I fredags vandrade vi Hågadalen mot norr. Efter ett par kilometers solig promenad kom vi till platsen med rapporterad bäver och hittade mest gamla men en del nya gnagspår på träden vid åstranden. Bävrarna går inte i ide men när det är mycket is och snö stannar de i sina bon. De kan fälla träd upp till 0,5 m i diameter genom att gnaga av 2/3 av stammen. Födan bestar av blad, bark, rötter, kvistar och vattenväxter. Ungarna stannar hos sina föräldrar tills de är två år. Årskullen vårdas av modern och föregående årskull lärs upp i trädfällning och dammbygge av fadern.
Efter rast vid Norby soldattorp, som är så välvårdad, gick de flesta hemåt via Linnéstigen genom stadsskogen.
I fredags, 3 februari utgick vi från Lerdammsparken i Nyby. För drygt 60 år sedan låg här, vid Brötene ängar, en lertäkt och av den leran kunde man producera gult tegel. När tegelindustrin lades ner fanns här en 200×300 m stor vattenfylld lergrop som successivt förvandlades till en allmän soptipp. Den ville kommunen fylla igen med schaktmassor från olika byggprojekt, men eftersom en student (år 1974) skrev om det rika fågellivet sparade man en del av jättegropen så det blev kvar ett par fågeldammar.
Efter att ha passerat parken och korsat Linnéstigen Vaksalavandringen fortsatte vi en ’spontant upptrampad stig’ norr om det nybyggda bostadsområdet Berget i området Fornby. Här blir en ny förskola färdig i år med 144 platser fördelade på 8 avdelningar. Vi gick igenom ett par små fina skogsområden, men med mystiska ansamlingar av stenbumlingar i kanten, och kom snart till Gamla Uppsalaområdet. Sen följde den alltid vackra Gamla Uppsala-leden med den storslagna utsikten från Tunåsen och Röboåsen. Tunåsen är 30 m hög och uppkallad efter Linnés lärjunge Thunberg. När vi nått Fyrishov hade vi gått ungefär 8,5 km.
Fredagen 27 januari var det perfekta förhållanden för vandring – absolut vindstilla, sol och lätt frusen mark som inte var isig. När vi gick av bussen i Skölsta gick vi först genom ett litet skogsparti med gravfält från järnåldern. Vid högsta punkten tronade en stor stenmur från 1900-talet, som kan ha varit ett skyttevärn. Det är inte underligt att den var så hög eftersom det har funnits ett stort stenbrott för brytning av granit i närområdet. Det låg en bit bortom Skölsta station och betjänades av ett järnvägsstickspår med vändskiva. Järnvägen, Lännakatten, tillkom 1876 och fick sitt namn av att ångtågets motor lät som en väsande katt.
Stenbrottet stängdes, men eftersom järnvägshållplatsen Skölsta fanns kvar omvandlades det lilla samhället under 1930- 1940-talen till ett sommarstugeområde. Det finns några enstaka fritidshus kvar bland alla nya permanenthus.
Vedyxaskogen är vacker och det var stilla och is på Viltvattnet. Det är ett kärr som dämdes upp och muddrades för nästan 20 år sedan medan löparslingan runt vattnet renoverades hösten 2021. De flesta av oss gick tillbaka till stan, antingen via Lunda och stigen vid kullen bredvid motorcykelklubben eller genom att följa museijärnvägen.
Varje år inspekteras varje bult, spik och skarv av museijärnvägen. Träslipern (syllarna) under rälsen behöver bytas ungefär vart 40:e år. Vid ingången till Vedyxaskogen fanns ett mystiskt märke i slipen som jag inte listat ut vad det betyder:
I fredags for vi till Björklinge. Vattenfall hade oväntat spärrat av Sandbrovägen så alla som gick från bussen fick ta sig på en kringelikrokstig uppe på åsen.
Via Kärleksstigen tog vi oss till den norra motionsslingan som slingrade sig i en fin skog kantad av en intressant blandning av ombyggda gamla sommarstugor och nya radhus.
Långsjön är en av Upplands finaste sjöar och där ute såg vi två skridskoåkare på den sjungande isen. Det såg lite vanskligt ut. Nu började ett stilla snöfall precis enligt SMHI:s prognos. Den korta södra motionsslingan innebar en ordenligt pulshöjande uppförsbacke (125 bpm).
Om man räknar med sträckan till och från bussen kom vi upp i 7 km:s vandring.
I fredags regnade det till och från så regnjackorna åkte på. Vi gick Linnés Ultunavandring mot stan med start från Liljekonvaljeholmen. Mycket vatten i Fyrisån, Ultuna hamn och dammen vid Ullbo trädgård. I trädgården var knopparna på magnoliorna stora och de såg ut att kunna slå ut snart, men än är det ju långt till vår.
Det var bara lite is på stigen på Ultunaåsen. Vid Ulleråker var den södra grusleden mot Fyrisån avspärrad och vi hörde grävmaskiner. Kommunen håller på att anlägga en vattenpark där som ska rena dagvattnet från det allt mer utbyggda Ulleråkerområdet. Gångrampen för handikappade nedanför Ulleråkers huvudbyggnad är klar sen i somras och härifrån har man utsikt över den sex ha stora öppna gräsytan mot Fyrisån. I den förut igenväxta hospitalparken har man hittat pioner som överlevt i 100 år och som nu kantar en av de längre gångarna (kan ses i sommar).
Vi gjorde en sväng runt Eklundshovsområdet med sina många renoverade gamla byggnader. I Geigersdalen har kommunen tätat till botten av bäcken för att skydda grundvattnet mot föroreningar och bäckslänterna är stabiliserade med mycket grovt stenkross. Det ser därför lite tråkigt ut nu, men dalen blir nog fin igen till våren. Det är mycket arbete kvar att göra med, och runt, nya Tullgarnsbron som beräknas kunna invigas vid årsskiftet 2023/2024. Framme vid studenternas såg vi att den nya dansbanan står färdig. Den står bredvid det jättestora gråa konstverket som barn inte får klättra på.
Den 12 januari kl 14.00 är vi på plats igen på Kafé Kardemumma, Svartbäcksgatan 17 (Stadsbiblioteket). Uppge i kassan att du tillhör Aktiva Seniorer, så visar dom dig tillrätta och ger dig 10 % rabatt på ditt köp. Kom in för en stunds samvaro och en kopp kaffe!
Vårsolen skiner och värmer, flera av oss har fått vaccin; det är genast mer hoppfullt inför framtiden. Det känns lättare när vi kan träffas ute och får umgås med våra vänner och anhöriga.
Håll koll på hemsidan så ser ni att det redan nu finns aktiviteter att anmäla sig till vartefter. Vi hoppas att det går att genomföra dem som planerat.
Styrelsen önskar er alla en fin ”Sista april” och hoppas att vi ses framöver.
Att gestalta är nyckeln till allt skönlitterärt skrivande. Fiktivt eller självbiografiskt spelar ingen roll. Men hur gör man?
Det finns knep. Tillsammans med andra får du på denna skrivarkurs möjlighet att leka, experimentera med språket, prova olika genrer, utveckla karaktärer m m. Fokus på delvis självbiografiskt skrivande.
Kursledare Suzanne Berg är utbildad skrivpedagog och leder flera olika skrivkurser i Stockholm och Uppsala. Hon brinner för att dela med sig av det som skrivandet kan ge som konstform, personlig utveckling och kreativ gemenskap.
Kursen omfattar 5 studietimmar per dag med paus för kortlunch som du tar med själv. En studietimme omfattar 45 minuter. Ni tar också två pauser på 15 minuters bensträckare per dag.
Inga förkunskaper krävs – bara lust att skriva.
Till hösten fortsätter föreningens egen skrivarcirkel – Skrivarstugan. Kontakta Christer Larsson för mer information.
Fredag 17 maj, i strålande väder, åkte en grupp på 30 personer till Ängsholmens gårdsmejeri utanför Harbo. Väl där välkomnades vi av Linda, som tillsammans med sin sambo Jonas står för tillverkning av buffelmozzarella, men även vanlig ko-ost (med mjölk från närbelägen Eko-gård).
Gården är ett familjeföretag där även mamma och pappa arbetar. Än så länge krävs inkomster från annan verksamhet för att försörja familjerna.
Linda berättade hur det kommer sig att de har vattenbufflar på gården. Det var hennes pappa, som introducerade vattenbufflar i Sverige. Han hade genom sitt arbete kommit i kontakt med forskning om mjölkersättningar och många olika sorters mjölkproducerande djur hade ingått, dock ej vattenbuffel. Han blev intresserad och började söka efter lämpliga djur att ta in till landet. Det blev en långdragen process, då man först måste lokalisera en bra besättning och därefter måste djuren stå i karantän en lång period. I Tyskland hittade man en gård som var villig att sälja ett antal djur. När de väl släpptes från karantänen började svårigheterna. Djuren var inte vana att handhas av människor, än mindre att mjölkas. Det krävdes mycket tålamod innan folk och fä kom överens.
Numera består hjorden av cirka 40 djur och de strövar fritt på ägorna runt gården. Ett 15-tal kor mjölkas 2 ggr/dag vilket ger mellan 8 och 15 liter per ko. Resterande djur går på ängar som ligger i anslutning till Sörsjön. På våtängarna, där man inte kan hålla vanliga kor, trivs bufflarna utmärkt. De restaurerar markerna genom att trampa runt i blötan och återställer vattenspegeln i sjön. Det arbetet var det ingen som tänkt djuren kunde göra!
Linda berättade en dråplig historia om när hon åkte till Italien för att lära sig tillverka mozzarella. Det hade då funnits bufflar under 2 år på gården. Hon blev väl mottagen, men sågs med skepsis av italienarna. ’Inte kan ni ha vattenbufflar i Sverige. Det är ju is året runt på gatorna. De kommer att frysa ihjäl’. Faktum är att djuren trivs utmärkt även när det snöar om de har möjlighet att gå in under tak och vara torra.
Kö för att köpa mozzarellaost. Fotograf: Agneta.
Vi fick tyvärr inte se tillverkning av mozzarella, då den görs varannan, var tredje dag, beroende på mjölktillgång. Två hundra liter per gång behövs. Vi kunde se in i ysteriet, men fick naturligtvis inte gå in dit. Specialmaskiner som klipper av olika storlekar av ostmassan används och osten kommer via distributörer ut till konsumenterna senast dagen efter tillverkning. Linda fastslog att mozzarella helst ska ätas pinfärsk.
Som avslutning bjöds vi på mamma Evas ostkaka med grädde och sylt och kaffe. Mycket gott ute i solskenet. Fotograf: Eva.
Ängsholmens gård håller öppet med försäljning och kaffe lördagar och söndagar mellan 11-16 under sommaren. Bäst är att ringa före besök så ni är säkra på att det är öppet.
Hemfärd från Ängsholmens gårdsmejeri. Fotograf: Eva.
Text & foto Agneta Sandler Bävfe | Foto Eva Ulriksson
