Kategori: Arkiv

Fredagen den 22 augusti gick vi en liten del av Vikingaleden mellan Hargs kyrka och Järnboden vid Hargsviken.

Totalt gick vi 7,5 km. Vikingaleden öppnades 2019. Det är en 120 mil lång sjö- och vandringsled från Åbo ända till Trondheim. Det var perfekt vandringsväder – lagom svalt och regnet nådde oss först när vi klev av bussen i Uppsala.

Hargs kyrkaär en vacker 1700-talskyrka med klassicistiska drag, uppförd på initiativ av brukspatronen. Kyrkan var den enda byggnad som klarade sig undan rysshärjningarna 1719, vilket gör den till en symbol för motståndskraft och kontinuitet i Hargs historia.

Levande svensk industrihistoria. Hargs bruk har anor från 1600-talet. Det är ett av Sveriges äldsta vallonbruk och har varit i drift sedan 1668. Järnframställningen avslutades 1921 och man övergick till sågverksdrift. Hargs egendom var fideikommiss ända fram till 1969. Då avskaffades detta och ombildades till aktiebolag – Hargs Egendom AB. År 2014 ändrades namnet till Hargs Bruk AB. Det ägs fortfarande av familjen Beck-Friis, nu i åttonde generationen. Ägarinnan förvaltar idag 20 000 ha produktiv skogsmark och ett kravmärkt lantbruk inriktat mot nötköttsproduktion (800 ha betesmark) och en växtodling av vall, råg och potatis (550 ha åkermark). Företaget, som har 15 anställda, förvaltar också 70 permanent-bostäder och 80 fritidsbostäder.  

Bruksgatan i Harg sträcker sig mellan kyrkan och det som en gång var tornklockan på Hargs bruk. Den har kallats Bruksgatan sedan 1600-talet. Här uppfördes de första smedsbostäderna när järnbruket anlades av Gustaf Otto Stenbock år 1668. Många av husen längs gatan är från 1700-talet, och området har varit hem åt generationer av bruksarbetare – från hammarsmeder och snickare till stallmästare och fiskare. Här, och i Östhammar, spelades filmen Badjävlar in 1971. Lars Molin skrev filmen som en reaktion på att sommargästerna tog för mycket av de kommunala resurserna i anspråk.

Vi beundrade de många dekorativa gamla bostadshusen och ekonomibyggnaderna. En del har valmat snedtak med frontespis på gaveln som ger ljus och rymd. Efter ett par km kom vi till Nerhammaren som också är en del av det gamla bruket. Här vid Nerhammarforsens damm användes vattnet från Hargsån till att driva sågverk och hammare.  Dammens stränder höll man nu på med att rensa från vegetation. Vi såg att det tyvärr fanns fullt av den invasiva Jättebalsaminen längre uppströms i Hargsån. På vägen mot Järnboden passerade vi också grunden av ett stort före detta kolhus. I ett sådant lagrades träkol, tillverkat i milor i skogen.

Järnbodenuppfördes 1758. Det är ett femvånings stenbygge med murankare (järnkors) i väggarna. I den nedre våningen magasinerades stångjärnet innan det skeppades till Stockholm, De övre våningarna tjänade som förvaringsutrymme till importerade varor utifrån, främst spannmål för bruksinvånarnas räkning. När sågverksrörelsen tog överhand lagrades mycket av virket från sågverket i brädgården utanför Järnboden. Sedan skeppades det ut via pråmar till de väntande fartygen. Landhöjningen hade gjort det omöjligt att lasta och lossa vid den ursprungliga lastplatsen. Än i dag kan man se vrakdelar efter gamla pråmar nedanför Järnboden. Numera visas det konst i huset sommartid.

Dannemora-Hargs järnväg, färdigställdes 1876 och gjorde det möjligt att transportera järnmalm från Dannemora gruva till Hargshamn. Virke från Hargs sågverk drogs på pråmar till hamnen för omlastning. Hamnen blev en livlig plats med flera fartyg och hundratals arbetare. Idag är Hargs hamn en viktig bulkhamn för skogsindustri, spannmål och energi. Den ägs delvis av Hargs Bruk AB och är viktig för hela regionen.  

Hargs Tallpark på Börstilåsen är ett 6 ha stort naturreservat som skyddas sedan 1955. Förvaltare är Länsstyrelsen i Uppsala och markägare är Hargs Bruk AB samt Svenska kyrkan. Parken består av grovstammiga tallar, många mellan 300 och 400 år gamla. Deras höjd och form ger känslan av naturlig pelarsal. En karta från 1741 visar att området redan då var skogsklätt med mycket tall. Trots att järnbruket krävde mycket ved för kolframställning, fick tallarna stå kvar, vilket tros bero på bruksägarnas estetiska sinne

Text Barbro Ulén

Nästa fredag, 29 augusti.Samling kl. 09.44 spår 4 för att ta Mälartåg till Knivsta. Framme kl. 09.55. Vi går genom naturreservatet Gredelby hagar och längs Valloxens östra strand från Pepparkaksudden till Särstabadet. C:a 6 km lättgångna stigar och vägar.

Fredagen den 15 augusti 2025 vandrade vi en del av Upplandsleden etapp 25 från Rickeby, via Hemstad fram till Bredsand.

Det är en kultur- och naturvandring strax söder om Enköping. Vädret var fint och totalt gick vi omkring 9 km.

Här i Boglösatrakten finns ett av Sveriges mest koncentrerade fornlämningsområden med hällristningar. För 3000 år sedan, under bronsåldern, var området ett splittrat skärgårdslandskap med öar och skyddade vikar där man kunde fiska även från små båtar. 1500 f kr låg såväl Rickeby, Hemsta och Brandskogen vid strandkanten av samma ö. Hällristningarna tror man handlar om ritualer och soldyrkan – ett sätt att kommunicera med varandra och med gudarna.  Bland ristningar finns skeppsmotiv, vilket tyder på kontakt med andra sjöfartskulturer. Liksom Håga (Uppsala) ingick Boglösaområdet i ett större nätverk av kommunikation, handel och kulturellt utbyte i Mälardalen.

Rickebyhällenhar en avbildning av ett förkläde för män i normal storlek som ser nästan groteskt ut i jämförelse med de små ristade skeppen och människorna. Liksom i Hemsta har hällen skålgropar och fantasieggande avbildningar av skepp och fotavtryck mm.  Kanske tillhörde fotavtrycken gudar som man inte fick avbilda direkt.

Leden går därefter genom Rickeby gamla radby och ett jordbrukslandskap. Under 1000-talet har de forna fjärdarna förvandlats till bördiga och låglänta jordbruksmarker. Rickeby gård, med köttproduktion, har hand om betesdjuren vid Hemsta naturreservat dit vi snart kom.

Hemsta är också känd för sina hällristningar från bronsåldern av olika djur, människor, skepp och fotavtryck. På Hemstahällen finns det ungefär 400 olika figurer: 200 skepp, 22 människor (varav ett bröllopspar), en svinhjord, en mantelfigur, avbildade fåglar, hjul och skålgropar mm.

Hemsta naturreservat är ett gammaldags beteslandskap. Under bronsåldern var det tätt bebott och då var marken strandängar invid en havsvik. Idag skymtade vi kor i den intilliggande betesmarken. I naturreservatet växer fina enar och nu, på sensommaren, röda nypon, gula fibblor och blåklockor. Vid Hemstad by såg vi myskankor som är en svensk lantras. På en kantzon, till Ekaån hade man sått cikoria och tredjeårsvallen var full med klöver. Mycket riktigt fanns där många fjärilar, humlor och andra pollinerande insekter.

Skogen mot Bredsand består mestadels av fin tallskog. Den tillhör privata skogsägare som ingår i den ekonomiska föreningen Mellanskog. Upplandsleden hade i år fått nya spänger på vilka man lagt nät så att de inte blir så hala vid regn.  Marken var full av välsmakande blåbär och lingon. Vi hittade sandsopp (Dalarnas lanskapssvamp) kantareller, och Karl-Johansvamp. Vi nådde Enköpings fritidsområde Bredsand (kallad ’Bressan’) vid Svinnegarnsviken. Vid sandstranden badade några ungdomar i det fina vädret den sista vardagen på sommarlovet.

Text Barbro Ulén

Nästa fredagsvandring 22 augusti

Vi vandrar en bit av Vikingaleden vid Harg.
Samling Uppsala Resecentrum läge A3 kl. 08.50 för att ta snabbuss 775 till Östhammars busscentral. Framme kl. 09.55. Byte till buss 857 mot Harg/Hallstavik kl 10.25. Framme vid Hargs kyrka kl. 10.34.
Vi vandrar Vikingaleden (lättgånget) till Järnboden vid Hargsvik (ung 3 km). För att undvika snärjig skog går vi tillbaka till Hargs kyrka och kollar på Talltorpets naturreservat (invid kyrkan) innan vi går på buss 857 kl. 13.31.  Den bör vi inte missa för nästa går först kl. 16.14. 

I fredags vandrade vi 5+2 km spåren i Hemlingby naturreservat strax söder om Gävle. För 82 % av deltagarna som inte vuxit upp i Gävle var platsen en ny upplevelse. Solen värmde skönt, men inte för mycket. En lätt bris höll myggen borta, och molnen som seglade förbi gav skön skugga.

Gärdesgårdar och frodiga betesmarker på många platser gav fäbodkänsla. Det gav omväxling till friluftsområdets fina tallskog. Mitt i skogen låg Jannes knuttimrade fäbodstuga vid en beteshage med får. Där tog vi den längsta rasten.

Stora blanka köttfärgade larver hittade vi på marken. Det var larven till större träfjäril som också kallas trädödare. Detta öknamn har den fått för att den borrar gångar i veden, vilket kan försvaga trädet och i vissa fall döda det. Larven kan leva upp till 4 år i sitt värdträd innan den överger den för att hitta en lämplig plats att övervintra på. Bitas i fingrar kan den också med sina kraftiga käkar.

En pionjär-ek. Dalälven har länge betraktats som ekens naturliga nordgräns. Det beror inte på att kylan minskar tillväxten utan på att ekollon har svårt att gro i kallare klimat. För över 50 år sedan planterades en ek som ett vårdträd vid Hemlingbystugan. Det är nu ett imponerade exemplar med bred trädkrona.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 1 augusti 2025 vandrade vi i Älvkarleby.

Efter en kvarts regn övergick vädret till uppehåll och lite sol. Totalt gick vi ca 9 km och hela tiden hade vi kontakt med Dalälvens strömmande vatten.

Vi gick först en stig genom Vattenfalls värnområde för biologisk mångfald längs Kungsådran, fortsatte norrut och gick över till den lilla ön Notören, vidare över svajande hängbroar via småholmen Korallen och fortsatte norrut till Sandörens campingområde som sträcker sig över två andra öar i älven.

Tillbaka vandrade vi på den östra höga stranden och tittade på Naturskyddsföreningens äng för biologisk mångfald. Väl nere vid Vattenkraftverket gick vi över betongbroar till Flakön och till Laxön. Vi såg bland annat bärbuskarna mahonia och havtorn och en nötväcka som kröp uppåt och nedåt med huvudet före på en trädstam.  

Älvkarleby kraftverk är ett av Sveriges äldsta vattenkraftverk och har varit i drift sedan 1915. Det var det tredje stora vattenkraftverket i Sverige efter Trollhättan och Porjus. Kraftverket har haft stor betydelse för industrialiseringen av hela Mellansverige. Strömmen som producerades räckte också till att elektrifiera Uppsala, Gävle, Västerås och Enköping.    

Två broar bär kungliga emblem. Långt innan dagens moderna broar tog form, kämpade Älvkarleby med farliga färjeöverfarter över Dalälven. Många liv gick förlorade i vårfloder och stormar. Men år 1816 uppfördes Carl XIII:s bro, ett arkitektoniskt mästerverk i empirestil uppkallad efter kung Karl XIII. Kungens namnchiffer skulle vara en symbol för trygghet och framsteg. Men som kung var Karl XIII mera en övergångsfigur sedan kung Gustav IV Adolf avsatts. Under den senares korta regeringstid hade Sverige förlorat hela Finland till Ryssland.

Den andra bron med kungligt sigill är hängbron mellan ön Korallen och den östra stranden. Den bär emblemet CG och invigdes av vår nuvarande kung Karl XVI Gustaf år 1988.

Munken på klippan är en hemsk sägen. Under kung Knut Erikssons tid (1167–1195) fick munkarna i Viby kloster rätt att fiska lax i Älvkarleby, ett område som lokalbefolkningen ansåg tillhöra dem. Detta ledde till upprepade tvister mellan munkarna och älvkarlebybönderna. Enligt sägnen blev en munk, som övervakade laxfisket, knuffad i älven ovanför fallen. Han fastnade på en klippa mitt i fallet – där han blev sittande i flera dagar. Munken försvann och hittades senare död nedanför fallen. Klippan där han satt kallas än idag för Munkklippan, och ett kors har rests där som minne av händelsen. Konflikterna fortsatte: älvkarlebyborna förstörde munkarnas fiskebyggnader. Kung Knut Eriksson skrev ett brev till invånarna där han påminde dem om munkarnas rättigheter. Bönderna dömdes till böter och att återuppbygga det förstörda.

Text Barbro Ulén