I fredags gjorde vi en natur/kulturvandring i Sala på drygt 10 km.
Vi gick genom Stadsparken vid Ekebydammen, längs Pråmån, rundade Sofielund, Gravhagen och Styrars (byggnad som fått sitt namn efter en spelstyrare vid gruvan), gick fram och åter till Sala silvergruva, promenerade längs Måns-Ols väg och nådde utvärdshuset Måns-Ols vid Långforsen.
Tillbaka gick vi hela Gröna gången med sina dammvallar. Dessa är en del av ett stort gammalt vattensystem som började byggas redan på 1500-talet eftersom gruvan behövde vattenkraft. En av Pråmåns slussar som ligger centralt i staden har restaurerats för bara några år sedan. Det regnade bara helt lätt och vandringen bjöd på otaliga blåsippor, några vitsippor, sångsvanar och koltrastar. Gruvområdet var för de flesta av oss en ny upplevelse. Silver började brytas redan 1510 och gruvan hade sin storhetstid under 1530- och 1540-talet, tack vare Gustav Vasa. Då utvann man 3-4,5 ton silver/år.
Under mitten av 1600-talet fick gruvan nya glansdagar och Karl IX kallade den för ’Svea Rikes förnämsta klenod’. Vi tittade på Karl XI:s schakt (gruvans djupaste), Gustav III:s schakt, Drottning Christinas schakt och Knektschaktet. Totalt har gruvan gett 350 ton silver och 36 000 ton bly. Silverbrytningen upphörde 1908. På vägen mot Måns-Ols skymtade vi miniatyrhusen ’Lilla Istanbul’ på avstånd och en trädkrypare på nära håll. Gröna gången är kantad av fågelholkar som skolbarn har målat, konst på stubbar och fiskebryggor vid Mellandammen. Man upptäcker nya saker varje gång man går där.
Text Barbro Ulén