Bergsbrunna Buss väntade som vanligt utanför Radisson Blue den 30 oktober på alla som var intresserade av World of Classics. Vi kunde lugnt och bekvämt styra kosan mot bilmuséet.
När vi kryssat oss fram hamnade vi till slut i ett industriområde i Tumba. Själva museibyggnaden såg utifrån inte så märkvärdig ut men när vi väl kom in blev vi ganska så imponerade av antalet amerikanska muskelbilar.
Vi blev guidad av grundarens son Tony Karlsson och han lotsade på ett förtjänstfullt sätt oss igenom de hundratals bilar som fanns.
Någon av oss som inte är purunga längre kanske har inhämtat kunskap om några av bilarna som finns, muntligen eller studerat det hele i tidningen Hot Rod, salig i åminnelse. Vem hörde inte talas om ”Crome Vicke” och tyckte sig ha sett en? Nu producerades de endast i 650 exemplar och var svårsålda i USA på grund av att de var för varma inuti. AC var nog inte så vanligt på den tiden. Den kanske passade bättre för det nordiska klimatet. Det betyder nog ändå inte att de var så vanliga här hemma på vägarna. Men ärligt talat var den så snygg.
En crèmefärgad Cheva faller man ju för speciellt i våra trakter och på den tiden.
En Oldsmobile hade vi ju hört talas om men aldrig sett i verkligheten. Bara namnet tydde ju på att de tillhörde en svunnen tid. Mustang Shelby Cobra däremot har ett härligt namn och ser bra ut. Enligt vår guide tillverkas de ännu men torde inte dyka upp i detta utseende. Men vilken snygging både utanpå och inuti!
Vem skulle inte vilja göra en ” burnout” med en Cheva Corvett. Nähej, man får nog smyga sig iväg med sin ålderstigna Volvo. Nu skall jag i ärlighetens namn säga att guiden sparkade igång en dragster. Det blev ingen ”burnout”, luktade inget gummi, men det var lite plågsamt för öronen för de som inte tyckte det var ljuv musik.
Till sist men inte minst – Ford Thunderbird. En snygging bland snyggingar men kanske inte helt ovanlig på 60-talet. Jag kände en person som inhandlade en sådan på 60-talet. 30 tusen kronor gav han. Hur kunde han bara få ihop så mycket pengar?
Det är bara att konstatera att man hade lite bättre begrepp om färger på bilar på den tiden i USA. Vi diskuterade om en Volvo kunde ha någon annan färg än svart. Att en Volvo-taxi i alla fall måste vara svart var en vanlig åsikt. Såg man en röd Volvo Sport blev man lycklig.
Ja, detta var exempel på några av de bilar som finns på museet. Sedan är det bara 96 kvar. Lunchen var något frugal, två varmkorvar och dryck men vad gjorde det – vi hade ju fått så mycket annat till livs.
Text & foto H-O Isaksson
World of Classics hemsida (öppnas i eget fönster)