Kategori: Arkiv

Fredagen den 13 mars vandrade vi längs den 5 km långa Hågadalen, från Hågahögen till Predikstolen, gick vidare längs Vårdsätraspången till Skarholmen (totalt drygt 8 km) eller ända till Sunnerstastugan (totalt drygt 11 km).

Det var friska vårvindar och inga drillande lärkor, men vi såg gäss som plogformat drog norrut.  
Håga betyder den stora högen och syftar på kung Björns hög. Men nu är alla överens om att det inte var någon kung Björn som är begravd där, utan en mäktig hövding. Graven är från c:a 1000 f.Kr. och man har identifierat benrester från  en man i 60-årsåldern i gravens ekkista. I högen har man hittat flest antal guldfynd från bronsåldern i hela Skandinavien. Området vid högen utgjordes av en udde och Hågadalen var en fjärd med en stor farled som ledde båttrafiken från Mälaren upp mot Uppsalaområdet. Det var en skyddad plats och hade samtidigt centralt läge. Liksom idag var landskapet öppet och betat av djur. När man står uppe på högen kan man förnimma hur forntidsmänniskan hade det.
Bronsåldern inträffade mellan 1700 och 500 f.Kr och i Mälardalen fanns det under den tidigare bronsåldersperiod en rik bronsålderskultur på många platser. Efter 400 – 500 år inträffade emellertid en klimatförsämring med kallare, blötare och mer instabilt väder och kortare växtsäsonger. Denna förvärrades av ett utbrott av vulkanen Hekla på Island ca 1159 f.Kr. Det blev starten på den senare bronsåldersperioden och en tid av osäkerhet och förändringar, en av de största ekologiska och kulturella omställningarna i Mälarregionens förhistoria. Håga klarade sig förhållandevis bra eftersom området hade åsar med torra marker för boskapen, skogsrika höjder i Nåsten för jakten och ett fiske i Hågafjärden och Ekoln som fungerade även i ett kallare och blötare klimat. Håga kom därför att bli ett långvarigt makt- och kultcentrum där det etablerades en centralmakt.
I Hågahagen ligger Klangstenen som vid första anblicken ser ut som vilken sten som helst. När man slår lätt på den med en mindre sten svarar den med en metallisk ton. Stenen har sjunkit ner under årens lopp och kanske den lät mera under bronsåldern. Den tros ha använts i ceremonier, kanske som signal eller som del av ritualer. Stenen är runt 2000–3000 år gammal.
Skålgropar var ett slags hällristningar från bronsåldern. I dem offrade man fett (smör, talg), olja, blod, korn eller mjöl, små metallfragment och vatten eller öl.  Det var en del av vardagsnära ritualer för fruktbarhet, skydd och kontakt med det heliga. Skålgroparna i Håga tycks ha använts mycket längre här än i andra regioner. De börjar användas redan i sen stenålder, genom hela bronsåldern och ända in i förromersk järnålder (ca 500 f.Kr. –år 0)
Kantkedjor är gravar från sen bronsålder till tidig järnålder som också ligger spridda i Hågahagen, ofta placerade på små höjder. De består av en mer eller mindre fullständig rund ring av stora stenar i ytterkanten. Mitten kan vara fylld med mindre sten eller jord. Kantkedjan skulle markera gravens helighet och visa att detta var en avgränsad, rituell plats.  
Vi fikade vid Fäboden där det inte har legat någon fäbod utan är ett område som har varit betes- och slåttermark. Platsen kallas så för att miljön är fäbolik. Idag var där fuktigt, milt och stilla, lerig mark med fjolårsgräs och lavar som lyste på stubbarna. Nära husgrunden från skogshuggarföreningens klubbhus från 1944 syntes det tydliga spår av att man toppkapat lövträd förr i tiden – att man ”huitt” av trädtopparna. Det här är en gammal skogsbruksmetod som var vanlig i Uppland där man behövde mycket ris och ved.
Predikstolens fornborg är till större delen från ca 1200–1100 f.Kr. dvs från samma period som Hågahögen och kultplatsen i Hågahagen. Den låg mycket strategiskt som vakt- och försvarsplats för maktcentret Håga vid dåtidens seglingsled. Predikstolen skiljer sig från de flesta andra fornborgar i Uppland genom att vara ovanligt stor, mycket tidig (sen bronsålder) och placerad vid en dramatisk klippvägg. De flesta andra fornborgarna är järnåldersborgar, mindre till ytan och byggda på mer typiska höjder i landskapet. Idag var det alltför blött för att vi skulle våga oss på att kliva upp eller ner för trapporna till den häftiga klippväggen som utgör fornborgens sydöstra kant. Vi nöjde oss därför att betrakta den från ridstigen.  

Text Barbro Ulén

Nästa fredag den 20 mars. Hammarskog från Skogshyddan till Vreta. Samling Uppsala resecentrum för att ta buss 108 kl 09.55. Avstigning vid Skogshyddan kl 10.17. Åter från södra Vreta kan man åka med buss 107 som avgår: 13.38, 14.09; 14.35.

Till Vandringsidan

Igår gick vi Salstaleden i strålande sol. Nu är verkligen våren på väg.

Den 7 km långa leden går mellan tågstationerna Skyttorp och Vattholma. Sträckan tog oss fyra minuter med tåget men drygt 40 gånger så lång tid till fots. Men då man vandrar hinner man förstås uppleva så väldigt mycket mer, och så bör man lägga till en välförtjänt fika vid Salsta slott. Det är Sveriges nordligaste barockslott som, då det begav sig, låg omgiven av vatten på tre sidor på en udde i Salstasjön.
Leden följer Vattholmaåsen som är en biås till den betydligt längre Upplandsåsen. Dessa åsar bildades för 11 000 år sedan, när inlandsisen drog sig tillbaka och marken inte längre var nertryckt av isen. Den mest dramatiska passagen av leden är där Vattholmaån (dvs. en östlig grenen av Fyrisån) bryter igenom Vattholmaåsen och bildar ett stort vattenhål som kallas Gullsjön. Det var ”sjön där vi badade som barn” berättar äldre personer som växte upp i Skyttorp, Mälby och närliggande torp.  
Vid Gullsjön byggde Uppsala kommun en trätrappa ner till den nya spångbron över ån för 13 år sedan. Sju år senare (år 2020) invigdes hela Salstaleden. Då hade man bl.a. frigjort många av områdets gamla ekar. Åsen hålls ljus och öppen med enar och andra glesa buskar, genom bete av ungdjur eller dikor. På grund av granbarkborre-angrepp har delar av skogen avverkats under de senaste åren. Norrut från spångbron såg vi för ett par år sedan ett stort bäverbo: en stor, rund hög av kvistar och grenar i vattnet. Nu var det försvunnet.
På den högsta höjden av åsryggen kan man lätt föreställa sig hur landskapet såg ut när åsen fortfarande var omgiven av vatten. Kanske var det också en plats för ting och den kallas för Tingshusbacken. Kartor från 1600 –1800-talet över Lena socken visar äldre vägar i området, men de stämmer inte helt överens med dagens Salstaled. Leden är alltså inte en historisk kyrkväg, men den ligger nära där en sådan rimligen har gått från byarna Mälby och Skyttorp till Lena kyrka.
Februari var kall i år och det skulle kunna förklara att vi ännu inte såg några gäss som flög mot norr. Det har vi gjort andra vårar i mars. Vi såg heller inga svanarna idag. De brukar annars använda f.d. Salstasjön som rastplats under flytten norrut och då kan man se massor av dem. Sångsvan och grågås har också ökar kraftigt nationellt. Sångsvanen har ökat ”nästan explosionsartat” sedan 1900-talet, och grågåsen har gått från ca 2 000 par (1980) till över 40 000 par (2018). Vi satsar på Hågaån nästa fredag. Där brukar man kunna se mycket spår av bäver. Den 3:e mars kom en rapport från Hågadalen: Lärkorna drillade över fälten. En ormvråk cirklade lågt nedanför Hågahögen och små plogar av grågäss drog förbi.

Text Barbro Ulén

 
Nästa fredag den 13 mars: Hågadalen till Vårdsätraviken med valfritt slut vid t.ex. Sunnerstastugan. Buss 2 går 10.18 från Vaksalatorg och 10.22 från Dragarbrunn. Avstigning 10.37 vid Håga gård.

Till Vandringsidan

Fredagen den 27 februari vandrade vi Sommaro-Rosendal-Malma gård-norra delen av Gula stigen-Sten Sture monumentet-Stadsparken. Mycket av snön hade smält men det var is kvar på stigarna. De som vandrade hela vägen (till konditori Fågelsången) gick drygt 9 km.

Vi fick en fin guidning genom Rosendal av Kerstin och Ove. Stadsdelen har bra service och hus med varierad arkitektur och fina fasader. Kvarteret Rosendal är inte ett kvarter utan en social mötesplats som innehåller en kombination av kafé, butik och vinbar. Vi gick förbi Rosendalskolan (förskoleklass, årskurs 1–6 och fritidshem) som invigdes september 2024. Multihuset är tänkt som en kombinerad mötesplats, bibliotek och kulturbyggnad. Det invigdes i november 2024.

Det finns inga traditionella parkeringsgarage inne i bostadskvarteren. I stället har Rosendal två mobilitetshus för att minska biltrafiken och göra det enklare att välja cykel, gång och kollektivtrafik. Vi gick förbi mobilitetshuset Brandmästaren med bilparkering för boende och besökare, laddplatser och cykelparkering. USIF Arena (färdigställd och invigd 2012) är byggd för att rymma många olika sporter och aktiviteter under samma tak (i form av sedumtak). Där finns tennisbanor, padelbanor, squashbanor och fullt utrustade gym. Man har pass för gruppträning och personlig träning. För barn och unga finns tennisskola, multisportaktiviteter och lovverksamhet.

I skogen mellan Malma backe och Malma gård var fåglarna igång med sin vårsång. I ett skogsbryn såg vi en stor risgärdesgård, en sådan som SLU-studenter i landskapsarkitektur brukar bygga för att göra skogen inbjudande. En sådan gärdsgård smälter fint in i skogsbrynet, och materialet är ris från röjning och beskärning på plats. Ris och grenar skapar skydd, över-vintringsplatser och mikro-habitat för smådjur och insekter.

Malma gård med äldre gårdsmiljö och ladugårdsbyggnader liggernära Valsätraskolan. Kommunen köpte gården av Uppsala Akademiförvaltning (2024) som antagligen arrenderat ut åkermarken till SLU. Nu brukas inte fälten norr om gården utan där låg ett par övergivna ensilagebalar. Mitt i fälten går det grävda diket Bäcklösa (betyder ängsmark vid vatten). Det verkar inte finnas några planer på att exploatera marken trots att den ligger så nära Rosendal. Stadsdelen har i dag en hög invånartäthet, men att den skulle vara högre än Manhattan är en skröna. Manhattan har 28 000 inv/km², medan Rosendal har drygt 10 000 inv/km².  Rosendals allra tätaste kärna (0,15 km² med 31 560 inv/km²) ligger dock över Manhattans nivå.

Där Gula stigen går väster om Hammarby kyrkogård, och genom Kronparken, vandrar man genom naturreservat med många gamla träd. De äldsta tros ha planterats av Olof Rudbeck d.ä. omkring 1680, och är alltså närmare 350 år gamla. Gamla skogar innehåller naturligt mycket död ved, både stående och liggande, och i naturreservaten lämnas stockar och död ved kvar för biologisk mångfald. Här och var såg vi att stora tallgrenar hade knäckts av den tunga blöta snön tidigare under vintern.

Sten Sture‑monumentet på Kronåsen har blivit Uppsalas kanske mest dolda minnesmärke. Monumentet är en bronsgrupp skapad av Carl Milles, en av Sveriges mest kända skulptörer. Det föreställer Sten Sture den äldre, riksföreståndaren som besegrade danskarna i slaget vid Brunkeberg 1471. Skulpturen har också allegoriska figurer som symboliserar kampen för Sveriges frihet. Idén till Sten Sture-monumentet växte fram inom Uppsala studentkår vid 400‑årsminnet av slaget vid Brunkeberg. Arbetet med monumentet påbörjades först 1902 och det avtäcktes 13 februari 1925. Tallarna vid Sten Sture monumentet tillhör samma tallskog som Kronparken, men de har inte växt så stora. De har kortare stammar, bredare kronor och kraftigare grenar, eftersom de står på en vindutsatt ås, med tunnare jord, och i glesare bestånd med mindre konkurrens, än tallarna i Kronparken.

Text Barbro Ulén

Nästa fredag 6 mars Salstaleden. Samling Uppsala resecentrum spår 5 för att kl 10.12 ta Mälartåg till Skyttorp. Avstigning kl. 10.30. Man kan fika i Salsta slottskafé. Tillbaka från Vattholma går Mälartåget 13.34, 14.04, 14.34.

Till Vandringsidan