Författare: sventid

I fredags vandrade vi på stigar från Skogshydda, förbi Östbergstorpet, Hammarskogs herrgård, längs Dalbyviken, genom det lilla naturreservatet vid Vreta Udd och upp längs Vretavägen och Vreta strandväg till busshållplatsen, totalt drygt 8 km. 

I skogen var granarna snötyngda och där fanns redan ett preparerat skidspår. Morgonens kyla med nästan knarrande snö förbyttes snart till mildare väder och när vi såg Dalby kyrka bröt solen fram. Men en halvtimme senare föll stora snöflingor tätt och sakta då vi fikade på Vreta udd. Vid grillplatsen där fanns en gedigen gjutjärnsklyv för tändved, en sk..Cracker fastsatt på huggkubben. En sådan gör klyvningen av ved mycket säkrare.   

Genom Vreta udds naturreservat får man bara gå på den markerade stigen. Det 5 ha lilla området blev naturreservat redan 1943. Man ville studera vad som händer med en ädellövskog när den utvecklas utan mänsklig påverkan. Här såg vi däremot en del grävspår av vildsvin. 

12 mars, 2023

I torsdags var vi ett mindre antal personer som strålade samman vid Kvarnbo .

Vi gick via bro över Kvarnboån, där vattnet flödade fint.  Här, i skogen nära Hällens gård, kommer det att bli fin blomsterprakt i vår, men som den av oss som brukat ströva här i många år påpekade, har orkidéerna minskat eftersom marken blivit alltmer igenvuxen.  Vi pulsade i snön längs Fjärilsstigen.  Snötyngda granar och på tillbakavägen såg vi nya skidspår. Totalt gick vi en måttlig sträcka, max 8 km, men det myckna klivandet i snön kändes ändå i låren vid hemkomsten.  

Text Barbro Ulén

I fredags gjorde vi först en runda i Nåntunaskogen med utgångspunkt från Lilla Djurgården och följde sedan Linnés Danmarksvandring mot stan längs Sävjaån och Fyrisån. Sträckan fick jag till nästan en mil. 

Vi blickade ut över Uppsala centrum från skogskanten av skogen. Nära Vilan såg vi en gammal björk med en jättestor vril (masurknöl, ’knösa’) i vilken träfibrerna går kors och tvärs. En vril uppstår av en störning i tillväxtzonen, t ex av virus eller en mekanisk skada  – lite oklart exakt hur.  

Ute på Kungsängen såg vi 12 rådjur och hörde gäss. 

I Fyrisån såg vi den helvita Kalle-Anka liknande anden. Sådana observeras då och då och varför de föds finns det två teorier om. Antingen har en vanlig vildand korsat sig med en tam anka, dvs. med en fågel som den är nära besläktad med.  Eller också har både mamma and och pappa and burit på anlag för att inte lagra in melanin. Det beror ofta på inavel så att gruppen med änder har en begränsad genetisk variation, t ex om hela flocken håller till i samma damm. En vit and kan födas med normala syskon. Den accepteras av syskonen eftersom rörelsemönster och läte spelar större roll än utseende för fåglar. Vår and tycktes ha en uppvaktande kavaljer. Hoppas den klarar sig i fortsättningen för en vit and faller lättare offer för rovfåglar än vanliga brokiga änder, speciellt när den ruvar.  

Nedanför Ulleråker såg vi den nya meanderformade dagvattendammen ta form. Den ser ut att bli trevlig och kommunen har redan planterat träd i denna vattenpark. Man börjar nu också ana hur nya Tullgarnsbron kommer att ta sig ut. Vi såg också en ny liten lekpark bredvid Lundellska skolans gymnastiksal. 

Text Barbro Ulén

I fredags, 3 februari utgick vi från Lerdammsparken i Nyby.  För drygt 60 år sedan låg här, vid Brötene ängar, en lertäkt och av den leran kunde man producera gult tegel.  När tegelindustrin lades ner fanns här en 200×300 m stor vattenfylld lergrop som successivt förvandlades till en allmän soptipp. Den ville kommunen fylla igen med schaktmassor från olika byggprojekt, men eftersom en student (år 1974) skrev om det rika fågellivet sparade man en del av jättegropen så det blev kvar ett par fågeldammar.  

Efter att ha passerat parken och korsat Linnéstigen Vaksalavandringen fortsatte vi en ’spontant upptrampad stig’ norr om det nybyggda bostadsområdet Berget i området Fornby. Här blir en ny förskola färdig i år med 144 platser fördelade på 8 avdelningar. Vi gick igenom ett par små fina skogsområden, men med mystiska ansamlingar av stenbumlingar i kanten, och kom snart till Gamla Uppsalaområdet. Sen följde den alltid vackra Gamla Uppsala-leden med den storslagna utsikten från Tunåsen och Röboåsen. Tunåsen är 30 m hög och uppkallad efter Linnés lärjunge Thunberg. När vi nått Fyrishov hade vi gått ungefär 8,5 km. 

Fredagen 27 januari var det perfekta förhållanden för vandring – absolut vindstilla, sol och lätt frusen mark som inte var isig. När vi gick av bussen i Skölsta gick vi först genom ett litet skogsparti med gravfält från järnåldern. Vid högsta punkten tronade en stor stenmur från 1900-talet, som kan ha varit ett skyttevärn. Det är inte underligt att den var så hög eftersom det har funnits ett stort stenbrott för brytning av granit i närområdet. Det låg en bit bortom Skölsta station och betjänades av ett järnvägsstickspår med vändskiva. Järnvägen, Lännakatten, tillkom 1876 och fick sitt namn av att ångtågets motor lät som en väsande katt.  

Stenbrottet stängdes, men eftersom järnvägshållplatsen Skölsta fanns kvar omvandlades det lilla samhället under 1930- 1940-talen till ett sommarstugeområde. Det finns några enstaka fritidshus kvar bland alla nya permanenthus. 

Vedyxaskogen är vacker och det var stilla och is på Viltvattnet. Det är ett kärr som dämdes upp och muddrades för nästan 20 år sedan medan löparslingan runt vattnet renoverades hösten 2021. De flesta av oss gick tillbaka till stan, antingen via Lunda och stigen vid kullen bredvid motorcykelklubben eller genom att följa museijärnvägen.   

Varje år inspekteras varje bult, spik och skarv av museijärnvägen.  Träslipern (syllarna) under rälsen behöver bytas ungefär vart 40:e år. Vid ingången till Vedyxaskogen fanns ett mystiskt märke i slipen som jag inte listat ut vad det betyder:

Text Barbro Ulén

I fredags for vi till Björklinge. Vattenfall hade oväntat spärrat av Sandbrovägen så alla som gick från bussen fick ta sig på en kringelikrokstig uppe på åsen.

Via Kärleksstigen tog vi oss till den norra motionsslingan som slingrade sig i en fin skog kantad av en intressant blandning av ombyggda gamla sommarstugor och nya radhus.

Långsjön är en av Upplands finaste sjöar och där ute såg vi två skridskoåkare på den sjungande isen. Det såg lite vanskligt ut. Nu började ett stilla snöfall precis enligt SMHI:s prognos. Den korta södra motionsslingan innebar en ordenligt pulshöjande uppförsbacke (125 bpm).

Om man räknar med sträckan till och från bussen kom vi upp i 7 km:s  vandring. 

Text Barbro Ulén

I fredags regnade det till och från så regnjackorna åkte på. Vi gick Linnés Ultunavandring mot stan med start från Liljekonvaljeholmen. Mycket vatten i Fyrisån, Ultuna hamn och dammen vid Ullbo trädgård. I trädgården var knopparna på magnoliorna stora och de såg ut att kunna slå ut snart, men än är det ju långt till vår.  

Det var bara lite is på stigen på Ultunaåsen. Vid Ulleråker var den södra grusleden mot Fyrisån avspärrad och vi hörde grävmaskiner. Kommunen håller på att anlägga en vattenpark där som ska rena dagvattnet från det allt mer utbyggda Ulleråkerområdet. Gångrampen för handikappade nedanför Ulleråkers huvudbyggnad är klar sen i somras och härifrån har man utsikt över den sex ha stora öppna gräsytan mot Fyrisån. I den förut igenväxta hospitalparken har man hittat pioner som överlevt i 100 år och som nu kantar en av de längre gångarna (kan ses i sommar). 

Vi gjorde en sväng runt Eklundshovsområdet med sina många renoverade gamla byggnader. I Geigersdalen har kommunen tätat till botten av bäcken för att skydda grundvattnet mot föroreningar och bäckslänterna är stabiliserade med mycket grovt stenkross. Det ser därför lite tråkigt ut nu, men dalen blir nog fin igen till våren.  Det är mycket arbete kvar att göra med, och runt, nya Tullgarnsbron som beräknas kunna invigas vid årsskiftet 2023/2024. Framme vid studenternas såg vi att den nya dansbanan står färdig. Den står bredvid det jättestora gråa konstverket som barn inte får klättra på. 

Text: Barbro Ulén