Vi var rekordmånga Seniorer (24 personer) som gick till Linnés Hammarby i det vackra höstvädret i fredags. Vandringen blev 7,6 km lång eftersom vi gjorde en rejäl rundtur i kulturreservatets fina skog.
Vi passerade Hammarbys humlegård. Humlet var den enda obligatoriska grödan på Linnés tid, eftersom det sedan 1400-talet var lag på att varje bonde skulle ha minst 40 humlestörar. Ölet stod då för en fjärdedel av böndernas kaloriintag. Humlen skördades alltid Bartolomeusdagen det vill säga den 24 augusti. Det är honplantorna som används till ölet tillsammans med malten.
Vid boningshuset (som Linné själv lät bygga) var det soligt och på rundeln blommade fortfarande kärleksört. Vi tittade på äppellunden och gick sen till kålgården. Det är ett synonymt ord för nutidens köksträdgård för man odlade inte bara kål. Utformningen är densamma som munkarna hade i St. Gallens kloster: två alnar (1,2 m) breda gödslade bäddar mellan gångar täckta av bark.
Man hade en treårig växtföljd på 1700-talet för att minska skador av jordloppor och jordflugor etc.
År 1: Kål, sallad, bladgrönsaker (behöver mest gödsel)
År 2: Lök och rotfrukter (behöver mindre gödsel)
År 3: Ärtor, bönor (behöver minst gödsel). I den nuvarande kålgården finns också medicinal-växter och prydnadsväxter.
I skogen såg vi höga stubbar efterfällning av lövträd för ved. På 1700-talet tillämpade man så kallad syrfällning. Träden fälldes i arbetshöjd på försommaren och fick sedan ligga kvar med grenar och löv. Veden torkade då lagom till att den togs in på hösten.
Vi såg också försök med katning av tallar. Stammarna hade barkats så att det bara fanns kvar barksträngar. Då bildar trädet kåda och kådliknande ved som gör att virket blir mycket hållbart.
Vi såg också en så kallad kaskesvedja som hade anlagts i lövskogen för sex år sedan. När man gjorde en sådan svedja högg man först ner slyet, rensade därefter gagnvirket och eldade sedan upp riset. Ingen jordbearbetning behövdes för sådden. Första året sådde man svedjeråg som gav tio gånger utsädet mot normala tre gånger på åkrarna. Andra året kunde man så svedjerovor eller så fick djuren beta. Därefter fick skogen växa igen under 25-30 år. Sådana små svedjor har utnyttjats sedan medeltiden i utmarkerna. Svedjorna hade stort värde för bonden då fogdarna hade svårt att hålla reda på arealerna och i praktiken beskattades de därför inte.
På tillbakavägen passerade vi Hammarbys åker- och ängsmarker som tillsammans motsvarar 70 tunnland. Fortfarande stod en hässja kvar med ängshö. På åkermarken sår man tre olika grödor som odlades på 1700-talet. En av grödorna är höstråg. Man försöker få fram ny sort (’Hammarbyråg’) genom evolutionär växtförädling. Tanken är att rågen ska anpassa sig till växtplatsen och bilda en egen sort som skall kunna vara klar efter bara tre-fem år. De två andra grödorna är svarthavre (blir svart när den mognar) och maltkorn.
Man tillämpar 1700-talets ’tvåsädesrytm’:
År 1: spannmål som binds i kärvar och krakas
År 2: träda som betas och gödslas av hästar och kor. Vi såg ett par kvigor eller stutar som fortfarande betade. De var av en svart ras som anses ge bra kött.
Nästa fredag, den 21 oktober, går vi en längre sträcka i knölig terräng i Lunsen från Stordammen till Flottsund.
Text Barbro Ulén