Etikett: vandringar

I fredags vandrade vi från Bodarnas vägskäl till Sunnerstabacken, en sträcka på 8,8 km.

Sträckan Lurbo – Sunnerstabacken är en av Uppsalas absolut populäraste promenadstråk men vi mötte rätt få personer. Det var en för årstiden mild novemberdag och marken var mjuk, nästan svampig, efter nattens regn.

Trots att vädret var gråmulet kändes dagen ljus redan vid busshållplatsen när utsikten över Näsviken öppnade sig. Bodarna var länge ett sommarstugeområde med små fritidshus. Under de senaste decennierna har så gott som alla stugor byggts om, eller ersatts med permanent-bostäder, och idag är det omkring 170 personer som är folkbokförda och bor här året runt.

Stigen genom Lurboskogen fram till IF Thors klubbstuga är en genväg för Vretaborna som tar cykeln. Där vandrar man omsluten av gammal skog med mossa som lyser grön en fuktig dag som idag. Vi gjorde en extrasväng till Karlros scoutstuga som ligger högt i Lurboskogen och med utsikt över Vårdsätraviken nu när lövträden är helt avlövade. Stugan används till hösthajker i oktober och till övernattning under februari.

Snart kommer man till Lurbo bro och den 5 år gamla Vårdsätraspången som zickzackar sig ner mot Hågaån. Där finns resterna av Vårdsätra kvarn. En av Uppsalas många tegelbruk var i bruk här från 1756 till 1840-talet. Leran till teglet tog man från Övernäs ägor och sanden från Högby. Där man passerar över Hågaån på en bro kom den första skylten som annonserade morgondagens ljusvandring. Den anordnas av Wardsaetra och Gutasunds hembygdsförening. 300 marschaller tänds när skymningen sänker sig kl. 15:30. Detta event, dagen före första advent, och är en tradition sedan några år tillbaka. Idag, mitt på dagen, var ljuset helt betagande när utsikten över vattnet öppnade sig. Då lyste en blek sol över Vårdsätraviken och Ekoln.

Längre fram på promenadstråket kommer man till Vårdsätra gård som fått sitt namn efter att man brände vårdkasar uppe på höjden. Gården har en stor del av tiden varit kronogods och var stor på sin tid. Den ägdes en period fram till 1990 av Uppsala Universitet och förvaltas därefter av Gustavianska stiftelsen som är knuten till universitetet. Under 1800-talet fanns det ångbåtstrafik i Ekoln och båtarna lade till vid bryggan nedanför gården. Nu finns där istället badbryggor och där fikade vi.

Strax före Skarholmen passerar man Vårdsätra naturpark som grundades 1911 av Rutger Sernander. Fem hektar avsattes, och man ville studera hur växtsamhället skulle förändras när det fick utvecklas fritt. Man kan kalla den vildvuxna gamla lövängen för Sveriges första natur-reservat. Ute vid Skarholmen är kommunens anläggning av den nästan 100 m långa bryggan redan igång. Det har pålats och det har byggts ett första fundament. Ambitionen är att göra Skarholmen mera öppet och tillgängligt. Nu domineras ju området av båtvarv innanför stora stängsel och den illa underhållna restaurangen.

Det blåste friskt, minst 10 m/s utan på Ekoln. Det hindrade inte ett par entusiastiska windsurfare att testa varianten wingfoil. Den innebär att man monterat en s.k foil under brädan för att lyfta upp den, och att man istället för att ha ett segel håller i en uppblåsbar vinge. Det lär ge en känsla av att flyga över vattnet. För att få balans och kontroll i den friska vinden, stod den ena foilaren rätt länge på knäna.

Text Barbro Ulén

Fredagsvandrare vid Bodarna

Foto Ingrid Millet

Nästa fredag den 5 december: Salas Gröna Gång

Samling kl. 08.37 spår 6 på centralstationen för att ta Mälartåget till Sala. Framme kl. 09.27.

Vi går Gröna Gången och de gamla pråmvägarna (+ en runda på motionsleden i Mellandamms-skogen) till Måns-Ols och tillbaka. Sträcka är drygt 8 km. Måns-Ols är öppet kl. 11-14:30 men det kan vara mycket folk där, eftersom de har jullunch.

Mälartåget går tillbaka varje timme:

Sala station	13:31	14:30	15:31
Uppsala C	14:08	15:08	16:20

Fredagen den 21 november vandrade vi elljusspåret vid Hällsbostugan utanför Sigtuna och fortsatte Hällsboslingan som går genom Hällsbo naturreservat.

Det var säsongens första vintervandring med blek sol, laber vind och lite mer snö än i Uppsala. Totalt gick vi drygt 7 km, delvis i krävande terräng. På grund av angrepp av granbarkborren var Hällsboslingan nämligen belamrad med stora stockar av död gran som fallit nyligen.

Hällsboområdet har historiskt använts som utmark för bete och viss slåtter. Det finns kultur-lämningar som tyder på att människor levde eller brukade marken här redan under bronsåldern (cirka 1700–500 f.Kr.). Motionsleden, som går nära Hällsbostugan, har kuperad terräng och en blandskog med tall och gran som är cirka 100 år gammal. Här mötte vi ett par hundägare och några motionärer. Leden har flera stationer där man t. ex. uppmanas att springa uppför en backe och samtidigt bära en vedkubbe.

Hällsboslingan i naturreservatet,med ännu tätare skog, var bara glest markerad. Här mötte vi inga andra människor. En person med stora fötter hade dock gått stigen tidigare på dagen och lämnat fotspår i snön. Det gav vägledning förhur stigen slingrade sig i terrängen. Men längst ifrån bebyggelsen, där det fanns allra mest timmerbråten, upphörde fotspåren mystiskt. Vi fick skicka fram spanare åt flera håll för att så småningom hitta tillbaka till den dunkla stigen.  

Skogen i naturreservatet kallas Trollskogen. Vi såg rikligt med skägglav och mossa.  Sommartid ska här växa pyrola. De mossklädda stenarna och de krokiga träden gav en mystisk atmosfär som påminde om folktrons trollskogar. Skogen är dessutom utpekad som en av Sigtuna kommuns ”tysta platser” – som ett område som lämpar sig för stillhet och återhämtning.

Möte med trollen. I en glänta med mossiga stenar hittade vi ett riktigt trollbo, och där tittade skogstrollen Erod och Amandine fram i öppningen. Erod är född 1496, samma år som Gustav Vasa, och hans hustru Amadine är nästan lika gammal. Skogstrollens viktigaste uppgift är att vakta skogen. Men de vaktar också guldskatten, dvs. alla de guldmynt som Olof Skötkonung år 1018 gömde här i skogen. Efter Uppsala februariting samma år var kung Olof nämligen orolig för att bli avsatt. Skatten ligger fortfarande kvar, men exakt var den är nergrävd är förstås en väl bevarad hemlighet.

Text Barbro Ulén

Foto Ingrid Millet

Skogstrollen Erod och Amandine

Foto Barbro Ulén

Nästa fredag 28 november Vårdsätraviken runt

Samling kl. 10.05 läge C2 för att ta buss 107 mot Vreta. Avstigning 10.27 vid Bodarnas vägskäl. Vi vandrar genom Bodarna och fortsätter norrut, nästan till Lurbo bro. Strax före viker vi av till Vårdsätraspången och fortsätter sedan strandpromenaden längs Ekoln till Sunnerstastugan. Därifrån går buss 8 frekvent till stan. Uppskattningsvis ungefär 8 km lättgånget.

Fredagen den 14 november gick vi av bussen vid Löt (en äldre benämning på äng) i Länna (som betyder landningsplats för båtar).

Vi gick Ältsjöstigen i Kunskapsskogen, nästan hela rundan. Därefter vandrade vi i en större halvcirkel på stigar och skogsvägar nordväst därom, varefter vi gick söderut mot Länna på en stig med mycket vacker hällmarkskog. Totalt gick vi 9,7 km.

Nu, när även ekens löv har släppt taget, vet man att hösten definitivt är på väg mot sitt slut. I Länna lövskog, med ljus och ren miljö, hade många grenar ett lager av olika sorters Busklav som gjorde att träd och buskar ändå inte såg så kala ut. Marken var täckt av ett lager löv och, efter den första nattfrosten, gav varje steg ifrån sig ett dämpat knaster. Solen sken hela dagen, men vi mötte bara tre personer i skogen: en kvinna med en vit sagohäst, en man med en hund och en 80-årig orienterare från Länna Orienteringsklubb.

Länna kunskapsskog är ett samarbete mellan Holmen Skog, Upplandsstiftelsen och Länna byalag som invigdes 2023. Ungefär hälften av det 570 ha stora området är produktionsskog, medan resten är naturvårdsområden. Runt Ältstigen stötte vi på en mängd informationstavlor.

Ett skiftande mosaiklandskap som har skapats under miljontals år. Sprickdalssjön Lötsjön, som vi såg när vi steg av bussen, bildades för över 40 miljoner år sedan genom stora rörelser i jordskorpan. För 10 000 år sedan, under den senaste istiden, avsattes den blockrika moränen som har gjort markerna svåra att bruka.  Det höga innehållet av kalk i markerna kring Länna är också ett resultat av istiden och är gynnsamt för många kalkkrävande arter.

Skogsbruket präglar idag stora delar av landskapet. Traditionellt har det planterats mycket gran som avverkats med s.k. trakthyggesbruk (dvs. stora hyggen). Det fick vi se när vi vandrade vår stora runda, förbi ödegårdarna Söderläjde och Manängen. I 45 år gammal granskog i Länna kunskapsskog har Holmen i stället huggit upp fyra luckor som är 10 – 20 m i diameter. Om 10 – 15 år, när nya träd nått närmare 2 meters höjd, kommer fyra nya luckor att huggas strax intill. Tanken är att marken upplevs som skog under hela omloppstiden.

Ädellövträd är vanliga i Länna, en trakt med åtskilliga herrgårdar, och många ädellövträd har räddats under senare tid. De har huggits fria från barrträd och sly så att de fått mer ljus och fria ytor. Vi såg många ståtliga ekar runt Ältsjön som överlevt i granskogen och Holmen har också röjt fram lind och asp. Enligt företagets skötselplan från 2024 har man kartlagt och bedömt hälsan hos över 2 000 ekar i området. Varje träd har fått en individuell skötselplan för att främja biologisk mångfald.

Många lavar, mossor och svampar är beroende av gamla lövträd. När träden blir gamla får barken ett högre pH-värde, blir ojämn och bildar djupa sprickor. I dem trivs de sällsynta lavarna. För en ek tar det flera hundra år att utveckla sådana barksprickor. Ihåliga lövträd är mycket viktiga livsmiljöer för bland annat ugglor, bin, skalbaggar och fladdermöss. I hålen bildas mulm – en blandning av nedbruten ved, löv, spillning och rester av olika djur. I mulmen lever många olika insekter som är specialiserade på just denna miljö. En sällsynt svamp som finns i Länna-trakten är linddyna, som lever på död lind. Flera hotade skalbaggar lever på linddyna. Där ädellövskog funnits under lång tid kan det också finnas sällsynta svampar som lever i symbios (mykorrhiza) med exempelvis gamla ekar och lindar.

Ältsjön är ett vatten som delvis är en sjö, delvis en våtmark. Under 1800-talet sänktes vattennivån genom utdikning för att man försökte skapa mer odlingsmark. Under senare tid har sjön restaurerats i flera omgångar – först år 2002 då ett dämme anlades, vilket höjde vattennivån med cirka 1 meter, och sedan har vattennivån höjts två gånger till. Senast inträffa det 2023 med ytterligare 30 cm, och sjön har nu två stora fria vattenspeglar. Det finns tre grillplatser med utsikt över vattenspeglarna. Man försökte för flera år sedan att plantera in öring i Ältsjön men det gick inte så bra.

Vi fikade vid det magnifika vindskyddet (4 x 12 m) i limträ vid Ältsjöns östra strand.  Ursprungligen byggdes det som en mötesplats för skogsägare och andra mässbesökare vid en skogsmässa som hölls utanför Umeå sommaren 2023. Under hösten 2023 flyttades det ända hit till Ältsjön och fick en ny ytterpanel av granbarkborreskadat virke från Lännaskogen. I vindskyddet fick vi gott om sittplats trots att vi idag var så många som 28 vandrare.

Text Barbro Ulén

Nästa fredag, den 21 november – Sigtuna trollskog.

Samling läge D1 kl. 09.09 för att ta buss 101 till Vassunda där vi byter till buss 183 kl. 09.53. Avstigning vid sluthållplatsen Hällsboskolan kl. 10.20.

Efter en 200 meters promenad når man Hällsbostugan – Sigtuna Orienteringsklubbs lokal. Efter att ha gått en halv kilometer på deras elbelysta motionsslinga (rödmarkerad) når man den 4 km långa Hällsbostigen som går genom Hällsbo naturreservat. Stigen finns beskriven på vandringstjejen.se/sigtuna-hallboskogen under ”Vandra i Stockholm och Sigtuna”.

Återresa kan ske via Knivsta station.

Hällsboskolan, buss 183	12:40	13:40	14:40
Till Knivsta C	13:15	14:15	15:15
Från Knivsta C	13:25	14:25	15:25
Uppsala C	13:34	14:34	15:34

Vid kraftig blåst (risk för fallande granar) kan vi nöja oss att gå motionsspåret (3 km) och sedan gå ner till centrum genom att följa strandpromenaden (totalt drygt  7 km).  

Fredagen den 7 november vandrade vi andra delen av Etapp 3, Upplandsleden i Stockholm dvs från Stenladan till Sigtuna. Vi gick på skogsstigar, grusvägar och gångvägar genom mälardals-natur. Det var riktigt skönt höstväder (+12^oC och sol) och totalt gick vi 9,1 km.

Bussen stannade vid Stenladan och efter 100 m når man Upplandsleden vid Steninge slott. Från slottet följer leden landsvägen ut mot Flottviken innan den viker av in i skogen och upp på Vitberget. Här finns vandringens kraftigaste lutning (drygt 25%) tills stigen når 60 m över havet. Så har års, då lövträden fällt sina blad, skymtar man Flottviken mellan träden ett långt stycke. Under 1800-talet flottade man timmer till  viken för vidare transport till Stockholm.

Vi nådde snart naturreservatet Rävsta som bildades för 50 år sedan. Syfte var ’att bevara ett tätortsnära naturområde med kulturpräglad miljö och värdefulla naturmiljöer’ och samtidigt främja friluftslivet. Här blandas barrblandskog, lövblandskog och åkermark med betesmark. Skogen är gammal och varsamt brukad. En indikator på detta är att det här växer orkidéer och svampen Bombmurkla.

Fika gjorde vi vid Björnkälla, platsen för ett före detta torp, där det finns en rastplats med utsikt över det gamla odlingslandskapet. Torpet var bebott till början av 1900-talet då det blev vandringsstuga för Friluftsfrämjandet vid Märsta-Sigtuna. Torpet brann ner sommaren 2005, men kvar finns gamla äppelträd och ett uthus. Vi vandrade vidare på skogsstigarna, kom ut på en mindre landsväg, och nådde Stora Embarsboda.

Torpet Embarsboda byggdes för 100 år sedan åt ladugårdskarlen vid den närliggande Lunda gård. Nu är torpet Friluftsfrämjandets nya vandringsstuga. Namnet betyder torpet där det växer enbär. Vi såg inga enbär idag, däremot en buske med stora blom- eller bladknoppar i vilostadium. Busken kan ha varit falsk fläder eller kanske hägg. Vi vandrade vidare mot Tilskogen och sedan var det inte långt kvar tills vi nådde Sigtunas bebyggelse norr om Munkholmsviken. Leden följer sedan villagatorna Torbjörns väg och Munkholmsvägen till Munkholmsbron  vid Färjestaden – Sigtunas gamla infart.

På Munkholmsbron såg vi norrut mot den nya bron vid Garnsviken. Viken är en del av det gamla vikingafarvattnet Långhundraleden. Kanotklubben Mälarpiraterna har här en utomhusbassäng som används för vattenlek och träning i kanotslalom och paddling. Vi vände blicken söderut. Idag var Sigtunafjärden absolut spegelblank och en kanotist paddlade stilla in under bron.

Text och bild Barbro Ulén

Nästa fredag 14 november vandring rundan Ältsjöstigen, Långsjön och Lännamacken drygt 6 km. Vi kollar om det hänt något nytt i Kunskapsskogen sen vi gick vi här sist för två år sedan och sedan vi hösten 2022 började följa det 570 ha stora området.

Samling Uppsala Resecentrum läge C2 för att ta buss 809 kl. 09.28 . Avstigning kl. 09.53 vid Lännalöt. Tillbaka från Lännamacken går buss 809 varje halvtimma: 12.46, 13.18, 13.46 och 14.16.

Fredagen den 31 oktober vandrade vi på banvallen till den gamla järnvägen Uppsala-Enköping.

Vi gick sträckan från Salnecke till Halldammen, tillbaka en bit till allévägen mot Husby gård och vidare vägen förbi Gryta kyrka och Salnecke slott. Det motsvarade drygt 6 km. Vi som fortsatte att följa banvallen ner till Örsundsundsbro gick 8,5 km.

Järnvägen var i bruk mellan 1912 – 1980 och den här sträckan vid Gryta går genom ett vackert kulturlandskap. Det som dominerar området idag är de vidsträckta planteringarna av björk på de gamla betesmarkerna, planteringar som måste ha gjorts någon gång före 1980. På den norra, och fuktigare sidan av banvallen växer det fortfarande enbart björk, men på den södra, och lite torrare sidan kunde vi se vad uttrycket ”björken är granens moder” innebär. Här har det nämligen vuxit upp fullt med unggranar och de vuxna björkarna har fungerat som ett skydd för dem. Björkens lövverk ger ett mikroklimat som skyddar unga granar från frostskador. Björken höjer markens pH, vilket gynnar granens rottillväxt och näringsupptag. Björkar fungerar också som ett vindskydd för unga granar, som har grunda rotsystem och är känsliga för uttorkning och stormskador. I naturliga skogar växer därför gran ofta upp under ett skikt av björk, innan den eventuellt tar över.

Vi passerade Lillsjön som är en restaurerad våtmark. Den restaurerades antagligen för ungefär 7 år sedan. Våtmarken har två långsträckta miniholmar som ska gynna vattenfåglarna vid häckningen, men idag såg vi inga fåglar där. Lillsjön fick också ge namn åt tåghållplatsen 400 m längre fram, nära allévägen mot Husby gård. Mot slutet av järnvägens existens (1967) drogs hållplatser in. I det lilla skogspartiet identifierade vi ett 7 x 7 m starkt sluttande flyttblock. På detta ska det finnas en stor hällristning i form av ett 2 m långt skepp och dessutom en älvkvarn (en skålgrop som användes för offer åt älvor). Tyvärr har flyttblocket inte gjorts ren sen 1980 och det är nu helt bevuxen av mossa som döljer hällristningen. Strax innan hade vi dock sett en stor stor gravhög (14 m i diameter) i ett gravfält 100 m från banvallen.

På väg mot Husby gård går man en lång allé där nya björkar planterats mellan gamla björkar, gamla lönnar och andra lövträd. Vi passerade en gammal stenbro över en liten bäck där det såg ut att ha kunnat ligga en gammal kvarn en gång i tiden. Husby gård har anor från järnåldern. Den omnämns första gången 1316 och var kyrkans gods under medeltiden. Nu har gården spannmålsodling, skogsbruk och lamm-produktion med får som betar på naturbetesmarkerna runt om Örsundsbro. Vintertid vistas de lösa på halmströbäddar i stall, där har de fri tillgång på foder som producerats på gården. Lammen slaktas på ett mindre närbeläget slakteri. När vi vikit av efter Husby är vägsträckan är lätt kuperad och den var idag ordentligt lerig efter gårdagens regn.  

Gryta kyrka är en medeltida pärla med anor från 1200-talet. Den är ljusrappad med spåntak och har kalkmålningar från 1487 utförda av en lärjunge till Albertus Pictor. Kyrkan ligger på höjd med utsikt över Lårstaviken. Intill kyrkogården finns fårhagar, klippblock med bibliska namn och långa stenrösen – ett landskap som bjuder in till nyfikenhet och eftertanke. Strax före Salnecke, innan man passerar över en bäck, står det en rentvättad runsten vid vägkanten.

Salnecke slott är ett av de bäst bevarade slotten från 1600-talet i Uppland. Det omnämns redan på 1300-talet och ingick i Bo Jonsson Grips stora godskomplex. Salnecke ägdes även av ärkebiskopen Jöns Bengtsson på 1400-talet. Efter reformationen blev Salnecke kronoegendom och förlänades av Gustav II Adolf till Filip Sattler, och senare till Georg Grissbach som lät uppföra den nuvarande slottsbyggnaden på 1640-talet. Slottet har haft flera ägare, bland annat familjen Gyllenadler på 1830-talet. Sedan 2013 ägs det av Lars och Elisabeth Norman, som har restaurerat byggnaden.

Text Barbro Ulén

Fredag 7 november går vi en del av Upplandsleden i Stockholms län, sträckan Steninge-Sigtuna (en del av etapp 3 Stockholmsdelen). Samling på Uppsala C spår 4 kl. 08.43 för att ta Mälartåg till Märsta (UL-biljetter gäller). Avstigning kl. 09.03. Vi går till busshållplatsen med läge F för att ta SL-bussen 584 mot Glosskär. Den avgår kl. 09.13 (nästa går kl. 09.43 om man missar). Nu måste man ha en SL-biljett (26 kr). Och om någon inte har SL-appen kan jag hjälpa. Avstigning vid Steningeladan kl. 09.26 efter att ha passerat 6 hållplatser. 100 meter söder om busshållplatsen når man Upplandsleden. Vi vandrar bl a genom naturreservatet Rävsta där det finns en rastplats vid det gamla torpet Björnkulla. Hemfärd från Sigtuna via Vassunda.

Igår, fredagen den 24 oktober, steg vi av bussen vid Daneport och följde en stig till Stordammens parkeringsplats och fortsatte diverse småstigar förbi ställverket och längs ett skogsbryn, tills vi nådde järnvägen nära Asphagen. Sedan följde vi sicksack-stigar längs el-ledningen tillbaka till ställverket, småstigar i skogen till Stordammen, rödmarkerade vandringsstigar till Sävja, en provisorisk gångväg vid Skåneresan och en liten skogsstig mot Grynbacken. Därifrån vek vi av till en hästkorridor mellan hästhagarna vid Nåntuna gård och fortsatte till bussen vid Hand-arbetsvägen i Nåntuna. Totalt gick vi drygt 9 km.

Det småduggade lätt vilket gav löven en glansig yta och luften en doft av våt jord. Det gav en stämning av stillhet och en känsla av att vara omsluten av något uråldrigt. Platsen för den nya järnvägsstationen med fyrspåret kändes vacker och ödslig, även om flera tåg svepte förbi där nu på förmiddagen, innan helgens spårarbete inne i stan hade stoppat all tågtrafik. På höjden vid Asphagen hade man fin utsikt över slätten mot Berga och Vallby. På den sidan järnvägen ska tågvallen byggas på, så att de nya spåren ska få plats. Det ska också byggas kontorshus runt den nya järnvägsstationen. Det kändes overkligt.

Ännu mer ogripbart kändes det när vi nådde den tilltänkta platsen för hållplats Stordammen. Den ligger 700 m västerut i en vacker och ödslig skog. Här mötte vi bara ett par hundägare. Det finns dokumenterade stenbrott och täkter i området, vilket tyder på att kvarts eller kvartsrik berggrund kan ha brutits där historiskt. Kvarten lär innehålla små spår av guld, men bäckfåran från Stordammen var nu helt torr så några guldkorn lär man inte vaska fram här idag. I skogen runt hållplats Stordammen ska det bli flerfamiljshus. Spårvägen är tänkt att gå på en mindre bro som friluftsfolk kan gå under för att nå det gröna stråket runt våtmark Stordammen och naturreservatet Norra Lunsen.

Platsen för nästa hållplats, hållplats Sävja, ligger ytterligare ungefär 900 m västerut. Det är nära nuvarande bebyggelse och känns därför mera verklig. Söder om Gotlandsresan fick vi vandra en provisorisk gångväg och ta oss över väg 255, eftersom den gamla gångtunneln (som vi gick så sent som i våras) nu är borta. Här, på Sävjasidan, nära Gamla Stockholmsvägen ska en tredje hållplatsen (hållplats Skåneplan) ligga. Runtomkring den var vägbygge på gång för fullt, och man höll på att schakta för spårvägsbacken upp mot Sävja. Några spår av den blivande depån i skogsbrynet söder om Nåntuna syntes däremot inte.

Grynbacken är dömd att försvinna liksom hästhagarna vid Nåntuna gård om/när den nya högbron för kollektivtrafiken kommer till stånd över Fyrisån. Därför kändes området med sina vackra hästar extra idylliskt idag.

Text Barbro Ulén

Nästa fredag 31 oktober en historisk laddad vandring på gamla järnvägsvallen vid Salnecke och den gamla Eriksgatan: Husby gård-Gryta kyrka – Salnecke slott + eventuellt sträckan ner till Örsundsbro centrum. Salnecke slottscafé är öppet.

Samling Uppsala Resecentrum vid C4 för att kl. 09.40 ta buss 804 mot Enköping. Avstigning vid Salnecke kl. 10.09.

Från Örsundsbro centrum (och därefter Salnecke hållplats) går buss 804 varje kvart:  12:55 13:10, 13:25 13:40, 13:55 14:11

Den 17 oktober började vi vandringen vid Blomsterängs hållplats.

Efter att ha gått mot Gränberg någon kilometer vandrade vi en del av Upplandsleden etapp 6, och fortsatte etapp 5 till Almunge. Totalt gick vi ungefär 9 km.

Det var en typisk oktoberdag med sval höstluft och eftermiddagssol. Eftersom denna månad har varit torr och solig bjuder lövträden nu på en färgsprakande show. De soliga dagarna har gynnat bildningen av pigmenten antocyaniner, som ger röda och lila nyanser när klorofyllet bryts ner. I motsats brukar regniga och milda höstar göra att löven blir bruna.

I början är leden en slingrig skogsstig, namnet på gården Gränberg antyder äldre gränsdragning eller en markerad ägogräns på höjdryggen vi vandrade på. Förmiddagsluften bar med sig doften av fuktig mossa och höstlöv. En ensam korp hördes. Marken var mjuk av fallna asp- och björkblad men fuktiga rötter och ett par fallna träd krävde lite uppmärksamhet. Vi passerade flera områden med vackra hällmarker – med bergsytor och vitmossa som lyste i höstljuset. Ett litet parti med planterad granskog var fullt av mossiga stenar. Här bor nog vättar och man borde kunna se skogsrået när skymningen sänker sig. När vi närmade oss Lilla Söderbyn växte det mest lövträd – alla med fina höstfärger.

Lilla Söderbyligger på en höjdrygg. Här finns småskaligt jordbruk, hästhållning och skogsbruk. När vi nådde Södersjön låg den nästan stilla, den hade bara en svag krusning. Vid det välskötta badet fanns det bryggor och flytbrygga, grillplats och fikabord. Enligt nätet var dagen ’badvänlig’ (ca 8 grader i vattnet, men lite kallt i luften (10 ℃)).

Efter pausen fortsatte vi längs den smala asfalterade landsvägen som slingrar sig genom landskapet. Vägen kantades av gärdsgårdar och gamla ekar, och bitvis öppnade sig utsikten mot åkrar och skogsdungar. Vi passerade ’Fjärdingen’ vid Södersjöns utlopp. Det är en igenvuxen vik (gammal fjärd) av sjön. Fisket har antagligen varit viktigt här sedan sten- och järnålder. En kilometer efter att leden svängt in på vägen mot Fåfängan övergick underlaget åter till att vara en skogsstig. Stigen var här förvånansvärd blöt. Leden gick genom ett par mindre hyggen och genom riktigt gammal granskog där vildsvinen varit i farten.  

När vi närmade oss Almunge passerade vi golfbanan och små villor eller gamla hus. På andra sidan vägen finns den stora djurparken med massvis av kronhjortar. De gillar ett mosaikartat landskap med blandskog och hagar precis som området vid Almunge. Leden mynnar ut vid korsningen mellan väg 273 och 282, nära Almunge kyrka. Där finns skola och busshållplats och en hygglig busschaufför som väntade så att alla hann med.

Text Barbro Ulén

Foto Nektar Sinabian

Nästa fredag den 24 oktober – Norra Lunsen

Vi kollar planerna på nya spårvägen och bebyggelse nära Stordammen i Lunsen + den nya järnvägsstationen sydost om Bergsbrunna.  Det är ett projekt som lär blir försenat eftersom den planerade bron över Fyrisån nu fått undergodkänt av Mark – och Miljödomstolen. Att planen för Sydöstra staden i Norra Lunsen inte är fastlagd ännu har bidragit till nejet.

Samling läge B2 kl. 09.27 för att ta buss 5 och stiga av vid Daneport kl. 09.42. Vi följer en gångväg förbi Stordammens skola och fortsätter en skogsstig till Stordammens parkeringsplats. Härifrån går vi diverse småstigar i skogen, och en längre åkerväg längs ett skogsbryn, tills vi når järnvägs-spåret nära Asphagen – platsen där den nya järnvägsstationen med fyrspår ska ligga. Vi går tillbaka till parkeringen, Halvvägs till Stordammen planeras spårvägen susa fram på en bro över den gång- och cykelväg som används av friluftsfolk. Ungefär 100 m norr om dammens norra spets är hållplats Stordammen planerad att ligga. Vi fortsätter rödmarkerade stigar och lokaliserar platsen för den planerade hållplatsen Sävja. Vi tar oss ner över väg 255, genom skogen vid Grynbacken, och går åkervägen mot Nåntuna gård. Vid Vävstolsvägen i södra Nåntuna, stannar buss 10 varje kvart:

Vävstolsvägen	12:41	12:56	13:11	13:26	13:41	13:56	14:11
Uppsala C	13:04	13:19	13:34	13:49	14:04	14:19	14:34

Man kan också ta buss 9 som går varje kvart från Bonadsvägen en bit längre upp

Igår, fredagen den 10 oktober, steg vi av Norrtäljebussen vid Västertorp i Rimbos västra utkant.

Vi gick Västertorpsvägen och en omarkerad liten lokal stig och nådde snart knutpunkten för Rimbos motionsspår. Vi följde först det röda elljusspåret, som de flesta spår startar med, och fortsatte därefter det lite längre gula spåret. Dagen bjöd på strålande sol, lövverk med intensiva färger och stillsamhet. Vi mötte bara en enda hundägare. Totalt gick vi 7,5 km.

På vägen till Rimbo passerade vi Gottröra kyrka. Det var strax norr om kyrkan som den dramatiska flygolyckan inträffade den 27 december 1991. Piloten i SAS-planet lyckades nödlanda och samtliga 129 personer ombord överlevde mirakulöst. Det är en händelse man pratar om än i dag i Rimbo.

Rimbo motionsspår bjuder på blandad skog, mjuka stigar, och några backar. På varje stolpe vid elljusspåret står namnet på den privatperson, förening eller lokala företag som bekostat stolpen.

Vi fikade på en vacker höjd med hällmarker och mattor med renlav. Här växte också tuvor av Islandslav. Den växer långsamt, och är en indikator på ren miljö, eftersom den är känslig för luftförorening. Laven innehåller ett stärkelseliknande ämne som gör den näringsrik, men för att ta bort beska syror bör den kokas innan den bereds till lavamjöl. Man kan sedan t ex blanda in 20% lavamjöl för att dryga ut vetemjöl och använda blandningen till att baka limpor, tunnbröd eller hårt bröd. Under nödtider ansågs Islandslaven vara betydligt bättre än bark för att dryga ut mjöl till bakning.  

Vi såg en hel del svamp längs spåret, däribland troligen Mjölskivling. Den trivs i blandskog och lär ha en mild smak och mjölaktig doft. Om det verkligen var denna skivling bör avtrycken av sporerna vara rosa. Men eftersom svampen är vit har den varning för att kunna blandas ihop med flera andra riktigt giftiga svampar.

Rimbo expanderar, inte minst den västra delen och vi passerade en del nybyggda hus. Nära busshållplatsen, med utsikt över Långsjön, växer en rad med Vitpil, som ibland kallas för Molnpil. Vitpilen har smala silvriga blad och en mjuk luftig krona. Den har blivit populär att plantera eftersom den är så tilltalande med sin molnliknande krona.

Text Barbro Ulén

Nästa fredag 17 oktober. Delar av Upplandsleden etapp 6 och 5 (ung 9 km totalt). Samling läge C2 kl. 09.28 för att ta buss 809 mot Knutby. Avstigning vid Blomsteräng 10.11 (numera finns det ett mindre kalhygge uppe vid stora vägen). Vi följer en liten väg söderut som snart korsar Upplandsleden. Paus vid Södersjön.  Vid Almunge skola går buss 809 tillbaka till Uppsala varje halvtimme:

Almunge skola	13:38	14:08	14:38
Uppsala C	14:20	14:52	15:21

Fredagen den 3 oktober gjorde vi en vandring på Uppsalaåsen där den reser sig upp som brantast från slätten.

Vi steg av bussen på den nordöstligaste utposten vid hållplats Bolandet, söder om Juvansbo och Sandbro gård. Vi sicksackade oss fram på olika vägar och stigar innan vi nådde Drälinge gravfält. Därefter letade vi oss upp på den högsta höjden av Högstaåsen. Vi fortsatte vidare söderut till kung Skutes hög, en plats där Björklingeån bryter igenom Uppsalaåsen. Aspar och lönnar börjar nu skifta färg, men klöver, små blåklockor och fibblor prunkar fortfarande på marken. Totalt gick vi 7,5 km.

Drälinge grustäkt, i närheten av Drälinge samhälle, är en stor täkt för sand och grus – material som främst används för betongproduktion. Man har fortfarande möjlighet till brytning med ett årligt tak på 250 000 ton. Men för närvarande verkade det lugnt i täktområdet.

Drälinge gravfält är ett fornminnesområde c:a 500 m söder om täkten. Just idag hade länsstyrelsen två personer ute för att röja hela området från snår och högt gräs. Nu framträdde en stor hålväg väldigt tydligt. Hålvägar är diken som bildades när man red till häst. Här, längs åsen, gick ju den stora ridvägen mot Norrland – dåtidens E:4a.

Hela gravfältet är troligen från järnåldern, vilket motsvarar 500 f.Kr. – 1050 e.Kr. Den perioden innebar en övergång från hedniska traditioner till kristendom och från lokala hövdingar till centraliserade kungadömen. I Norden räknas år 1050 som slutet för vikingatågen. I Sverige regerade den första kristna kungen, Olof Skötkonung, till år 1022.

Gravfältet består av stenar, som eventuellt varit resta, och ett antal runda stensättningar och högar. Det ligger på en höjdrygg med god utsikt över det omgivande landskapet – en vanlig placering för gravar eftersom höjder hade symbolisk betydelse. Gravar på höjder syns ju på långt håll och de ligger nära himlen – nära de gudomliga krafterna. Ju större och högre belägen grav, desto mer signalerade detta hög sociala ställning och stor makt för den avlidne. Dessutom låg gravarna vid den stora ridvägen mot Norrland.

Högstaåsens grustäkt var, till skillnad från Drälinge grustäkt, i aktiv drift i dag. När vi fikade kunde vi blicka ut över hela grustäkten där man körde runt med flera maskiner. Grustäkten är delvis integrerad i naturreservatet Högstaåsen. Det innebär att man sparat lite av den finaste skogen i norr.

Kung Skutes hög är den mest imponerande gravhögen bland de sex som ligger nära Lövstalöt. Nära här, vid den nuvarande träbron, fanns det gamla vadstället för Norrlandsryttarna. Skutes hög har en diameter på 28 meter och en höjd på 4 meter. Den är sannolikt antingen från bronsåldern (1800–500 f.Kr.) eller från järnåldern (500 f.Kr.–1050 e.Kr.). Enligt lokal tradition ska högen vara gravplats för Kung Skute, en mytisk gestalt som sägs ha grundat Skuttungebygden. Det är en förklaringssägen – en folklig berättelsen som inte är historiskt bekräftad. Det är inte ens säkert att personen i högen var man eller att han verkligen var en kung, men sannolikt var hen en betydelsefull person.

Text Barbro Ulén

Igår steg vi av bussen i Vänge. Vi gick motionsslingan i Norra skogen och en liten grusväg till Ekeby by på andra sidan av väg 72. Efter en rundtur i den gamla radbyn vandrade vi tor. till byns gamla fiskesjö – f.d. Ekebysjön. Totalt gick vi närmare 8 km.  

Vänge är ett gammalt sockennamn med medeltida ursprung. Det omnämns redan år 1291 som ”Vengium”, vilket tyder på att området var organiserat som socken sedan medeltiden eller tidigare. Namnet kommer troligen från ordet vänge eller vång, som betyder ”en bys inägor”, dvs. den odlingsbara marken nära byn. År 1862 hanterades de civila frågorna av Vänge landskommun som uppgick i Norra Hagunda landskommun år 1952. 1971 blev Vänge en del av Uppsala kommun.

Ekeby by är en radby som fortfarande har delar kvar av sin medeltida indelning. Ekeby nämns i ett påvligt skyddsbrev från 1221, vilket gör den till en av de äldsta dokumenterade byarna i Uppland. Den nämns också i ett dokument från 1299, när Skokloster bytte till sig en gård i byn av ägaren domprosten Andreas And. Markerna bestod under 1500-talet av både frälsejord, biskopsjord och kyrkojord. I nästa mejl skickar jag med den vackra kartan från 1764 då byn var helt oskiftad. Byn (fyrkanten i rött) tycks bestå av en gammal sätesgård (den är numera riven) och fyra andra gårdar. Byn förblev sedan till stora delar oskiftad, och i stället för laga skifte tillämpade man sämjedelning (privat uppdelning mellan ägarna, utan lantmäteriförrättning Arrendatorerna gav hälften av avkastningen till ägaren – de var s.k. hälftenbrukare.

Ringgatan Ekeby är den enda byn i landet som har en bevarad ringgata. Den omsluter hela byn som också har en rak genomgående bygata (Mellangatan). Inom byn hade varje gård en tomt som sträckte sig från den ena sidan av ringgatan till den andra. Ringgatan anlades för att ge byn en tydlig angränsning, så att bönderna inte skulle utvidga sina tomter. Utanför ringgatan fanns det flera torp, en väderkvarn, en smedja och en bykälla.

Karlssongården är det bäst bevarade huset och har fått sitt namn efter den siste brukaren Bertil Karlsson. Gården är en parstuga från 1780-talet och har en stor sal (gäststuga). Enligt en lag från 1734 skulle en gård av en viss storlek ha en sådan sal för möten och kalas. 1907 hette bonden på gården Johan Erik Karlsson. Han var 58 år gammal och han byggde sig då en undantagsstuga. Den bestod av ett kök med vedspis och en liten kammare med kakelugn. Fram till 1980 användes stugan som sommarbostad. Utanför undantagsstugan står en bänk tillägnad riksspelmannen Hjort Anders Olsson som bodde i Vänge en tid.

Spillertak (spåntak) var, liksom halmtak, vanliga i Uppland fram till 1800-talet. De var billiga och lokalt producerade Spillertak passade särskilt bra för ekonomibyggnader och bodar och en lada med tjärat spillertak finns fortfarande kvar i Ekeby by. År 1982 lade Diös om nästan alla tak till tegeltak i Ekeby. Knutarna på husen är rödfärgade – vita knutar är sentida bruk.

Askbeståndet i Ekeby är en del av ett historiskt kulturlandskap, men den exakta åldern på askarna varierar. Med tanke på att byn har anor från medeltiden, och att vissa byggnader i området är från 1700-talet, kan några av askarna vara flera hundra år gamla. Byn har däremot fått sitt namn av sina ekar. I det sydöstra hörnet av byn växer en urgammal ek med en björk som rotat sig mitt i eken.

Bykällan Ekebys vattenkälla har troligen använts sedan medeltiden, den nyttjades till byns alla djur som man ofta drev ner från Mellangatan för att de skulle dricka. Källan användes också för bybornas vattenbehov och platsen blev ett bra ställe för byskvaller.

Ekebysjön var en liten insjö vid den sydligaste ändan av byns marker.  Äldre bybor har berättat hur de som barn brukade fiska små abborrar och mört i sjön. Under 1800- och 1900-talet genomfördes omfattande sjösänkningar och utdikningar i Uppland för att vinna odlingsmark. Ekebysjön torrlades gradvis, genom dikesgrävning och reglering av vattenflöde. Idag finns inga öppna vattenytor kvar.

Ekebysjön ingår i ett vattensystem där Vängeån övergår till Hågaån. Vid Kvarnberget fanns tidigare en vattenkvarn från 1600-talet. Vindmöllan i byn, en åttkantig s.k. Holländare, är från 1807. Den fungerade parallellt med, eller också ersatte den, vattenkvarnen. Väderkvarnen ägs nu av Vänge hembygdsförening, medan marken ägs av Brunna gård.

På vägen tillbaka från sjön såg vi en liten s k äsping på vägen. Huggormen föder levande ungar som kan vara 12 – 23 cm långa. Denna var en miniatyr av en liten huggorm men redan ett fullfjädrat rovdjur.

Text Barbro Ulén

Karta Vänge