Fredagen den 22 maj steg vi av bussen vid Vattholma skola där Maud Wendin mötte upp och guidade oss runt i gamla Wattholma (ursprungligen kallad Vattuholmen).
Därefter gick vi till Lena kyrka och vidare till Vattholmastationen och tog Mälartåget hem. Själva vandringssträckan blev 5,5 km. Vädret var strålande och blomprakten magnifik, nu i syrenernas tid.
Vattholmadottern Maud beskrev många minnen från platserna vi passerade. Trekanten har alltid varit den självklara samlingsplatsen i Vattholma. Den lilla gröna ytan, inklämd mellan vägarna och omgiven av björkar, blev tidigt byns naturliga festplats. Redan i början av 1900 talet började man resa midsommarstången här, och traditionen har fortsatt utan avbrott i över hundra år. Där Vattholmaån breder ut sig till en damm vid Lena företagsby brukade barnen åka skridskor och träna bandy. På hösten blev ängarna öster om den nuvarande Malmvågsvägen en lekplats för kurragömma. Barnen gömde sig bakom höstackar, i diken och bakom torpens uthus. De äldre barnen lärde de yngre var de bästa gömställena fanns – bakom den stora stenen vid gärdsgården, eller i skuggan av den gamla eken som stod som en ensam väktare över fältet.
Samtidigt beskrev Maud det slit som det innebar att tvätta och ta sig ner till den iskalla ån via en stentrappa vid den dåvarande tvättstugan. Stugan blev sedan bagarstuga och är nu en privat festlokal. Ån heter officiellt Fyrisån, men i Vattholma är Vattholmaån det traditionella och lokala namnet. Ån sänktes i samband med de stora sjösänknings- och dikningsprojekten i Uppland omkring 1880–1910. Sänkningen hängde bara indirekt ihop med gruvdriften i Dannemora. Det handlade inte om att leda vatten till gruvan, utan om att skapa bättre jordbruksmark åt de bönder som försörjde gruv- och brukssamhällena.
När företaget Anders Diös tog över bostadsbeståndet i Vattholma (ung. 1962–1964) börjar man rusta upp de äldre arbetarbostäderna kring bruket. De äldre trähusen var slitna, hade dragiga fönster och enkel standard. De renoverades successivt under 1960- och 70 talet. Upprustningen var genomgripande men respektfull och husen fick små trädgårdar. Samtidigt uppfördes i slutet av 60- talet och början av 70-talet de nya parhusen/kedjehusen Det skapade en blandning av gammalt och nytt som fortfarande präglar Vattholma. ”High Chaparall” är ett lokalt namn på ett område i Vattholma som under 70–80 talen var livligt, tättbebyggt och fullt av barn – en sorts byns egen lilla vilda västern.
Anders Diös blev den dominerande hyresvärden i Vattholma från början av 1960 talet fram till mitten av 1990 talet då Diös sålde sitt bostadsbestånd. Därefter delades husen upp mellan flera olika privata fastighetsägare. Flera av de gamla Diös husen har renoverats igen av den nya ägaren. Par- och kedjehusen från 60–70 talet har ofta blivit privatägda. Hyresmarknaden i Vattholma är idag betydligt mindre än under Diös-tiden.
Vattholma är ett av Sveriges äldsta bruk – det fanns hyttor på plats redan på 1300-talet. Gustav Vasa bildade 1545 ett bolag med tyska bergsmän för att utveckla järnhanteringen i Dannemoraområdet, vilket även påverkade Vattholma. Bruket fick sin mesta malm från Dannemora gruva. Kung Johan III anlade Sveriges första mässingsbruk i Vattholma år 1571. Bruket ägdes av släkten Bielke på Salsta efter att kronobruket försvagas i slutet av 1500-talet. Under 1600-talet infördes en avancerad smidesteknik av Vallonerna. Detta ledde till en blomstringsperiod.
Mässingsbruket producerade exklusiva varor som fyrfat, sängvärmare och vinkylare (bland annat för hovet) fram till år 1780 då mässingsbruket lades ned. År 1872 ersattes vallonsmidet av Lancashiremetoden, en mer effektiv teknik som moderniserade produktionen.
Stångjärnstillverkningen upphörde 1905 och järnbruksepoken var över. Kapten Fredrik Kylberg blev därefter driftschef vid bruket. Det var i en tid då många bruk i Uppland mekaniserade delar av smidet, införde nya härdmetoder och effektiviserade produktionen för att möta konkurrens från stålverk och valsverk. Vattholma bruk övergick till att tillverka mindre järnprodukter som spik, redskap, beslag, och verktyg. Vid bruket fanns också mekanisk verkstad, snickeri och gjuteri.
Bruket såldes i början av 1940-talet till Allmänna Brandredskapsaffären AB (ABA). Nu tillverkade man brandredskap, brandbilar, stegar och senare slangklämmor och hade över 400 anställda. Tillverkningen av slangklämmor upphör 1992 då smidesverkstaden lades ned och därmed var den industriella epoken i Vattholma avslutad.
Vattholma är inte längre ett brukssamhälle, men spåren finns kvar i byggnaderna, i berättelserna och i sättet byn är formad. Det är en plats där det gamla och det nya lever sida vid sida, och där framtiden känns lika närvarande som minnena. Skolan, idrottsplatsen och föreningslivet håller ihop byn. Fotbollsmatcher, midsommarfirande, loppisar och hembygds-föreningen gör att människor möts över generationerna. Det är en by där man fortfarande hälsar på varandra och på Tempo Vattholma känner man igen ansiktena. Där barnen cyklar själva mellan kompisar och aktiviteter.
Text Barbro Ulén
Nästa fredag den 29 maj Jumkilsån och Jumkils prästgårdsrunda. Samling Uppsala resecentrum läge A3 för att kl. 10.28 ta buss 844 och väg 272 mot Östervåla. Avstigning kl. 10.50 vid Vallhof säteri. Vi tar en mindre landsväg mot Jumkils kyrka och bycentrum, efter att ha passerat över Jumkilsån. Efter 0,5 km fortsätter vi söderut på en liten grusväg där man passerar det gamla kommunisterbostället. Prästgårdsrundan är en lättgången, men omarkerad stig i varierande skog. Längst i söder finns ett större kalhygge som gör att man har en storslagen utsikt över den meandrande Jumkilsån med Uppsala i bakgrunden. Tillbaka vid Vallhof är Linnés kammare öppen (om man vill fika en gång till). Från Vallhof går buss 844 kl. 13.39, 14.09 14.39. Totalt mindre än 7 km.