla Uppsala.

Text Barbro Ulén

Bild Anna Menzlin

Fredagen den 26 januari vandrade vi från Fyrishov via Tunakolonin och passerade de tre åskullarna Lötenkullen, Röboåsen och Tunåsen , varefter vi nådde Gamla Uppsala fornområde.  Åter gick de flesta tillbaka till Fyrishov via Tuna backar. Totalt gick vi närmare 9 km. 

Åren 1880-1970 fanns det ett tegelbruk alldeles väster om Röboåsen och vid Röbo finns fruktträden i den f.d. tegelmästartomten fortfarande kvar. För att tillverka teglet grävde man en stor lertäkt öster om åsen där det nu är åker.  Eftersom den styva leran krymper under bränningen ’magrades den’ genom att man blandande in sand.

Samtidigt grävde man därför ut två större sandtäkter vid den västra delen av Röboåsen och även en mindre sandtäkt i Lötenkullens norra del. Tegelbränningssäsongen varade från april till september/november beroende på vädret. Teglet fick ju inte sprängas av frosten då det torkade.

År 1919 byggdes en kort järnväg som rundande Röboåsen i norr och gick i riktningen mot nuvarande Yrsaplan där den mötte den stora järnvägsleden. Produktionen var stor innan betongen ersatte teglet som byggmaterial. Till exempel byggdes gamla Karolinska sjukhuset med tegel från Röbo år 1940. 

Den 17:e maj 1955 brann hela tegelbruket ner men byggdes upp igen och var i drift två år senare. 1970 stängdes bruket och revs 1978. Den gamla banvallen är nu ett gångstråk till Nyby . 

Röboåsen med sina sandtäkter restaurerades 1985-2008. Täkterna fylldes igen och marken besåddes med växter som klarar torka. Äldre knotiga tallar höggs fria. Senare (2013) ryckte man t.o.m. upp hela tallar med maskiner så att inte stubbar och rötter skulle vara kvar. För att minska förnan brände man också en del mark.

Gamla Uppsala är nu Uppsalas nyaste naturreservat. Det bildades 11 december 2023 och här vill man bevara torrbacksflora och insektsfloran (bl.a. cinoberbaggen). Markägare är bl. a. Gustavianska stiftelsen vid Uppsala akademi och den s.k. Prästlönetillgången i Uppsala stift. På Tunåsens södra sida har kyrkan gjort en meditationsplats med nio stora ’stenägg’. Det är en s.k. frälsarkrans och den är Sveriges största. 

Sedan 1164 låg Sveriges första ärkestift i Gamla Uppsala. Men kyrkan brann två gånger under 1200-talet och Gamla Uppsala låg så pass avsides att platsen inte lockade tillräckligt många besökare. Påven gav sin tillåtelse att flytta ärkesätet till Östra Aros, dvs. till Uppsala och den nuvarande platsen för Uppsala domkyrka. Därmed kom Gamla Uppsala att mista sin position som maktcentrum.

Den 24:e januari 1273 bars den heliga kung Eriks relikter i procession från Gamla Uppsala till Östra Aros. Kvar i Gamla Uppsala blev en förminskad kyrkobyggnad och en bondby som var Upplands största.   

Text Barbro Ulén

I fredags var det ordentlig kallt men soligt. Vi gick av bussen vid Enköpings station och uppför Kyrkåsen på en stig som följer en liten bit av Upplandsleden.

Uppe på åsen har man en fin utsikt över slätten och vattentornet i  Gånsta.  Vi gick ner och tittade närmare på en av stadens 20 parker  – Fridegårdsparken. Det är en liten ’pocket park’ insprängd i den gamla stadskärnan.  Den har en staty av Fridegård som är lite kantig – precis som Fridegård lär ha varit.  

Sedan ställde vi kosan mot Drömparken och Hälsans stig. Drömparken gestaltades av en holländsk designer 1996. I stället för träd har den stora rundlar av bok. De dekorativa vinterståndarna av perenner står kvar, antingen täckta av frost eller fulla med snö. Det skapar vackra formationer nu under vintern och först när snön försvinner hackas växtresterna ner. I ett litet öppet växthus tog vi vårt första fika och nu värmde faktiskt solen. 

Vi rundande sjukhuset och spetsen av Gröngarnsåsen. I Klosterparken stod en KAYAKOMAT – en ställning med kajaker och SUP-brädor att hyra. Nu var båthamnen förstås nästan helt isbelagd men där fanns en öppen del fulla med gräsänder. Parkerad i gästhamnens öppna del  låg också en lyxbåt, Saga från Örsundsbro.

Text och bild Barbro Ulén

 

Fredagen den 12 januari gick vi rundor i stadsskogen och fikade vid Valltjärn. Skogen var full med upptrampade stigar men ovanligt nog fanns det inga skidspår.

I kanten av stadsskogen står nu den nya Rosendalskolan nästan klar. Där kommer det att gå 750 elever från förskoleklass till nian. 

Perioden med blöt snö tidigare verkar ha gett snöbrott på grenar i hela skogen.  I Trollskogen finns det åtskilliga torrakor av tall. Men en stor tall saknade bara bark i den nedre delen av stammen och där hade olika vedlevande insekter varit och ätit så stammen var alldeles mjuk.  

Vi beundrade den 400-åriga granen som är 4,25 m i omkrets. Den lär vara Sveriges tredje största gran av den vanliga sorten P-abies enligt en osäker källa. Den allra största finns på Muskö (4,40 m i omkrets) och den näst största (4,27 m i omkrets) nära Uppsala – i Kungshamn-Morga reservatet.  

Text Barbro Ulén

Fredagen den 15 december vandrade vi i Hammarskog sträckan Skogshyddan-Vreta med avslutning med utsikt över Ekoln vid grillplatsen vid Vreta udd.

Just den här vandringsetappen fick högsta poäng av årets sträckor av de 15 som var med idag. På andra plats kom Salstaleden och på delad tredjeplats två sträckor av Upplandsleden: Almunge-Länna och Rickeby-Bredsand (med hällristningar söder om Enköping).   

Tillsammans har vi gått 550 mil under de 47 vandringarna i år. Det motsvarar gott och väl en promenad Skandinavien runt: Uppsala – Nordkap – Oslo – Smygehuk – Uppsala.  

Nu är dagen knappt 6 timmar lång i Uppsala. Vid nästa vandring om 4 veckor (12 januari) är den redan en halvtimme längre. 

Text Barbro Ulén

I fredags vandrade vi genom Jälla yrkesskola och runt Jälla motionsled, gula spåret, med en avstickare till ett vindskydd vid den rödmarkerade Jällaleden.

Det är en slinga vi gått några gånger förut och den motsvarar 7 km. Motionslederna vid Jälla är populära bland hundägare och var väl upptrampade. Det var en mild vinterdag efter några dagar med bitande kyla. Granarna var snötäckta efter nattens snöfall. De andra träden hade sina grenar och kvistar klädda med lager av mycket små gnistrande iskristaller. Sådan beklädnad bildas när fuktig mild luft möter ett kallt föremål och kallas advektionsrimfrost.   

Liksom vid tidigare Jällabesök såg vi mycket spår av vildsvin som rotat i marken. Det var antagligen också vildsvin som bökat upp en jättestor myrstack. Räv eller grävling är andra möjliga bökare. 

Vi såg små vingbeklädda insekter som sprang uppe på snön och verkade ha gått vilse. Vissa insekter kan byta ut vattnet i kroppen mot antifrysmedel och klara temperaturer ner mot minus 6 grader. De kan faktiskt para sig på vintern också. Blir det kallare måste de fly tillbaka ner i det s.k. subnivala rummet, dvs. mellanrummet mellan snön och marken. Där håller sig temperaturen över noll även om temperaturen ovanför snön kan vara under 30 grader. Jag vet inte vilken sorts insekt vi såg. Snösländor och hoppstjärtar är vanligast men brukar inte ha vingar. Det kan ha varit fjädermyggor men i så fall är de ovanligt tidiga på säsongen.  

Text Barbro Ulén

Fredagen den 1 december gick vi Salstaleden.

De första 1,5 km uppe på Vattholmaåsen pulsade vi i snö som var upp till halvmeter djup på sina ställen. Efter träbron över Vattholmaån gick vi på ett skidspår och efter torpet Backåsen tog vi en mindre väg där snön packats med snöskoter. Hela sträckan blev i alla fall drygt 7 km.  

För att Dannemora gruvor inte skulle fyllas med vatten sänktes två forsar i Vattholmaån med 1-2 m 1757 vilket gjorde att Salstasjön och sjöarna norr om Skyttorp förvandlades till våtmarker. År 1881 dikade man dessutom marken i ett försöka få mer större jordbruksarealer. Numera är därför Salsta slott inte längre omgivet av vatten på tre sidor.

Vi såg en ensam ungsvan som landade i Vattholmaån. Kommer den att klara sig över vintern? Vi såg också meståg vid åsen och bofinkar vid slottet. 

Det nuvarande slottet är ett barockslott i fransk stil från 1600-talet. Inne i slottet var det idag pyntat inför advent. Slottet har också en spännande historia då det bebotts av högadliga personer av släkterna Oxenstierna, Bielke, Horn och Brahe. De tillhörde alla den absoluta makteliten och hade titlar som drots, riksråd och generalmajor. Flera av slottets ägare har varit kungens ställföreträdare eller haft nära vänskapsband med kungen.

Det finns flera youtube-filmer där Nicklas Malmberg guidar runt i de olika salarna: Kungasalen med fyra berömda ryttarporträtt av karolinska kungar, Drottningrummet med förgyllda möblemang, Slottskapellet som Nils Bielke d.y inredde, bitter efter att ha hamnat i onåd hos kung Karl XI, Blå rummet som representerar sent 1700-tal. Fler scener i kommande avsnitt av TV-serien Historien om Sverige har spelats in på Salsta: den när Arvid Horn tvingar Ulrika Elionora att skriva på att kungens envälde ska brytas och andra scener när Gustav III går på bal. Får se om de tar med då gunstlingen Magnus Fredrik Brahe försonades med Gustav III på dennes dödsbädd.  Brahe hade en tid varit med i adelns planer emot envåldskungen.  

På slottsvinden finns den s.k. ’Hönshimlen’ dvs. enkla bostäder för tjänstefolket. Jag fick lära mig i skolan att det fanns fyra stånd (adeln, präster, borgare och bönder) men det fanns ju också ett tjänstestånd. Hade man inte en egen gård var regeln att man skulle ta tjänst som piga eller dräng. År 1664 kom en tjänstehjonsstadga (eller legostadga) som reglerade pigors och drängars arbetsvillkor. 1723 blev den strängare och tjänstehjonen fick bara kräva en viss maximilön. Husbonden hade rätt att aga sina anställda. Enligt en ny tjänstehjonsstadga som gällde 1833-1920 fick han bara aga pojkar under 18 år och flickor under 16.  

Under andra världskriget ägdes Salsta slott av Vera von Essen och det var ett konvalescenthem för finska krigsinvalider. Ända fram till 1976 var slottet bebott av henne. Sedan övertogs Salsta egendom av staten. Slottet och en del av marken överfördes 1996 till Statens fastighetsverk. Domänverket AB förvaltar resten av marken. 

Text och bild Barbro Ulén

I fredags vandrade vi från Skölsta, över Lännakattens tågräls – genom Vedyxa-skogen och runt viltvattnet, mot Lunda – Stångby – Enbacken till östra Uppsala, en sträcka på 7-8 km.

Vedyxaskogen var trolsk idag. Det var lite is på stigarna, det kom några lätta snöflingor mot slutet, men vid fikat var det någon minuts sol.  Hela området där vi gick var under järnåldern en stor udde som rest sig ur havet öster om nuvarande citykärnan, som fortfarande låg under vatten.

Efter att vi stigit av bussen genade vi genom en skogsdunge i Skölsta samhälle och där träffade vi på de första järnåldersgravarna.  Där finns också resterna av en sentida skjutbana som ligger mitt på gränsen mellan ägorna till de gamla byarna Svia och Skölsta. I början på 1900-talet trodde man att namnet Svia var kopplat till svear och att Svia kunde vara en föregångare till Gamla Uppsala men det tror man inte längre. Skölsta omnämns i skrift 1341 och skrevs då som Skølistum.

Under 1400- och 1500-talet låg här 3 eller 4 gårdar. Namnet Vedyxa betyder husen i skogen.  I skogen SO om Lunda finns rester av bosättningar daterade till 800 f kr – 666 e kr dvs. senare delen av bronsåldern – järnåldern.

Vid hagmarkerna vid Stångby finns rester av bebyggelse tidsbestämda till 830 f kr – 240 e kr. Det sista skogsområdet vi vandrade igenom – Enbacken (som  Lännakatten passerar  igenom) var bebyggt först  på Vendeltiden. 

Text Barbro Ulén