Kategori: Arkiv

I fredags gick vi Vildmarksleden (5 km) och några av oss gick också sträckan Fjällnora friluftsgård till busshållplats Fjällnora vägskäl för att ta en senare buss hem. I det senare fallet blev vandringen närmare 9 km.

Vildmarksleden startar vid Fjällnora friluftsområde. Under vandringen fick vi korsa två sund – ett via en liten flotte som dras med kedjor (Pålsundet) och ett via en bro, över sundet (noret) mellan Ramsen och Norrsjön. På den västra stranden gick vi upp- och nerförsbackar genom stenig skog och blockterräng. Vi fikade på branta klippor med magnifik utsikt över sjön som nästan helt har skogbeklädda och obebyggda stränder. Här, nära utsiktsberget, är sjön hela 11,5 m djup. Namnet kommer antagligen från det gamla ordet för korp (’ramn’). De branta klippväggarna längs sjön var ett bra tillhåll för korp och Ramsen lär därför betyda Korpsjö.

Sedan vandrade vi längs Ramsens östra strand, en sträckning som också är den sista delen av Upplandsleden etapp 2. På flera ställen har man utsikt över Ramsen och klippbranterna på den motsatta sidan.

I hagarna vid Fjällnora såg vi inte bara kor och får utan också ett par tranor. Tranorna är monogama och håller sig till samma partner livet ut, precis som svanarna. Tranparen dansar tillsammans för att stärka sina band. Det par vi såg nu borde ha månadsgamla ungar men de var i så fall omöjliga att se i det höga gräset.

En alltför pessimistisk väderprognos gjorde att det var nästan tomt vid friluftsgården. Men när vi satt och åt glass där på eftermiddagen var det iallafall några barn som badade i det 15-gradiga vattnet i Trehörningen.

Ekarna såg torra och vissna ut. De var antagligen angripna av larver från den snedstreckade ekstyltaren. Larverna suger upp växtsaften inuti bladen vilket gör att dessa ser ut att vara silverfärgade, senare bruna. Som tur är tar inte eken någon allvarlig skada av sådana här angrepp. På väg till den senare bussen kom det lite försenat regn och gånghastigheten var nu uppe i 4 km/timme. Det var mer än dubbelt så snabbt som på vildmarksleden där hastigheten (inklusive fikapaus) motsvarade 1,8 km/timme.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 13 juni åkte vi norrut och steg av vid Rasbokils vägskäl strax norr om Vattholma.

Vi vandrade större delen av Vattholma motionsspår, fortsatte på en liten grusväg mot Fasmarbo och vidare en mindre skogsväg/stig till Lenabergs kalkbrott. Tillbaka vandrade vi en stig/skogsväg/stig till Stenby, fortsatte vägen till Lena kyrka, sedan en stig i skogen, genom en tunnel tillbaka till den östra sidan av järnvägen, och gick Hammarsmedsvägen till Vattholma station. Härifrån tog tåget oss till Uppsala på 12 minuter. Solen sken hela dagen och totalt vandrade vi drygt 10 km.

Vi började strax söder om den 60:e breddgraden. Eftersom det bara är 8 dagar till sommarsolståndet är dagslängden nu nära 19 timmar och under de få mörka timmarna är himlen fortfarande ljus. Skymningen övergår direkt i gryning och Vattholma kan uppleva magiska vita nätter – precis som Sankt Petersburg som ligger på samma breddgrad som Vattholma.

Vattholma motionsspår är ett elljusspår som går genom en fin tallskog. Där mötte vi bara en ensam motionär. Vägen mot Fasmarbo och Kallmyra är idyllisk och var kantad av midsommarblomster, humleört och syrener. I en jättestor beteshage skuttade en flock ungtjurar runt. Själva Fasmarbo är naturskönt och med historiska byggnader, bland annat ett välbevarat torp med anor från 1700-talet. Om man har 2 miljoner till hands kan man köpa det nu. Det har breda golv- och taktiljor, fem eldstäder, två kakelugnar och munblåsta glasfönster. Timmerväggarna är isolerade med mossa, som man gjorde förr.

Det mindre kalhygget som vi passerade innan vi nådde området med gruvhål var bevuxet med buskar och en rik flora av örter och kändes därför inte sterilt. När vi kommit in i skogen nådde vi snart Lenabergs (Lenebergs) vattenfyllda kalkbrott som är nära 300 meter långt och 30 meter djupt. Vi tog vår fikapaus på en stenplatå som utgjorde en hög udde ut i vattnet. Det påminde (även om den inte ligger så högt upp) om Preikestolen (predikstolen) vid Lysefjorden nära Stavanger där man spelat in spektakulära filmer.

Kalkbrottet var i bruk från medeltiden ända fram till 1937 då den vattenfylldes. Här bröts marmor för att restaurera Uppsala domkyrka, Uppsala slott och slottet Tre Kronor i Stockholm. Det finns 9 gruvhål i närheten. De flesta är fodrade med timmer, men ett par har kallmurade väggar. Den brutna kalkstenen fraktades till Stenby för vidare bearbetning. Här växte det fram ett gruvsamhälle under senare delen av 1800-talet. Området har också fyndigheter av blyglans och silver. I kalkugnarna brände man kalciumkarbonaten till osläckt kalk (kalciumoxid) vid drygt 1000 grader. Därefter släckte man kalken med vatten till kalciumhydroxid.

Vattholma hette ursprungligen Vattuholmen efter en holme i ån. Under medeltiden var det en by med sex hemman, omnämnd redan år 1302. På grund av tillgången till vatten, skogar, malm och bördiga åkrar blev området tidigt en plats för ekonomisk aktivitet. Gustav Vasa grundade här ett av Upplands äldsta järnbruk, och Johan III etablerade Sveriges första mässingsbruk. Senare övergick ägandet till adliga släkter kopplade till Salstagodset. På 1960-talet var bruket kraftigt nedgånget, men istället för att riva byggnaderna valde man att bevara och restaurera den historiska bruksmiljön. Vi såg flera vackra gamla broar och välbevarade äldre hus på vår vandring.

Text Barbro Ulén

---

Nästa fredagsvandring blir 27 juni kring Ramsen. Samling kl. 11.00 läge B2 för att ta buss 810 (’badbussen’) till Fjällnora friluftsområde med avstigning kl. 11.30. Vi vandrar Vildmarksleden, som är cirka 5 km lång. Under vandringen får man åka på en liten flotte över Pålsundet och sedan följa stigen upp på ett berg med vacker utsikt och branta stup ner mot sjön Ramsen. Buss 810 går tillbaka kl. 13.45 (15.45). Alternativt kan man gå de 3 kilometrarna till vägskälet och ta buss 809 tillbaka kl. 14.19, 15.19.

---

Igår, fredagen den 6 juni, gick vi den sista delen av den förnämsta av Linnés alla herbationer – Danmarksvandringen.

När Linné hade köpt Linnés Hammarby 1758 ledde han sina vandringar med studenterna ända hit och där vankades det kvällsmat. Idag stoppades all tågtrafiken mellan Stockholm och Uppsala mellan 11.45-13.18 då ett tåg hade krockat med en fågel. Därför var landsvägsbussen från Knivsta fullsatt och passerade förbi oss på hemvägen vid Danmarks kyrka. Många av oss fortsatte därför Linnestigen från Danmarks kyrka, via Falebro till Bergsbrunna och hela vandringen blev närmare 10 km lång.

Linnés grannby Ängeby. Strax innan man når kulturreservatet kommer man till ett torp i Ängeby – Hammarbys grannby. Linné hjälpte ofta torpare i trakten att plantera växter och vid Ängebytorpet finns det fortfarande tre buskar av rödvide som väl kan vara en rest av Linnés ambitioner. Förr använde man gärna kvistar av rödvide till att binda sädeskärven.

Snart nådde vi kulturreservatets skog som är vackert gallrad. Den sköts av länsstyrelsen i samverkan med avdelningen för Agrarhistoria vid SLU. Målet med skötseln av all mark är att återskapa det historiska skogs- och odlingslandskapet som det var på 1700-talet.

Vi följde de västra gränsen av kulturreservatet, men när vi hamnade i en flock kor fann vi det för gott att vika av till den lilla vägen mellan Tjocksta och Hammarby. Vi passerade då Fäboden – en zoologisk handel för små sällskapsdjur. Det har vackra gamla byggnader och på lagårdsbacken har man nyligen byggt ett klocktorn med en stor klocka gjuten i Mora. Klockan är ett minne till den vällingklocka som reglerade arbetet på gården förr i tiden. Den gamla vällingklockan var i bruk ända intill mitten av 1900-talet.

Vid den gamla humlegården öster om Hammarby var årets humleodling på gång. Att odla humle var förr ett måste, och det reglerades enligt en lag från 1442. Humlekottarna användes till att konservera öl. Bredvid humlegården fanns bostäderna till två ryttarsoldater som Linné skulle rusthålla. De tillhörde Upplands livregemente.

Hagmarkerna var fulla med blomster, speciellt fanns det idag mycket fibblor och smörblommor som lyste gula. Där fanns också aklejor som spridit sig från någon trädgård. Vi mötte en flock får som, enligt intentionerna med kulturreservatet, borde vara av en gammal lantras. Jag gissar på Roslagsfår.

På hemvägen passerade flera av oss Falebro som sedan urminnes tider har varit en viktig överfart över Sävjaån. Det har funnits en bro här sedan 1000-talet vilket en runsten berättar om.  Texten lyder: Torsten och Vige lät göra denna bro för sin svågers ande. Brobygge var alltså en from gärning för svågerns själ. Vid Linnés tid fanns här en stenbro. Enligt legenden planterade han en ask på vardera sida av brofästet. Det var viktigt att de vägfarande kunde hitta bron i mörkret eller snöyran. Idag återstår bara den ena av askarna. Genom att de hamlades förlänger man trädets livslängd och asken kan bli mer än 400 år gamla. Fortfarande hamlar man den ask som finns kvar på den västra sidan av dagens betongbro.

Text Barbro Ulén

---

Fredagen den 13 juni Lenabergs kalkbrott i Vattholma

Samling kl. 09.20 läge C3 för att ta buss 823 mot Österbybruk. Avstigning kl. 09.59 i Rasbokils vägskäl (Vattholma) strax norr om brukssamhället. Efter c:a 5 km stigar/grusvägar når man Lenabergs kalkbrott. Från Stenby, i södra delen av Vattholma samhälle, kan man ta buss 823 hem kl. 13.05 (14.05). Alternativt fortsätta med buss 823 kl. 13.15 till Skyttorps station och ta Mälartåget hem kl. 14.00.