Etikett: vandringar

Fredagen den 17 november gick vi Gula stigen från Ekoln till Stadsträdgården.

Stigen skapades som en skid- och vandringsled redan på 1930-talet och är sedan 2018 en del av Upplandsleden. Mestadels löper den genom barr- och blandskog som är äldre än 100 år. Sedan ett år tillbaka är området runt stigen ett naturreservat – Gula stigens naturreservat. Sedan vi gick där sist har en hel del granar angripna av barkborren sågats av och ligger, liksom vindfällena, avstyckade på marken.

Vårdsätraskogen tycker jag personligen är Uppsalas vackraste skog. Mellan Gottsundagipen och Ultuna hagar har kommunen hittat på nya namn på skogspartierna: Hökparken och Finkparken. Norr om Lilla Sunnersta betade några hästar. Nu, när det var avlövat, såg man husgrunden efter Hälltorpet. Hela området är ett Natura 2000-område dvs. det ingår i ett nätverk för att bevara den biologiska mångfalden.

Mot nordost skymtar den nya stadsdelen Östra Salabacke där alla kvarter har namn efter olika stadsdelar. Norr om Gottsundaallén (vägen mellan Valsätra och rondellen vid Ultunaallén/Dag Hammarskölds väg) ligger ett till Natura 2000-område. Området kallas för Bäcklösa trots att man just passerat över en bäck från Valsätra.

Efter skogen passerar man 50 nya radhus och kommer strax till Malma, en f.d. by i Bondkyrka socken. Ett gammalt hus på östra sidan börjar nu bli färdigrenoverat. Efter att ha gått en kilometer till börjar man höra av stadstrafiken. Leden går sedan genom Kronparken med sina 300-åriga tallar, fredade av Gustav III, och förbi förskolan Da Vinci i Geijersdalen.

Text Barbro Ulén

Idag var intentionen att gå Upplandsleden etapp 4 från Almunge till Länna.

Vi vandrade först längs ett motionsspår. Därefter följde en kort men fin vandring längs en stig genom en varierad skog. Vid Torslunda hembygdsgård har det funnits en kvarn i bruk 1835-1930 och idag forsade bäcken vilt. Lövträden hade ännu kvar gula löv som lyste upp i novemberdiset.

Hagby har fint restaurerade 1700-talsflyglar och magasin med valmat tak. På ägorna går den hornlösa kött/mjölkrasen rödkulla ute året runt. Strax efter Hagby gård viker leden av in i skogen mot Harparbol, men med tanke på hur mycket vatten det var i de små dikena tog vi det säkra före det osäkra och fortsatte till Länna via trevliga terränganpassade småvägar.

Vi passerade då Jönsbolssjön som är en återskapad fågelsjö som fått naturvårdspriser. Man sänker vattennivån c:a 60 cm vintertid och sen höjer man den igen på våren. Då lyfts kraftigare vegetation som kaveldun upp.

Efter midsommar, när fåglarna häckat klart betar kvigor längs stränderna. Nu var det fortfarande en stor vattenspegel i sjön och där simmade en svanfamilj. Men när vi fikade vid Källberga såg vi ännu fler svanar – drygt 30 st. som betade spillsäd på åkern och antagligen var på väg att flytta söderut.  

Efter Källberga, där bilvägen går över ett mindre tillflöde till Långsjön, var t o m bilvägen översvämmad med flera cm vatten. Sedan följde ett par km vandring på väg med skog på båda sidor. Här i skogen har Uppsala Klätterklubb ett område med 5 jättelika flyttblock (boulders) som de övar att klättra uppför.

Totalt vandrade vi ungefär 9 km idag.

Text och bild Barbro Ulén

Vi vandrade in i Nåsten söderifrån via den lilla grusvägen vid Högby vägskäl.

Här möts man av en urgammal välkomstskylt till Hågadalen-Nåstens naturreservat, men bakom den döljs ett 6 år gammalt kalhygge på ena sidan och ett ännu äldre kalhygge på den andra sidan. Under 2020-talet har det varit protester och namninsamlingar mot att fortsatta med sådant här skogsbruk. Det är fortfarande planerat för 440 hektar av de 600 ha skog som Uppsala universitet äger i naturreservatet. Så sent som 14 februari i år skrev Naturskyddsföreningen till universitetsledningen under rubriken: ”Att tänka rätt är stort – att göra rätt är större.” 

I en liten skogsdunge, på ett krön av en låg moränrygg, står den 4 m höga Kleopatrastenen. Sådana här resta stenar kallas bautastenar. De brukar härstamma från järnåldern och är långsmala stenblock som ställts upp med, får man förmoda, stort besvär. Till skillnad från runstenar saknar bautastenar ristningar. De brukar ofta visa var det finns en grav. 

Läget och utseendet av Kleopatrastenen beskrevs 1937 och finns på Riksantikvarieämbetets hemsida. Men varför kallas den Kleopatrastenen? Ingen verkar veta. Min alldeles egna teori är att man här inte hittat själva graven, precis som man inte funnits Kleopatras grav nere i Egypten. Kleopatra – hon som var kvinnlig farao i Egypten, och först gifte sig med Caesar och därefter med en av hans överlevande härförare. Enligt myten begick hon självmord med hjälp av en giftorm. 

Längre fram går vägen genom orörd skog. Vid Vargmyran var vägen över Stabbybäcken helt översvämmad så vi fick gå en stor omväg runt gärdet och ta oss till en ridstig och vidare till Högbyhatt. Det namnet är lättförståeligt eftersom den är den högsta punkten inom Högbys gamla ägor.

Där fikade vi innan regnet började. På naturkartan finns här en liten fyrkantig markering som visar en tidigare privat tomt där man haft en sandtäkt. Men kommunen har övertagit tomten och den ingår nu i reservatet.

Dagens vandring blev rätt kort, knappt 7 km. 

Text och bild Barbro Ulén

Vid Kleopatrastenen.

Fredagen den 27 oktober vandrade vi en del av etapp 6 och den korta etappen 5 av Upplandsleden, totalt c:a 9 km.

Vi gick av bussen vid Blomsterängen, följde en liten grusväg över Penningbro och nådde snart leden. Den slingrade sig över fina tallprydda hällmarker och genom en omväxlande skog.

Efter en dryg timme kom vi till Lilla Söderby där det fanns en hel del nybyggda hus. Vi vek av mot Södersjön som var spegelblank och betagande denna höstdag. Bredvid stigen finns en beteshage med rösen från bronsåldern/äldre järnåldern och stensättningar från yngre järnåldern. Badplatsen med bryggor och vedupplag sköts av den lokala föreningen Södersjön i Fokus.

I år blev vassröjningen försenad eftersom stranden blev översvämmad när det regnade så mycket för två månader sedan. Bebyggelsen längs sjön är pittoresk och speciellt är den gamla gården Backen smakfullt renoverad. 

Sedan följde en mindre, vacker stig över ett kalhygge och genom granskog med träd angripna av granbarkborren och mark uppbökad av vildsvinen. Här och var blommade fortfarande smörblommor och blåklockor som anpassat sig till värmen i september.

Sista biten mot Almunge går leden mellan Grönlunds golfbana och Almunge djurpark med sina hjortar. Den passerar också en damm som anlagts för att gynna sångsvanen. Snart var vi framme vid Almunge centrum. Orten har fått sitt namn efter Almån som nu heter Fladån. Alm betyder växande och syftar på att Almån ofta var översvämmad. 

Text Barbro Ulén

Igår låg det fortfarande kvar lite snö på marken när vi gick av bussen vid Banelund i Salas nordkant.

Här finns stora områden med skog. Historiskt brukades den hårt eftersom silvergruvan krävde väldiga mängder ved och kol. Enligt en bestämmelse av Gustav Vasa år 1554 blev marker som bergsmännen röjt upp deras egen ’gruvfrälsejord’.  Men det mesta var skogsmark som Sala stad fick äganderätt till, vilket gjorde att Sala länge var Sveriges största stad till arealen. Under ett år (1710-1711) var Sala t o m Sveriges huvudstad eftersom hovet och Ulrika Eleonora tagit sin tillflykt dit. De flydde pesten som härjade i Stockholm.  

Skogen är nu gles och omväxlande och här har Skogsstyrelsen gjort stigar och slingor (Gruvdammsrundan) i anslutning till Silvergruvans vattensystem. Vi gick den långa skogsstigen fram till Järndammen och åter, lite drygt 10 km.

Längs stigen finns det gott om stora jättekast (och trattkantareller). Hyggena är små, man har funnit att 2 ha upplevs som ’lagom’, och undviker större avverkningar.

Nära Banelund passerade vi över ett utlopp från Långforsen, och väl framme vid Järndammen över ett av dess två utlopp. I Järndammen har man planterat in ädelfisk och här, i södra änden stod en fiskare på en av bryggorna.

Det blåste rätt kallt från norr men vi hittade en strand med lä och sol efter att ha gått över några smala dammbröst och längs stranden. 

Var det ett vildsvin vi hörde på återvägen? Nej det var ett dött träd som knirkade mot en tall i blåsten. 

Text Barbro Ulén

Fredagen den 13:e oktober tog vi SL-pendel + UL-buss till Knivsta kyrka.

Det passar bra att vandra i Knivstas omgivningar eftersom det var Knivstabon Olof Thunman som skrev den käcka gånglåten ’Vi går över daggstänkta berg fallera’. Vi gick vägen mot Skottsila och via en stenport under järnvägen nådde vi Upplandsleden. Denna fortsätter här som en skogsstig som mestadels löper längs skogsbrynet mot ett jordbrukslandskap.

På fälten låg det fortfarande kvar stora rullbalar efter en ovanligt sen vallskörd.  Skogen var omväxlande med lövträd som fått fina höstfärger, barrträd, hasselbuskar och stora ekar. Efter 3,5 km nådde vi Forsbyån där vattnet porlade i en naturlig bäckravin, skuggad av gamla alar.  En enkel bro ledde över det gamla kvarnfallet till en rastplats med rester av den stora kvarn som funnits här. Här slutar Upplands-leden och här går också gränsen till Stockholms län.  Nedströms flyter Forsbyån ut i jordbrukslandskapet och förenas med Knivstaån. 

Vi tog samma väg tillbaka som nu kändes kortare. Efter att totalt ha gått 7 km tog vi direktbussen till Uppsala från Knivsta kyrka. Det blev en rejäl rundtur och vi passerade bl. a. igenom det nya Alsike. Detta gamla stationssamhälle har vuxit rejält de senaste 20 åren. År 2020 hade det 5000 inv. jämfört med Knivsta tätort som hade 9000. Namnet Alsike kommer av trädet al + seke = sankmark. 

Text Barbro Ulén