Etikett: vandringar

Igår, fredagen den 24 oktober, steg vi av bussen vid Daneport och följde en stig till Stordammens parkeringsplats och fortsatte diverse småstigar förbi ställverket och längs ett skogsbryn, tills vi nådde järnvägen nära Asphagen. Sedan följde vi sicksack-stigar längs el-ledningen tillbaka till ställverket, småstigar i skogen till Stordammen, rödmarkerade vandringsstigar till Sävja, en provisorisk gångväg vid Skåneresan och en liten skogsstig mot Grynbacken. Därifrån vek vi av till en hästkorridor mellan hästhagarna vid Nåntuna gård och fortsatte till bussen vid Hand-arbetsvägen i Nåntuna. Totalt gick vi drygt 9 km.

Det småduggade lätt vilket gav löven en glansig yta och luften en doft av våt jord. Det gav en stämning av stillhet och en känsla av att vara omsluten av något uråldrigt. Platsen för den nya järnvägsstationen med fyrspåret kändes vacker och ödslig, även om flera tåg svepte förbi där nu på förmiddagen, innan helgens spårarbete inne i stan hade stoppat all tågtrafik. På höjden vid Asphagen hade man fin utsikt över slätten mot Berga och Vallby. På den sidan järnvägen ska tågvallen byggas på, så att de nya spåren ska få plats. Det ska också byggas kontorshus runt den nya järnvägsstationen. Det kändes overkligt.

Ännu mer ogripbart kändes det när vi nådde den tilltänkta platsen för hållplats Stordammen. Den ligger 700 m västerut i en vacker och ödslig skog. Här mötte vi bara ett par hundägare. Det finns dokumenterade stenbrott och täkter i området, vilket tyder på att kvarts eller kvartsrik berggrund kan ha brutits där historiskt. Kvarten lär innehålla små spår av guld, men bäckfåran från Stordammen var nu helt torr så några guldkorn lär man inte vaska fram här idag. I skogen runt hållplats Stordammen ska det bli flerfamiljshus. Spårvägen är tänkt att gå på en mindre bro som friluftsfolk kan gå under för att nå det gröna stråket runt våtmark Stordammen och naturreservatet Norra Lunsen.

Platsen för nästa hållplats, hållplats Sävja, ligger ytterligare ungefär 900 m västerut. Det är nära nuvarande bebyggelse och känns därför mera verklig. Söder om Gotlandsresan fick vi vandra en provisorisk gångväg och ta oss över väg 255, eftersom den gamla gångtunneln (som vi gick så sent som i våras) nu är borta. Här, på Sävjasidan, nära Gamla Stockholmsvägen ska en tredje hållplatsen (hållplats Skåneplan) ligga. Runtomkring den var vägbygge på gång för fullt, och man höll på att schakta för spårvägsbacken upp mot Sävja. Några spår av den blivande depån i skogsbrynet söder om Nåntuna syntes däremot inte.

Grynbacken är dömd att försvinna liksom hästhagarna vid Nåntuna gård om/när den nya högbron för kollektivtrafiken kommer till stånd över Fyrisån. Därför kändes området med sina vackra hästar extra idylliskt idag.

Text Barbro Ulén

Nästa fredag 31 oktober en historisk laddad vandring på gamla järnvägsvallen vid Salnecke och den gamla Eriksgatan: Husby gård-Gryta kyrka – Salnecke slott + eventuellt sträckan ner till Örsundsbro centrum. Salnecke slottscafé är öppet.

Samling Uppsala Resecentrum vid C4 för att kl. 09.40 ta buss 804 mot Enköping. Avstigning vid Salnecke kl. 10.09.

Från Örsundsbro centrum (och därefter Salnecke hållplats) går buss 804 varje kvart:  12:55 13:10, 13:25 13:40, 13:55 14:11

Den 17 oktober började vi vandringen vid Blomsterängs hållplats.

Efter att ha gått mot Gränberg någon kilometer vandrade vi en del av Upplandsleden etapp 6, och fortsatte etapp 5 till Almunge. Totalt gick vi ungefär 9 km.

Det var en typisk oktoberdag med sval höstluft och eftermiddagssol. Eftersom denna månad har varit torr och solig bjuder lövträden nu på en färgsprakande show. De soliga dagarna har gynnat bildningen av pigmenten antocyaniner, som ger röda och lila nyanser när klorofyllet bryts ner. I motsats brukar regniga och milda höstar göra att löven blir bruna.

I början är leden en slingrig skogsstig, namnet på gården Gränberg antyder äldre gränsdragning eller en markerad ägogräns på höjdryggen vi vandrade på. Förmiddagsluften bar med sig doften av fuktig mossa och höstlöv. En ensam korp hördes. Marken var mjuk av fallna asp- och björkblad men fuktiga rötter och ett par fallna träd krävde lite uppmärksamhet. Vi passerade flera områden med vackra hällmarker – med bergsytor och vitmossa som lyste i höstljuset. Ett litet parti med planterad granskog var fullt av mossiga stenar. Här bor nog vättar och man borde kunna se skogsrået när skymningen sänker sig. När vi närmade oss Lilla Söderbyn växte det mest lövträd – alla med fina höstfärger.

Lilla Söderbyligger på en höjdrygg. Här finns småskaligt jordbruk, hästhållning och skogsbruk. När vi nådde Södersjön låg den nästan stilla, den hade bara en svag krusning. Vid det välskötta badet fanns det bryggor och flytbrygga, grillplats och fikabord. Enligt nätet var dagen ’badvänlig’ (ca 8 grader i vattnet, men lite kallt i luften (10 ℃)).

Efter pausen fortsatte vi längs den smala asfalterade landsvägen som slingrar sig genom landskapet. Vägen kantades av gärdsgårdar och gamla ekar, och bitvis öppnade sig utsikten mot åkrar och skogsdungar. Vi passerade ’Fjärdingen’ vid Södersjöns utlopp. Det är en igenvuxen vik (gammal fjärd) av sjön. Fisket har antagligen varit viktigt här sedan sten- och järnålder. En kilometer efter att leden svängt in på vägen mot Fåfängan övergick underlaget åter till att vara en skogsstig. Stigen var här förvånansvärd blöt. Leden gick genom ett par mindre hyggen och genom riktigt gammal granskog där vildsvinen varit i farten.  

När vi närmade oss Almunge passerade vi golfbanan och små villor eller gamla hus. På andra sidan vägen finns den stora djurparken med massvis av kronhjortar. De gillar ett mosaikartat landskap med blandskog och hagar precis som området vid Almunge. Leden mynnar ut vid korsningen mellan väg 273 och 282, nära Almunge kyrka. Där finns skola och busshållplats och en hygglig busschaufför som väntade så att alla hann med.

Text Barbro Ulén

Foto Nektar Sinabian

Nästa fredag den 24 oktober – Norra Lunsen

Vi kollar planerna på nya spårvägen och bebyggelse nära Stordammen i Lunsen + den nya järnvägsstationen sydost om Bergsbrunna.  Det är ett projekt som lär blir försenat eftersom den planerade bron över Fyrisån nu fått undergodkänt av Mark – och Miljödomstolen. Att planen för Sydöstra staden i Norra Lunsen inte är fastlagd ännu har bidragit till nejet.

Samling läge B2 kl. 09.27 för att ta buss 5 och stiga av vid Daneport kl. 09.42. Vi följer en gångväg förbi Stordammens skola och fortsätter en skogsstig till Stordammens parkeringsplats. Härifrån går vi diverse småstigar i skogen, och en längre åkerväg längs ett skogsbryn, tills vi når järnvägs-spåret nära Asphagen – platsen där den nya järnvägsstationen med fyrspår ska ligga. Vi går tillbaka till parkeringen, Halvvägs till Stordammen planeras spårvägen susa fram på en bro över den gång- och cykelväg som används av friluftsfolk. Ungefär 100 m norr om dammens norra spets är hållplats Stordammen planerad att ligga. Vi fortsätter rödmarkerade stigar och lokaliserar platsen för den planerade hållplatsen Sävja. Vi tar oss ner över väg 255, genom skogen vid Grynbacken, och går åkervägen mot Nåntuna gård. Vid Vävstolsvägen i södra Nåntuna, stannar buss 10 varje kvart:

Vävstolsvägen	12:41	12:56	13:11	13:26	13:41	13:56	14:11
Uppsala C	13:04	13:19	13:34	13:49	14:04	14:19	14:34

Man kan också ta buss 9 som går varje kvart från Bonadsvägen en bit längre upp

Igår, fredagen den 10 oktober, steg vi av Norrtäljebussen vid Västertorp i Rimbos västra utkant.

Vi gick Västertorpsvägen och en omarkerad liten lokal stig och nådde snart knutpunkten för Rimbos motionsspår. Vi följde först det röda elljusspåret, som de flesta spår startar med, och fortsatte därefter det lite längre gula spåret. Dagen bjöd på strålande sol, lövverk med intensiva färger och stillsamhet. Vi mötte bara en enda hundägare. Totalt gick vi 7,5 km.

På vägen till Rimbo passerade vi Gottröra kyrka. Det var strax norr om kyrkan som den dramatiska flygolyckan inträffade den 27 december 1991. Piloten i SAS-planet lyckades nödlanda och samtliga 129 personer ombord överlevde mirakulöst. Det är en händelse man pratar om än i dag i Rimbo.

Rimbo motionsspår bjuder på blandad skog, mjuka stigar, och några backar. På varje stolpe vid elljusspåret står namnet på den privatperson, förening eller lokala företag som bekostat stolpen.

Vi fikade på en vacker höjd med hällmarker och mattor med renlav. Här växte också tuvor av Islandslav. Den växer långsamt, och är en indikator på ren miljö, eftersom den är känslig för luftförorening. Laven innehåller ett stärkelseliknande ämne som gör den näringsrik, men för att ta bort beska syror bör den kokas innan den bereds till lavamjöl. Man kan sedan t ex blanda in 20% lavamjöl för att dryga ut vetemjöl och använda blandningen till att baka limpor, tunnbröd eller hårt bröd. Under nödtider ansågs Islandslaven vara betydligt bättre än bark för att dryga ut mjöl till bakning.  

Vi såg en hel del svamp längs spåret, däribland troligen Mjölskivling. Den trivs i blandskog och lär ha en mild smak och mjölaktig doft. Om det verkligen var denna skivling bör avtrycken av sporerna vara rosa. Men eftersom svampen är vit har den varning för att kunna blandas ihop med flera andra riktigt giftiga svampar.

Rimbo expanderar, inte minst den västra delen och vi passerade en del nybyggda hus. Nära busshållplatsen, med utsikt över Långsjön, växer en rad med Vitpil, som ibland kallas för Molnpil. Vitpilen har smala silvriga blad och en mjuk luftig krona. Den har blivit populär att plantera eftersom den är så tilltalande med sin molnliknande krona.

Text Barbro Ulén

Nästa fredag 17 oktober. Delar av Upplandsleden etapp 6 och 5 (ung 9 km totalt). Samling läge C2 kl. 09.28 för att ta buss 809 mot Knutby. Avstigning vid Blomsteräng 10.11 (numera finns det ett mindre kalhygge uppe vid stora vägen). Vi följer en liten väg söderut som snart korsar Upplandsleden. Paus vid Södersjön.  Vid Almunge skola går buss 809 tillbaka till Uppsala varje halvtimme:

Almunge skola	13:38	14:08	14:38
Uppsala C	14:20	14:52	15:21

Fredagen den 3 oktober gjorde vi en vandring på Uppsalaåsen där den reser sig upp som brantast från slätten.

Vi steg av bussen på den nordöstligaste utposten vid hållplats Bolandet, söder om Juvansbo och Sandbro gård. Vi sicksackade oss fram på olika vägar och stigar innan vi nådde Drälinge gravfält. Därefter letade vi oss upp på den högsta höjden av Högstaåsen. Vi fortsatte vidare söderut till kung Skutes hög, en plats där Björklingeån bryter igenom Uppsalaåsen. Aspar och lönnar börjar nu skifta färg, men klöver, små blåklockor och fibblor prunkar fortfarande på marken. Totalt gick vi 7,5 km.

Drälinge grustäkt, i närheten av Drälinge samhälle, är en stor täkt för sand och grus – material som främst används för betongproduktion. Man har fortfarande möjlighet till brytning med ett årligt tak på 250 000 ton. Men för närvarande verkade det lugnt i täktområdet.

Drälinge gravfält är ett fornminnesområde c:a 500 m söder om täkten. Just idag hade länsstyrelsen två personer ute för att röja hela området från snår och högt gräs. Nu framträdde en stor hålväg väldigt tydligt. Hålvägar är diken som bildades när man red till häst. Här, längs åsen, gick ju den stora ridvägen mot Norrland – dåtidens E:4a.

Hela gravfältet är troligen från järnåldern, vilket motsvarar 500 f.Kr. – 1050 e.Kr. Den perioden innebar en övergång från hedniska traditioner till kristendom och från lokala hövdingar till centraliserade kungadömen. I Norden räknas år 1050 som slutet för vikingatågen. I Sverige regerade den första kristna kungen, Olof Skötkonung, till år 1022.

Gravfältet består av stenar, som eventuellt varit resta, och ett antal runda stensättningar och högar. Det ligger på en höjdrygg med god utsikt över det omgivande landskapet – en vanlig placering för gravar eftersom höjder hade symbolisk betydelse. Gravar på höjder syns ju på långt håll och de ligger nära himlen – nära de gudomliga krafterna. Ju större och högre belägen grav, desto mer signalerade detta hög sociala ställning och stor makt för den avlidne. Dessutom låg gravarna vid den stora ridvägen mot Norrland.

Högstaåsens grustäkt var, till skillnad från Drälinge grustäkt, i aktiv drift i dag. När vi fikade kunde vi blicka ut över hela grustäkten där man körde runt med flera maskiner. Grustäkten är delvis integrerad i naturreservatet Högstaåsen. Det innebär att man sparat lite av den finaste skogen i norr.

Kung Skutes hög är den mest imponerande gravhögen bland de sex som ligger nära Lövstalöt. Nära här, vid den nuvarande träbron, fanns det gamla vadstället för Norrlandsryttarna. Skutes hög har en diameter på 28 meter och en höjd på 4 meter. Den är sannolikt antingen från bronsåldern (1800–500 f.Kr.) eller från järnåldern (500 f.Kr.–1050 e.Kr.). Enligt lokal tradition ska högen vara gravplats för Kung Skute, en mytisk gestalt som sägs ha grundat Skuttungebygden. Det är en förklaringssägen – en folklig berättelsen som inte är historiskt bekräftad. Det är inte ens säkert att personen i högen var man eller att han verkligen var en kung, men sannolikt var hen en betydelsefull person.

Text Barbro Ulén

Igår steg vi av bussen i Vänge. Vi gick motionsslingan i Norra skogen och en liten grusväg till Ekeby by på andra sidan av väg 72. Efter en rundtur i den gamla radbyn vandrade vi tor. till byns gamla fiskesjö – f.d. Ekebysjön. Totalt gick vi närmare 8 km.  

Vänge är ett gammalt sockennamn med medeltida ursprung. Det omnämns redan år 1291 som ”Vengium”, vilket tyder på att området var organiserat som socken sedan medeltiden eller tidigare. Namnet kommer troligen från ordet vänge eller vång, som betyder ”en bys inägor”, dvs. den odlingsbara marken nära byn. År 1862 hanterades de civila frågorna av Vänge landskommun som uppgick i Norra Hagunda landskommun år 1952. 1971 blev Vänge en del av Uppsala kommun.

Ekeby by är en radby som fortfarande har delar kvar av sin medeltida indelning. Ekeby nämns i ett påvligt skyddsbrev från 1221, vilket gör den till en av de äldsta dokumenterade byarna i Uppland. Den nämns också i ett dokument från 1299, när Skokloster bytte till sig en gård i byn av ägaren domprosten Andreas And. Markerna bestod under 1500-talet av både frälsejord, biskopsjord och kyrkojord. I nästa mejl skickar jag med den vackra kartan från 1764 då byn var helt oskiftad. Byn (fyrkanten i rött) tycks bestå av en gammal sätesgård (den är numera riven) och fyra andra gårdar. Byn förblev sedan till stora delar oskiftad, och i stället för laga skifte tillämpade man sämjedelning (privat uppdelning mellan ägarna, utan lantmäteriförrättning Arrendatorerna gav hälften av avkastningen till ägaren – de var s.k. hälftenbrukare.

Ringgatan Ekeby är den enda byn i landet som har en bevarad ringgata. Den omsluter hela byn som också har en rak genomgående bygata (Mellangatan). Inom byn hade varje gård en tomt som sträckte sig från den ena sidan av ringgatan till den andra. Ringgatan anlades för att ge byn en tydlig angränsning, så att bönderna inte skulle utvidga sina tomter. Utanför ringgatan fanns det flera torp, en väderkvarn, en smedja och en bykälla.

Karlssongården är det bäst bevarade huset och har fått sitt namn efter den siste brukaren Bertil Karlsson. Gården är en parstuga från 1780-talet och har en stor sal (gäststuga). Enligt en lag från 1734 skulle en gård av en viss storlek ha en sådan sal för möten och kalas. 1907 hette bonden på gården Johan Erik Karlsson. Han var 58 år gammal och han byggde sig då en undantagsstuga. Den bestod av ett kök med vedspis och en liten kammare med kakelugn. Fram till 1980 användes stugan som sommarbostad. Utanför undantagsstugan står en bänk tillägnad riksspelmannen Hjort Anders Olsson som bodde i Vänge en tid.

Spillertak (spåntak) var, liksom halmtak, vanliga i Uppland fram till 1800-talet. De var billiga och lokalt producerade Spillertak passade särskilt bra för ekonomibyggnader och bodar och en lada med tjärat spillertak finns fortfarande kvar i Ekeby by. År 1982 lade Diös om nästan alla tak till tegeltak i Ekeby. Knutarna på husen är rödfärgade – vita knutar är sentida bruk.

Askbeståndet i Ekeby är en del av ett historiskt kulturlandskap, men den exakta åldern på askarna varierar. Med tanke på att byn har anor från medeltiden, och att vissa byggnader i området är från 1700-talet, kan några av askarna vara flera hundra år gamla. Byn har däremot fått sitt namn av sina ekar. I det sydöstra hörnet av byn växer en urgammal ek med en björk som rotat sig mitt i eken.

Bykällan Ekebys vattenkälla har troligen använts sedan medeltiden, den nyttjades till byns alla djur som man ofta drev ner från Mellangatan för att de skulle dricka. Källan användes också för bybornas vattenbehov och platsen blev ett bra ställe för byskvaller.

Ekebysjön var en liten insjö vid den sydligaste ändan av byns marker.  Äldre bybor har berättat hur de som barn brukade fiska små abborrar och mört i sjön. Under 1800- och 1900-talet genomfördes omfattande sjösänkningar och utdikningar i Uppland för att vinna odlingsmark. Ekebysjön torrlades gradvis, genom dikesgrävning och reglering av vattenflöde. Idag finns inga öppna vattenytor kvar.

Ekebysjön ingår i ett vattensystem där Vängeån övergår till Hågaån. Vid Kvarnberget fanns tidigare en vattenkvarn från 1600-talet. Vindmöllan i byn, en åttkantig s.k. Holländare, är från 1807. Den fungerade parallellt med, eller också ersatte den, vattenkvarnen. Väderkvarnen ägs nu av Vänge hembygdsförening, medan marken ägs av Brunna gård.

På vägen tillbaka från sjön såg vi en liten s k äsping på vägen. Huggormen föder levande ungar som kan vara 12 – 23 cm långa. Denna var en miniatyr av en liten huggorm men redan ett fullfjädrat rovdjur.

Text Barbro Ulén

Karta Vänge

Tisdagen den 23 september gör vi en vandring från Sunnerstastugan och går efter Fyrisån till Ultuna. En fin och relativt lättgången vandring på cirka 6 km.   

Till Sunnersta tar vi buss nr 8 från Centralstationen, läge B3, kl 9.47. Vi räknar med att börja vandringen från hållplatsen ”Sunnerstabacken” ca 10.15.

Vi avslutar vandringen vid Ulls väg på Campus Ultuna. Därifrån går det att åka med buss nr 4 tillbaka till Centralstationen.  

Ta gärna med eget fika så gör vi en fikapaus efter vägen. Vi hoppas på fint höstväder!

Om ni har frågor så hör gärna av er till någon av oss på sms eller telefon. 

Britt-Marie Karlsson, 0703-55 42 09
Lizette Bellman, 0739-77 33 88

Välkomna!

Fredagen den 12 september började med en riktig störtskur då vi gick på 11:ans buss till Graneberg.

Längs Vårdsätraskogen trädslinga hade vi sällskap med den Linnéinspirerade naturguiden Lisel Hamring. Sedan fortsatte vi Gula stigen till stan i solsken och vandrade sammanlagt 12 km.

Vi gjorde åtta stopp där kommunen satt upp numrerade informationpållare, men vi stannade också på många flera ställen. Vi fick lära oss om 28 olika träd eller växter. I en papperspåse samlade vi blad eller andra växtdelar som vi sedan dukade upp på Norrtorpets fikabord. Vi fick känna på växterna och lära oss hur olika bladen på ett litet skott och ett vuxet träd kan vara. Hela trädet/växtens kännetecken och annat är samlade i en tabell.

10 Hamlad ask När man hamlar ett träd sågar man bort de flesta av grenarna när löven fortfarande sitter kvar. Förr i tiden använde man löv och skott från dessa grenar som foder till djuren på vintern. Det var vanligt att man hamlade askar eftersom de ansågs vara det bästa djurfodret.

8 Gammeltallen Tallen är skogens största tall. Den började växa här redan i början på 1800-talet. Gammeltallen är i gott sällskap av flera stora grova tallar i närheten. Här kan de vackra tallarna fortsätta att växa i lugn och ro i minst 200 år till. Vi ställde oss i en ring runt ett snöre som motsvarade omkretsen (5,5 meter) av Sveriges största tall (Kvillfors-tallen i Småland). Var och en berättade vilka associationer hon fick av ordet tall.

7 Ståtliga aspar Asp är ett av våra vanligaste lövträd. Jätteasparna i Vårdsätraskogen är c:a 25 meter höga. Skaftet till ett löv som man snurrar mellan fingrarna känns platt. Det gör att aspens blad kan röra sig så lätt i vinden och är förklaringen till talesättet ’att darra som ett asplöv’.

5 Väldoftande tujor Tujan tillhör växtfamiljen cypressväxter och växer inte naturligt i våra skogar. Vi ser den oftast planterad i trädgårdar eller parker. Tujan har platta barr och små kottar. Det var lite svårt att känna tujans speciella doft idag efter regnet.  

4 Cembratallar Här växer några cembratallar som planterades för c:a 100 år sedan. En cembratall har långa smala silverblåglänsande barr. De mjuka barren sitter fem och fem på grenarna och även kottarna växer i knippen.

3 Alkärret Här växer klibbalen som har små kottar. Det är den ensam om bland lövträden.

2 Naturskogen I den här delen av skogen sköter naturen sig själv. Inga träd avverkas, marken röjs inte och inga nya stigar dras fram. Allt som växer får göra det i sin egen takt utan påverkan av oss människor. När träden dör får de stå kvar tills de faller och blir boplats och föda för småkryp och växter. Så har det varit sedan 1970 då man senast avverkade i den här delen av skogen.

1 Norrtorpet  I norra delen av Vårdsätraskogen fanns en gång flera små torp. Norrtorpet var en av dem och man kan ännu se rester av stugans grund. En återskapad gammeldags trädgård sköts av Wårdsätra och Gutasunds hembygdsförening.  Här står också en magnifik sälg.

Text Barbro Ulén

Foto Margareta Andersson

	Växt	Kännetecken	Annat
1	Lönn – Skogslönn Finns också Tysklönn	Stora och breda blad som kan bli upp till 15 cm breda. De har 5–7 spetsiga flikar som liknar en öppen hand. Varje flik har små tänder längs kanten.
2	Skogstry	Mjuka, ovala blad med grågrön färg. Sitter parvis på kvisten. (som hartassar på våren). Mörkröda, bär som sitter parvis – men är giftiga för människor.	Släkt med Linnea
3	Oxel – förväxlas ofta med rönn	Parflikiga och dubbelt sågtandade blad som är mörkgröna ovanpå, silverludna undertill. Orangeröda bär som liknar rönnbär men är större och mjöligare. Bären sitter kvar långt in på vintern – älskas av fåglar.	Tål avgaser. Dryck på bären orsakar ’väder’ (Linné)
4	Penningblad	En marktäckare som kan användas i trädgårdar. Bladen är runda och myntliknande och sitter parvis längs krypande stjälkar.
5	Alm – vanlig Skogsalm	Kan bli upp till 30–40 meter hög. Ovala blad med sned bladbas, mycket sträva på ovansidan med borstlika hår. Almsjukan har gjort att den blivit akut hotad i Sverige. Trots detta är den fortfarande det fjärde vanligaste ädellövträdet i landet, sett till virkesförråd.	Upplands landskapsträd
6	Måbär	Små, treflikade och ljusgröna blad med glansig undersida. Klarröda men smaklösa bär som inte är giftiga, men inte heller särskilt goda.	Den vilda formen av vinbär
7	Ask	Kan bli upp till 30–40 meter hög. Yvig och rundad, krona med uppåtsträvande grenar. Barken är grå. Parbladiga blad med 9–13 småblad med sågtandade kanter. Ask har olika hanträd och honträd.	Gudarnas träd. Förr gjorde man spjut av ask.
8	Tall	Tallens barr sitter 2 och 2. Unga träd har rödbrun och glänsande bark som blir tjock och skorpig med åldern. Trivs på magra, torra marker där andra träd har svårt att överleva. Vanlig i hela Sverige, särskilt i norra delen där den dominerar skogslandskapet. Kan bli över 30 meter hög och leva i hundratals år.	Ett ikoniska träd:  tålig, ståtlig och livsviktig för ekosystem o skogsindustri
9	Silvergran	Eleganta form och har barr med silvriga undersidor. Det är en förvildad art i Sverige och har visat sig kunna sprida sig snabbt i vissa skogsområden.	Planterades in för 100 år sedan.
10	Asp	Har runda löv med vågiga kanter. Förökar sig främst via rotskott. Kan bilda hela dungar från ett enda träd. Aspen har mjuk ved som hackspettar gillar.
11	Hassel	Mjukhåriga blad (mammas kind). Hässle = många hasselbuskar – finns i många gårds- och ortnamn. Nötterna ingår ej i allemansrätten. Viktig grisföda förr.	Liknar almen men den har sträva blad (pappas kind)
	Växt	Kännetecken	Annat
12	Björk – vanligast Vårtbjörk o Glasbjörk	Stort traditionellt användningsområde (virke, näver, straffredskap, pottaska, färga kläder, saft av sav)	Vi såg en Vril, knöl-formad utväxt
13	Tuja	Inplanterad för 100 år sedan och nu populär i svenska trädgårdar – särskilt som häckväxt.	Invasiv art
14	Rönn	Parbladiga med 9–15 småblad, sågtandade och lansettformade – ger ett fjäderlikt intryck. Rönnbären är rika på C-vitamin och antioxidanter – används till gelé, brännvin och mot skörbjugg	Namnet betyder fågelfångst
15	Ek	Krona är bred och kraftig, med grenar som ofta sträcker sig horisontellt. Ekollon – nötliknande frön som sitter i en liten skålformad fruktskål. Kvilleken –Rumskullaeken anses vara landets äldsta och största ek.	Kvilleken fanns redan på Linnés tid.
16	Cembratall	Mjuka, blågröna barr som sitter i knippen om fem – upp till 10–15 cm långa.
17	Smultron	Vanlig i hela Sverige utom fjälltrakterna. Trivs på ängar, i skogsbryn, på hyggen och vägkanter. Har använts mot gikt, njurbesvär och hudutslag.	Linné åt smultron mot sin gikt.
18	Örnbräke	En av Sveriges största och mest utbredda ormbunkar. Sprider sig snabbt via rhizomer (jordstammar) och kan konkurrera ut andra växter. Har glykosider och cancerframkallande ämnen som gör den olämplig som foder.	Har inga sporer på undersidan.
19	Majbräke	En graciös ormbunke som är vanlig i svenska skogar. Sporgömmorna sitter på bladens undersida i böjda halvmåneformade rader.
20	Gökärt	Flerårig ört inom ärtväxtern. Den växer även växer i skog. Parbladiga med 2–4 bladpar, långsmala och saknar klänge.
21	Trolldruva	Trolldruva är en skuggälskande och giftig ört som växer i lundar och fuktiga skogar över stora delar av Sverige. Svarta, matta bär som mognar på sensommaren och är mycket giftiga.	Blommar först efter 8 år.
22	Klibbal	Klibbal är ett snabbväxande lövträd som trivs på fuktiga marker, särskilt som här vid en våtmark. Garvämnen i bladen.	Fixerar kväve
23	Lingon	Hårda blad som klarar vintern.
24	Blåbär	Bladen faller av på hösten.
25	Skogsfibbla	Skogsfibbla är ett samlingsnamn för en grupp arter den har gula blommor, ofta håriga blad och stjälk.
	Växt	Kännetecken	Annat
26	Lind	Lind är ett ädellövträd som är både praktfullt och användbart. Hjärtformade blad, 3–6 cm långa, med sågtandad kant och rostfärgade hårtofsar på undersidan. Mjukt och lättbearbetat virke.   Blommorna används till te och naturmedicin – sägs ha lugnande och svettdrivande effekt. Ska vara mycket effektivt mot förkylning. Vanligt som prydnadsträd i parker, alléer och trädgårdar.
27	Sälg	Sälgens han- och honblommor sitter på olika träd, Den blommar ofta redan i april på bar kvist med de välkända ”videkissarna”. Den bildar salicylsyra.	Vårens viktigaste frukost för insekter.
28	Skogsfräken	Skogsfräken  är en flerårig sporväxt som tillhör fräkenväxterna – en uråldrig växtfamilj som fanns redan på dinosauriernas tid. Sprids via jordstammar, vilket gör att den kan bilda täta mattor. Är lätt att känna igen på sitt fluffiga utseende.

Fredagen den 22 augusti gick vi en liten del av Vikingaleden mellan Hargs kyrka och Järnboden vid Hargsviken.

Totalt gick vi 7,5 km. Vikingaleden öppnades 2019. Det är en 120 mil lång sjö- och vandringsled från Åbo ända till Trondheim. Det var perfekt vandringsväder – lagom svalt och regnet nådde oss först när vi klev av bussen i Uppsala.

Hargs kyrkaär en vacker 1700-talskyrka med klassicistiska drag, uppförd på initiativ av brukspatronen. Kyrkan var den enda byggnad som klarade sig undan rysshärjningarna 1719, vilket gör den till en symbol för motståndskraft och kontinuitet i Hargs historia.

Levande svensk industrihistoria. Hargs bruk har anor från 1600-talet. Det är ett av Sveriges äldsta vallonbruk och har varit i drift sedan 1668. Järnframställningen avslutades 1921 och man övergick till sågverksdrift. Hargs egendom var fideikommiss ända fram till 1969. Då avskaffades detta och ombildades till aktiebolag – Hargs Egendom AB. År 2014 ändrades namnet till Hargs Bruk AB. Det ägs fortfarande av familjen Beck-Friis, nu i åttonde generationen. Ägarinnan förvaltar idag 20 000 ha produktiv skogsmark och ett kravmärkt lantbruk inriktat mot nötköttsproduktion (800 ha betesmark) och en växtodling av vall, råg och potatis (550 ha åkermark). Företaget, som har 15 anställda, förvaltar också 70 permanent-bostäder och 80 fritidsbostäder.  

Bruksgatan i Harg sträcker sig mellan kyrkan och det som en gång var tornklockan på Hargs bruk. Den har kallats Bruksgatan sedan 1600-talet. Här uppfördes de första smedsbostäderna när järnbruket anlades av Gustaf Otto Stenbock år 1668. Många av husen längs gatan är från 1700-talet, och området har varit hem åt generationer av bruksarbetare – från hammarsmeder och snickare till stallmästare och fiskare. Här, och i Östhammar, spelades filmen Badjävlar in 1971. Lars Molin skrev filmen som en reaktion på att sommargästerna tog för mycket av de kommunala resurserna i anspråk.

Vi beundrade de många dekorativa gamla bostadshusen och ekonomibyggnaderna. En del har valmat snedtak med frontespis på gaveln som ger ljus och rymd. Efter ett par km kom vi till Nerhammaren som också är en del av det gamla bruket. Här vid Nerhammarforsens damm användes vattnet från Hargsån till att driva sågverk och hammare.  Dammens stränder höll man nu på med att rensa från vegetation. Vi såg att det tyvärr fanns fullt av den invasiva Jättebalsaminen längre uppströms i Hargsån. På vägen mot Järnboden passerade vi också grunden av ett stort före detta kolhus. I ett sådant lagrades träkol, tillverkat i milor i skogen.

Järnbodenuppfördes 1758. Det är ett femvånings stenbygge med murankare (järnkors) i väggarna. I den nedre våningen magasinerades stångjärnet innan det skeppades till Stockholm, De övre våningarna tjänade som förvaringsutrymme till importerade varor utifrån, främst spannmål för bruksinvånarnas räkning. När sågverksrörelsen tog överhand lagrades mycket av virket från sågverket i brädgården utanför Järnboden. Sedan skeppades det ut via pråmar till de väntande fartygen. Landhöjningen hade gjort det omöjligt att lasta och lossa vid den ursprungliga lastplatsen. Än i dag kan man se vrakdelar efter gamla pråmar nedanför Järnboden. Numera visas det konst i huset sommartid.

Dannemora-Hargs järnväg, färdigställdes 1876 och gjorde det möjligt att transportera järnmalm från Dannemora gruva till Hargshamn. Virke från Hargs sågverk drogs på pråmar till hamnen för omlastning. Hamnen blev en livlig plats med flera fartyg och hundratals arbetare. Idag är Hargs hamn en viktig bulkhamn för skogsindustri, spannmål och energi. Den ägs delvis av Hargs Bruk AB och är viktig för hela regionen.  

Hargs Tallpark på Börstilåsen är ett 6 ha stort naturreservat som skyddas sedan 1955. Förvaltare är Länsstyrelsen i Uppsala och markägare är Hargs Bruk AB samt Svenska kyrkan. Parken består av grovstammiga tallar, många mellan 300 och 400 år gamla. Deras höjd och form ger känslan av naturlig pelarsal. En karta från 1741 visar att området redan då var skogsklätt med mycket tall. Trots att järnbruket krävde mycket ved för kolframställning, fick tallarna stå kvar, vilket tros bero på bruksägarnas estetiska sinne

Text Barbro Ulén

Nästa fredag, 29 augusti.Samling kl. 09.44 spår 4 för att ta Mälartåg till Knivsta. Framme kl. 09.55. Vi går genom naturreservatet Gredelby hagar och längs Valloxens östra strand från Pepparkaksudden till Särstabadet. C:a 6 km lättgångna stigar och vägar.

Fredagen den 15 augusti 2025 vandrade vi en del av Upplandsleden etapp 25 från Rickeby, via Hemstad fram till Bredsand.

Det är en kultur- och naturvandring strax söder om Enköping. Vädret var fint och totalt gick vi omkring 9 km.

Här i Boglösatrakten finns ett av Sveriges mest koncentrerade fornlämningsområden med hällristningar. För 3000 år sedan, under bronsåldern, var området ett splittrat skärgårdslandskap med öar och skyddade vikar där man kunde fiska även från små båtar. 1500 f kr låg såväl Rickeby, Hemsta och Brandskogen vid strandkanten av samma ö. Hällristningarna tror man handlar om ritualer och soldyrkan – ett sätt att kommunicera med varandra och med gudarna.  Bland ristningar finns skeppsmotiv, vilket tyder på kontakt med andra sjöfartskulturer. Liksom Håga (Uppsala) ingick Boglösaområdet i ett större nätverk av kommunikation, handel och kulturellt utbyte i Mälardalen.

Rickebyhällenhar en avbildning av ett förkläde för män i normal storlek som ser nästan groteskt ut i jämförelse med de små ristade skeppen och människorna. Liksom i Hemsta har hällen skålgropar och fantasieggande avbildningar av skepp och fotavtryck mm.  Kanske tillhörde fotavtrycken gudar som man inte fick avbilda direkt.

Leden går därefter genom Rickeby gamla radby och ett jordbrukslandskap. Under 1000-talet har de forna fjärdarna förvandlats till bördiga och låglänta jordbruksmarker. Rickeby gård, med köttproduktion, har hand om betesdjuren vid Hemsta naturreservat dit vi snart kom.

Hemsta är också känd för sina hällristningar från bronsåldern av olika djur, människor, skepp och fotavtryck. På Hemstahällen finns det ungefär 400 olika figurer: 200 skepp, 22 människor (varav ett bröllopspar), en svinhjord, en mantelfigur, avbildade fåglar, hjul och skålgropar mm.

Hemsta naturreservat är ett gammaldags beteslandskap. Under bronsåldern var det tätt bebott och då var marken strandängar invid en havsvik. Idag skymtade vi kor i den intilliggande betesmarken. I naturreservatet växer fina enar och nu, på sensommaren, röda nypon, gula fibblor och blåklockor. Vid Hemstad by såg vi myskankor som är en svensk lantras. På en kantzon, till Ekaån hade man sått cikoria och tredjeårsvallen var full med klöver. Mycket riktigt fanns där många fjärilar, humlor och andra pollinerande insekter.

Skogen mot Bredsand består mestadels av fin tallskog. Den tillhör privata skogsägare som ingår i den ekonomiska föreningen Mellanskog. Upplandsleden hade i år fått nya spänger på vilka man lagt nät så att de inte blir så hala vid regn.  Marken var full av välsmakande blåbär och lingon. Vi hittade sandsopp (Dalarnas lanskapssvamp) kantareller, och Karl-Johansvamp. Vi nådde Enköpings fritidsområde Bredsand (kallad ’Bressan’) vid Svinnegarnsviken. Vid sandstranden badade några ungdomar i det fina vädret den sista vardagen på sommarlovet.

Text Barbro Ulén

Nästa fredagsvandring 22 augusti

Vi vandrar en bit av Vikingaleden vid Harg.
Samling Uppsala Resecentrum läge A3 kl. 08.50 för att ta snabbuss 775 till Östhammars busscentral. Framme kl. 09.55. Byte till buss 857 mot Harg/Hallstavik kl 10.25. Framme vid Hargs kyrka kl. 10.34.
Vi vandrar Vikingaleden (lättgånget) till Järnboden vid Hargsvik (ung 3 km). För att undvika snärjig skog går vi tillbaka till Hargs kyrka och kollar på Talltorpets naturreservat (invid kyrkan) innan vi går på buss 857 kl. 13.31.  Den bör vi inte missa för nästa går först kl. 16.14. 

I fredags vandrade vi 5+2 km spåren i Hemlingby naturreservat strax söder om Gävle. För 82 % av deltagarna som inte vuxit upp i Gävle var platsen en ny upplevelse. Solen värmde skönt, men inte för mycket. En lätt bris höll myggen borta, och molnen som seglade förbi gav skön skugga.

Gärdesgårdar och frodiga betesmarker på många platser gav fäbodkänsla. Det gav omväxling till friluftsområdets fina tallskog. Mitt i skogen låg Jannes knuttimrade fäbodstuga vid en beteshage med får. Där tog vi den längsta rasten.

Stora blanka köttfärgade larver hittade vi på marken. Det var larven till större träfjäril som också kallas trädödare. Detta öknamn har den fått för att den borrar gångar i veden, vilket kan försvaga trädet och i vissa fall döda det. Larven kan leva upp till 4 år i sitt värdträd innan den överger den för att hitta en lämplig plats att övervintra på. Bitas i fingrar kan den också med sina kraftiga käkar.

En pionjär-ek. Dalälven har länge betraktats som ekens naturliga nordgräns. Det beror inte på att kylan minskar tillväxten utan på att ekollon har svårt att gro i kallare klimat. För över 50 år sedan planterades en ek som ett vårdträd vid Hemlingbystugan. Det är nu ett imponerade exemplar med bred trädkrona.

Text Barbro Ulén