I behaglig sommartemperatur vandrade vi den 28/7 från Älvkarleby station, genom Vattenfalls värnområde för biologisk mångfald, rundade Älvkarleby gamla turisthotell, passerade laxodlingen och gick vidare över svajande hängbroar via småholmarna Nordören och Korallen, fortsatte norrut till Sandörens badplats, tillbaka förbi vattenkraftverket, över betongbroar till Flakön och till Laxön med sin laxtrappa. Totalt gick vi över 7 km. Hela tiden hade vi kontakt med Dalälvens strömmande vatten, och på många ställen växte vackra fackelblomster längs stränderna.
Vattenkraftverket med 23 m:s fallhöjd är rätt imponerande. Har jag räknat rätt står dess elproduktion för 0,8 % av all Sveriges el från vattenkraft och för 0,3 % av Sveriges totala elproduktion.
Laxfisket i älven har under långa tider varit förknippat med stridigheter. Kung Knut Eriksson, kung under 1100-talet, gav munkarna i Viby kloster utanför Sigtuna (där vi vandrade förra veckan) rätt att fiska lax i Älvkarleby. Viby kloster låg alltså mer än 10 mil söder om Älvkarleby. Detta tillstånd gjorde Älvkarlebybönderna förbittrade och en munk blev knuffad i vattnet ovanför vattenfallet, men lyckades klamra sig fast på en klippa mitt i strömmarna. Ingen kunde rädda honom därifrån och efter några dagar var han försvunnen från klippan. Han hittades sen drunknad nedströms fallet. Striderna om rätten till fiske fortsatte och de förbittrade Älvkarlebyborna förstörde munkarnas fiskebyggnader.
Olika tvister om fiskerätten bestod under flera århundraden: under Magnus Ladulås, Magnus Erikssons, Sten Sture den äldres och Johan III:s tid. Gustav Vasa, som ju regerade med hårda nypor, bestämde att kronan skulle få 2/3 av laxfångsten och Älvkarlebyborna 1/3. De tyckte byborna var alldeles för lite och de försökte t o m gräva en egen älvfåra för att kunna fånga den åtråvärda fisken.
Text Barbro Ulén