Författare: sventid

Fredagen den 13 mars vandrade vi längs den 5 km långa Hågadalen, från Hågahögen till Predikstolen, gick vidare längs Vårdsätraspången till Skarholmen (totalt drygt 8 km) eller ända till Sunnerstastugan (totalt drygt 11 km).

Det var friska vårvindar och inga drillande lärkor, men vi såg gäss som plogformat drog norrut.  
Håga betyder den stora högen och syftar på kung Björns hög. Men nu är alla överens om att det inte var någon kung Björn som är begravd där, utan en mäktig hövding. Graven är från c:a 1000 f.Kr. och man har identifierat benrester från  en man i 60-årsåldern i gravens ekkista. I högen har man hittat flest antal guldfynd från bronsåldern i hela Skandinavien. Området vid högen utgjordes av en udde och Hågadalen var en fjärd med en stor farled som ledde båttrafiken från Mälaren upp mot Uppsalaområdet. Det var en skyddad plats och hade samtidigt centralt läge. Liksom idag var landskapet öppet och betat av djur. När man står uppe på högen kan man förnimma hur forntidsmänniskan hade det.
Bronsåldern inträffade mellan 1700 och 500 f.Kr och i Mälardalen fanns det under den tidigare bronsåldersperiod en rik bronsålderskultur på många platser. Efter 400 – 500 år inträffade emellertid en klimatförsämring med kallare, blötare och mer instabilt väder och kortare växtsäsonger. Denna förvärrades av ett utbrott av vulkanen Hekla på Island ca 1159 f.Kr. Det blev starten på den senare bronsåldersperioden och en tid av osäkerhet och förändringar, en av de största ekologiska och kulturella omställningarna i Mälarregionens förhistoria. Håga klarade sig förhållandevis bra eftersom området hade åsar med torra marker för boskapen, skogsrika höjder i Nåsten för jakten och ett fiske i Hågafjärden och Ekoln som fungerade även i ett kallare och blötare klimat. Håga kom därför att bli ett långvarigt makt- och kultcentrum där det etablerades en centralmakt.
I Hågahagen ligger Klangstenen som vid första anblicken ser ut som vilken sten som helst. När man slår lätt på den med en mindre sten svarar den med en metallisk ton. Stenen har sjunkit ner under årens lopp och kanske den lät mera under bronsåldern. Den tros ha använts i ceremonier, kanske som signal eller som del av ritualer. Stenen är runt 2000–3000 år gammal.
Skålgropar var ett slags hällristningar från bronsåldern. I dem offrade man fett (smör, talg), olja, blod, korn eller mjöl, små metallfragment och vatten eller öl.  Det var en del av vardagsnära ritualer för fruktbarhet, skydd och kontakt med det heliga. Skålgroparna i Håga tycks ha använts mycket längre här än i andra regioner. De börjar användas redan i sen stenålder, genom hela bronsåldern och ända in i förromersk järnålder (ca 500 f.Kr. –år 0)
Kantkedjor är gravar från sen bronsålder till tidig järnålder som också ligger spridda i Hågahagen, ofta placerade på små höjder. De består av en mer eller mindre fullständig rund ring av stora stenar i ytterkanten. Mitten kan vara fylld med mindre sten eller jord. Kantkedjan skulle markera gravens helighet och visa att detta var en avgränsad, rituell plats.  
Vi fikade vid Fäboden där det inte har legat någon fäbod utan är ett område som har varit betes- och slåttermark. Platsen kallas så för att miljön är fäbolik. Idag var där fuktigt, milt och stilla, lerig mark med fjolårsgräs och lavar som lyste på stubbarna. Nära husgrunden från skogshuggarföreningens klubbhus från 1944 syntes det tydliga spår av att man toppkapat lövträd förr i tiden – att man ”huitt” av trädtopparna. Det här är en gammal skogsbruksmetod som var vanlig i Uppland där man behövde mycket ris och ved.
Predikstolens fornborg är till större delen från ca 1200–1100 f.Kr. dvs från samma period som Hågahögen och kultplatsen i Hågahagen. Den låg mycket strategiskt som vakt- och försvarsplats för maktcentret Håga vid dåtidens seglingsled. Predikstolen skiljer sig från de flesta andra fornborgar i Uppland genom att vara ovanligt stor, mycket tidig (sen bronsålder) och placerad vid en dramatisk klippvägg. De flesta andra fornborgarna är järnåldersborgar, mindre till ytan och byggda på mer typiska höjder i landskapet. Idag var det alltför blött för att vi skulle våga oss på att kliva upp eller ner för trapporna till den häftiga klippväggen som utgör fornborgens sydöstra kant. Vi nöjde oss därför att betrakta den från ridstigen.  

Text Barbro Ulén

Nästa fredag den 20 mars. Hammarskog från Skogshyddan till Vreta. Samling Uppsala resecentrum för att ta buss 108 kl 09.55. Avstigning vid Skogshyddan kl 10.17. Åter från södra Vreta kan man åka med buss 107 som avgår: 13.38, 14.09; 14.35.

Till Vandringsidan

Igår gick vi Salstaleden i strålande sol. Nu är verkligen våren på väg.

Den 7 km långa leden går mellan tågstationerna Skyttorp och Vattholma. Sträckan tog oss fyra minuter med tåget men drygt 40 gånger så lång tid till fots. Men då man vandrar hinner man förstås uppleva så väldigt mycket mer, och så bör man lägga till en välförtjänt fika vid Salsta slott. Det är Sveriges nordligaste barockslott som, då det begav sig, låg omgiven av vatten på tre sidor på en udde i Salstasjön.
Leden följer Vattholmaåsen som är en biås till den betydligt längre Upplandsåsen. Dessa åsar bildades för 11 000 år sedan, när inlandsisen drog sig tillbaka och marken inte längre var nertryckt av isen. Den mest dramatiska passagen av leden är där Vattholmaån (dvs. en östlig grenen av Fyrisån) bryter igenom Vattholmaåsen och bildar ett stort vattenhål som kallas Gullsjön. Det var ”sjön där vi badade som barn” berättar äldre personer som växte upp i Skyttorp, Mälby och närliggande torp.  
Vid Gullsjön byggde Uppsala kommun en trätrappa ner till den nya spångbron över ån för 13 år sedan. Sju år senare (år 2020) invigdes hela Salstaleden. Då hade man bl.a. frigjort många av områdets gamla ekar. Åsen hålls ljus och öppen med enar och andra glesa buskar, genom bete av ungdjur eller dikor. På grund av granbarkborre-angrepp har delar av skogen avverkats under de senaste åren. Norrut från spångbron såg vi för ett par år sedan ett stort bäverbo: en stor, rund hög av kvistar och grenar i vattnet. Nu var det försvunnet.
På den högsta höjden av åsryggen kan man lätt föreställa sig hur landskapet såg ut när åsen fortfarande var omgiven av vatten. Kanske var det också en plats för ting och den kallas för Tingshusbacken. Kartor från 1600 –1800-talet över Lena socken visar äldre vägar i området, men de stämmer inte helt överens med dagens Salstaled. Leden är alltså inte en historisk kyrkväg, men den ligger nära där en sådan rimligen har gått från byarna Mälby och Skyttorp till Lena kyrka.
Februari var kall i år och det skulle kunna förklara att vi ännu inte såg några gäss som flög mot norr. Det har vi gjort andra vårar i mars. Vi såg heller inga svanarna idag. De brukar annars använda f.d. Salstasjön som rastplats under flytten norrut och då kan man se massor av dem. Sångsvan och grågås har också ökar kraftigt nationellt. Sångsvanen har ökat ”nästan explosionsartat” sedan 1900-talet, och grågåsen har gått från ca 2 000 par (1980) till över 40 000 par (2018). Vi satsar på Hågaån nästa fredag. Där brukar man kunna se mycket spår av bäver. Den 3:e mars kom en rapport från Hågadalen: Lärkorna drillade över fälten. En ormvråk cirklade lågt nedanför Hågahögen och små plogar av grågäss drog förbi.

Text Barbro Ulén

 
Nästa fredag den 13 mars: Hågadalen till Vårdsätraviken med valfritt slut vid t.ex. Sunnerstastugan. Buss 2 går 10.18 från Vaksalatorg och 10.22 från Dragarbrunn. Avstigning 10.37 vid Håga gård.

Till Vandringsidan

Fredagen den 27 februari vandrade vi Sommaro-Rosendal-Malma gård-norra delen av Gula stigen-Sten Sture monumentet-Stadsparken. Mycket av snön hade smält men det var is kvar på stigarna. De som vandrade hela vägen (till konditori Fågelsången) gick drygt 9 km.

Vi fick en fin guidning genom Rosendal av Kerstin och Ove. Stadsdelen har bra service och hus med varierad arkitektur och fina fasader. Kvarteret Rosendal är inte ett kvarter utan en social mötesplats som innehåller en kombination av kafé, butik och vinbar. Vi gick förbi Rosendalskolan (förskoleklass, årskurs 1–6 och fritidshem) som invigdes september 2024. Multihuset är tänkt som en kombinerad mötesplats, bibliotek och kulturbyggnad. Det invigdes i november 2024.

Det finns inga traditionella parkeringsgarage inne i bostadskvarteren. I stället har Rosendal två mobilitetshus för att minska biltrafiken och göra det enklare att välja cykel, gång och kollektivtrafik. Vi gick förbi mobilitetshuset Brandmästaren med bilparkering för boende och besökare, laddplatser och cykelparkering. USIF Arena (färdigställd och invigd 2012) är byggd för att rymma många olika sporter och aktiviteter under samma tak (i form av sedumtak). Där finns tennisbanor, padelbanor, squashbanor och fullt utrustade gym. Man har pass för gruppträning och personlig träning. För barn och unga finns tennisskola, multisportaktiviteter och lovverksamhet.

I skogen mellan Malma backe och Malma gård var fåglarna igång med sin vårsång. I ett skogsbryn såg vi en stor risgärdesgård, en sådan som SLU-studenter i landskapsarkitektur brukar bygga för att göra skogen inbjudande. En sådan gärdsgård smälter fint in i skogsbrynet, och materialet är ris från röjning och beskärning på plats. Ris och grenar skapar skydd, över-vintringsplatser och mikro-habitat för smådjur och insekter.

Malma gård med äldre gårdsmiljö och ladugårdsbyggnader liggernära Valsätraskolan. Kommunen köpte gården av Uppsala Akademiförvaltning (2024) som antagligen arrenderat ut åkermarken till SLU. Nu brukas inte fälten norr om gården utan där låg ett par övergivna ensilagebalar. Mitt i fälten går det grävda diket Bäcklösa (betyder ängsmark vid vatten). Det verkar inte finnas några planer på att exploatera marken trots att den ligger så nära Rosendal. Stadsdelen har i dag en hög invånartäthet, men att den skulle vara högre än Manhattan är en skröna. Manhattan har 28 000 inv/km², medan Rosendal har drygt 10 000 inv/km².  Rosendals allra tätaste kärna (0,15 km² med 31 560 inv/km²) ligger dock över Manhattans nivå.

Där Gula stigen går väster om Hammarby kyrkogård, och genom Kronparken, vandrar man genom naturreservat med många gamla träd. De äldsta tros ha planterats av Olof Rudbeck d.ä. omkring 1680, och är alltså närmare 350 år gamla. Gamla skogar innehåller naturligt mycket död ved, både stående och liggande, och i naturreservaten lämnas stockar och död ved kvar för biologisk mångfald. Här och var såg vi att stora tallgrenar hade knäckts av den tunga blöta snön tidigare under vintern.

Sten Sture‑monumentet på Kronåsen har blivit Uppsalas kanske mest dolda minnesmärke. Monumentet är en bronsgrupp skapad av Carl Milles, en av Sveriges mest kända skulptörer. Det föreställer Sten Sture den äldre, riksföreståndaren som besegrade danskarna i slaget vid Brunkeberg 1471. Skulpturen har också allegoriska figurer som symboliserar kampen för Sveriges frihet. Idén till Sten Sture-monumentet växte fram inom Uppsala studentkår vid 400‑årsminnet av slaget vid Brunkeberg. Arbetet med monumentet påbörjades först 1902 och det avtäcktes 13 februari 1925. Tallarna vid Sten Sture monumentet tillhör samma tallskog som Kronparken, men de har inte växt så stora. De har kortare stammar, bredare kronor och kraftigare grenar, eftersom de står på en vindutsatt ås, med tunnare jord, och i glesare bestånd med mindre konkurrens, än tallarna i Kronparken.

Text Barbro Ulén

Nästa fredag 6 mars Salstaleden. Samling Uppsala resecentrum spår 5 för att kl 10.12 ta Mälartåg till Skyttorp. Avstigning kl. 10.30. Man kan fika i Salsta slottskafé. Tillbaka från Vattholma går Mälartåget 13.34, 14.04, 14.34.

Till Vandringsidan

Fredagen den 20 februari vandrade vi från Lingonvägen i Storvreta in i västra Adolfsbergskogen och gick småstigar till den östra delen.

Via Adolfsbergsvägen och Ärentunavägen nådde vi Storvreta bibliotek, varifrån vi via gångstigar fortsatte till Storvretas badplats ’la Playa’. Med näsan mot söder följde vi stigen längs Fyrisån till Ekeby kvarn och därifrån var det inte långt till busshållplatsen Trekanten. Totalt gick vi 8 km.

Adolfsbergsskogen är en kalkbarrskog med rik flora, gamla träd och mossrika partier, och den är ovanligt lugn för att ligga nära en så pass stor ort som Storvreta. Man har haft planer att bygga bostäder här men, på grund av skogens stora ekologiska betydelse, stoppades planerna 2018. Trots det fina vintervädret mötte vi inte en människa i skogen. Däremot såg vi mycket omfattande spår efter vildsvin som nyligen vänt upp jorden. Vildsvin bökar mycket även i skogarna i Uppland, och detta har blivit vanligare i takt med att stammen ökat. Vi såg också många avbrutna träd, t. ex. unga tallar. Denna vinter har tung, blöt snö lagt sig i stora mängder och orsakat stambrott och toppbrott.  

Det finns flera lokaler rika på rödlistade svamparter i Adolfsbergskogen. Två av dem klassas som nationella topplokaler. Där hittar man den rödlistade fjälltaggsvampen koppartaggsvamp, och de båda följearterna raggtaggsvamp (starkt hotad) och fläckfingersvamp. Här finns också knölig taggsvamp som är starkt hotad. En annan känslig svampart man kan hitta här är violgubbe med 17 rödlistade följearter. Här häckar minst ett 40-tal fågelarter (varav elva är rödlistade) och minst sju arter av fladdermöss (varav två är rödlistade). I området finns aspsplintbock, aspvedbock och mindre poppelglasvinge. Här finns också fem fridlysta arter av orkidéer samt fridlysta grod- och kräldjur.

Vid ’la Playa Storvreta’ vid Fyrisån har man en fin utsikt norrut, och där anade vi Uggelsta gård och Ånge fågeldamm. Uppsala Vatten har en liten röd pumpstationen i skogsbrynet vid badet för att samla upp avlopps- och hushållsvatten från bostäder norr och nordost om la Playa, spillvatten som pumpas vidare mot huvudledningen som går söderut mot Uppsala.

Ekeby ligger precis där Fyrisån bryter igenom Vattholmaåsen, en plats som i århundraden varit perfekt för vattenkraft. Byn vid kvarnen omtalas första gången 1357, men arkeologiska fynd visar att området kan ha varit bebott långt tidigare, redan kring 1000‑talet. Förutom kvarnen fanns ett mindre sågverk, en smedja och flera gårdar som brukade marken runt omkring. Kvarndriften fortsatte i över 600 år och upphörde först 1986.

Under 1500‑talet bestod Ekeby av 3–4 gårdar. Under medeltiden ägdes marken av olika adelsmän och även av Uppsala domkyrka och Helgeandshuset. Under 1700‑ och 1800‑talet var den en liten, stabil by om tre gårdar (plus kvarnen och dess ekonomibyggnader). Det som återstår i dag, förutom kvarnen, är äldre hus, spår i marken efter äldre bebyggelse och en vägsträckning som följer den historiska byvägen.

Vintern förändrade Adolfsbergskogen och strandpromenaden på ett sätt som gjorde den extra stämningsfull idag: tystare, ljusare och med djurspår i snön. Men vi kom överens om att göra om vandringen under tidig försommar.

Text Barbro Ulén

Till Vandringsidan

Fredagen den 27 februari Rosendal och norra delen av Gula stigen Samling kl 10 Stads-skogens entré vid Sommarro (buss 2, 7 och 12). Vi går den enklaste vägen till Rosendal, kollar på denna nya stadsdel, och följer en stig som möter Gula stigen norr om Malma gård. Sen fortsätter vi den norra delen av Gula stigen genom Kronparken eller avslutar ännu närmare stan. 

I fredags var det ett stort gäng som i gråmulet väder startade fredagsvandringen vid Fyrishov.

Vi fortsatte på den västra sidan av Fyrisån, genom den norra delen av Tunakolonin och passerade Lötenkullen och Röboåsen. Den tredje åsen, Tunabergsåsen, besteg vi, och då bröt solen fram. Vi nådde Gamla Uppsala fornområde efter lite strapatser, då stigen bestod av knölig hårt tilltrampad snö eller is. Hem gick de flesta tillbaka via Tunabergsskolan och därefter till bussarna på Svartbäcksgatan. Totalt gick vi 9,1 km.

Vägen är välkänd sen tidigare vandringar, men utsikten från Tunabergsåsens högsta punkt, med den lilla träplattformen, var ovanligt betagande en klar vinterdag som idag. Vi såg höjderna vid Lunsen och Vedyxa, höghuset i Sävja och, eventuellt, de höga husen i Rosendal och Husbyborgsmasten. På F16 (Ärna flygplats) var det lugnt utan några flygplan eller helikoptrar. Akademiska sjukhusets intensivvårdshelikopter är fortfarande baserad här, men måste flytta år 2028, eftersom Försvarsmakten tar över hela området.

Väl uppe på Tunabergshöjden blåste det inte lika mycket som förut och här inträffade ett oväntat möte. Från den motsatta backen som vi stegat uppför kom en ung joggande kvinna över krönet. Det var dottern till ett av paren i vandringsgruppen. Hon såg stark ut och rörde sig med energi när hon körde sitt pass i det snötäckta löpspåret. Det blev ett varmt och glatt möte med kramar mitt i två helt olika tempon. Hennes pappa, som han alltid brukar skämta på våra vandringar, skojade extra mycket.   

Vi närmade oss de snötäckta högarna som hade ett helt annat utseende än på sommaren. De reste sig ur landskapet som små fjälltoppar, mjuka men mäktiga, som om Uppland för en stund lånat något av Lapplands dramatik. Vi fortsatte mot kyrkan, med halkiga steg, och passerade en sänka som kallas Offerlunden. På informationsskyltar kunde vi läsa: En skrift från 1070 berättar om Gamla Uppsala. Att folk offrade människor och djur vid en källa och vid ett evigt grönt träd. Namnet Offerlunden dyker upp på en karta från 1679 i Olof Rudbecks bok Atlantica. Han ville bevisa att Gamla Uppsala var kärnan i det sjunkna Atlantis, Gudarnas ö. Offerlunden undersöktes 2013, men man hittade inga spår efter offerriter. Man anser nu att sänkan uppkom då man tog sand för att uppföra den östra högen vid Odinsborg.

Snorre Sturlasson föddes på Island vid den här tiden.  Han blev lagman och skald och skrev ner gamla muntliga traditioner. Människorna såg världen som ett träd, Yggdrasil, vars tre rötter gick till var sin brunn. I en av brunnarna (Mimers brunn) drack Oden vishet varje dag. Det fanns nio världar: Guda-familjerna bodde i Asagården, människorna i Midgård och världarna förbands med regnbågsbron Bifrost. När någon dog avgjorde dödsorsaken vart man hamnade. Drunknade hamnade hos havsgudinnan Ran. Andra kunde leva vidare i heliga berg eller i själva graven. Isländska skrifter berättar också om rituella kapplöpningar med hingstar. De bästa valdes ut, slaktades och blev offergåvor. Kungarna i Ynglingasläkten ansågs ha guden Frej som förfader. En av kungarna var kung Adils. Han red omkring vid Disabloten, men föll av hästen, krossade skallen och är begravd i en av de tre stora högarna.

Sveriges första ärkestift låg sedan 1164 i Gamla Uppsala. Men kyrkan brann två gånger under 1200-talet och Gamla Uppsala låg så pass avsides att platsen inte lockade tillräckligt många besökare. Påven gav sin tillåtelse att flytta ärkesätet till Östra Aros, dvs. till Uppsala och den nuvarande platsen för Uppsala domkyrka. Därmed kom Gamla Uppsala att mista sin position som maktcentrum. Den 24:e januari 1273 bars den heliga kung Eriks relikter i procession från Gamla Uppsala till Östra Aros. Kvar i Gamla Uppsala blev en förminskad kyrkobyggnad och en bondby som var Upplands största. 

Text Barbro Ulén

Nästa fredag 13 februari går vi Danmarks kyrka – Linnes Hammarby t o r med en rundtur i kulturreservatets fina skog. Samling Uppsala resecentrum läge C2 för att ta buss nr. 102 kl. 10.14. Avstigning kl. 10.27 vid Danmarks kyrka. Tillbaka går bussen varje halvtimme kl. 13.00, 13.30 14.00 etc.

Till Vandringsidan

Fredagen den 30 januari vandrade vi från Enköpings station över Kyrkåsen och vidare ner till Hälsans stig vid Drömparken.

Den fortsatte vi gå längs ån och sedan vandrade vi till den norra delen av Gröngarnsåsen (fika). Därefter gick vi till Klosterparken och tillbaka till Gustav Adolfs torg. Totalt gick varje person 6,1 km.

Det var en kylig och till en början mulen januariförmiddag med minus 6 grader, och alla bar dubbla tröjor under jackorna. Himlen var mulen, men luften bar en lätt fukt som kröp in i kläderna. Dagen är nu 1 timme och 15 minuter längre än vid vinterhalvståndet och lagom till fikat bröt solen fram över Dyarna. Det var något rofyllt över landskapet med de nakna träden med de dova färgerna, snön och den stilla vinternaturen.

Vi började vår vandring genom att gå uppför den rätt kraftiga stigningen av Kyrkåsen. Längs krönet av åsen gick den äldsta vägen genom Enköping. Högt på åsen, mitt i stadens äldsta kulturlandskap, ligger Vårfrukyrkan. Det är en av Sveriges äldsta bevarade kyrkor, byggd på 1100 talet. Under medeltiden blev den sockenkyrka för Vårfrukyrka socken, Enköpings landsförsamling. Ett tränat öga lär kunna se skillnad mellan den romanska och gotiska delen av kyrkbyggnaden. Nedanför åsen, mot ån, låg Enköpings tidigaste handels- och hantverksmiljöer och Kyrkåsen utgjorde den norra ramen för Enköping under medeltiden.

Sydost om kyrkan såg vi en mindre, putsad byggnad i nationalromantisk stil uppförd 1907.  Det är den gamla kyrkogårdsexpeditionen som också var kyrkvaktmästarebostad. Vi fortsatte några kvarter söderut och passerade den s.k. ’stattgropen’, dvs. den tomma tomten efter Stadshotellet som revs 2010.  Bredvid ligger Westerlundska gården byggd på 1800-talet.  Snart nådde vi Joar Blå. Enköpings kommun har beslutat att denna ska byggas om till Kulturhuset Joar, med byggstart 2026 och planerad öppning 2028. Det nya kulturhuset ska rymma: bibliotek, museum, scen, bio, kafé och turistinformation. Biblioteket ligger än så länge kvar vägg i vägg med Joar Blå, men kommer att flyttas till tillfälliga lokaler under ombyggnaden.

Nere vid Enköpingsån öppnade sig parkerna längs Hälsans stig. Trots årstiden fanns mycket vackert att se i Drömparken och de andra mindre parkerna: strama linjer, vilande rabatter och frostiga grässtrån som böjde sig i vinden. Drömparken gestaltades av den holländska designern Piet Oudolf 1996. Istället för träd har parken stora rundlar avenbok, en växt som kallas “trädgårdens Rolls Royce”. Den anses nämligen vara en av de mest exklusiva och formbara häckväxterna eftersom den blir extremt tät och elegant när den klipps rätt. Den är också vacker även på vintern eftersom den behåller sina blad året runt. De dekorativa vinterståndarna av perenner står också kvar, antingen täckta av frost eller fulla med snö. Det skapar vackra formationer nu under vintern.

Drömparken är designad för att vara minst lika intressant i vila som i blomning. Där används flera gräs som står vackert även under vintern: elefantgräs, rörflen, blåtåtel och tuvtåtel. Gräsen ger höjd, rörelse och fångar frosten i sina vippor. I drömparken finns också perenner som ger karaktär under vintern eftersom de står kvar som fröställningar och skelett.  Frosten, snön och det låga vinterljuset förstärker gestaltningen. Längs ån såg vi en solid och ståtlig ek som bör vara närmare 300 år gammal. En motsvarande, men något yngre bok, såg vi senare nära  Enköpingsåns utlopp i hamnbassängen.

En bit uppe på Gröngarnsåsen med utsikt över Dyarna drog vi upp termosar med kaffe eller varm choklad. Det blev en kort paus, fylld av värmande drycker, småprat och den där stilla glädjen som uppstår när man delar en stund utan stress. Sedan fortsatte vi vidare mot hamnsidan av Hälsans stig. Men först kollade vi det jättelika insektshotellet som bildar en portal till entré mot Dyarna. Den konstruerades för bara knappt två år sedan. I Klosterparken promenerade många enköpingsbor. Nu var båthamnen förstås nästan helt isbelagd men där fanns en öppen del fulla med gräsänder.

Text Barbro Ulén

Till Vandringsidan

Nästa fredag den 6 februari samlas vi vid Fyrishov klockan 10.20 (på den lilla gångbron över Fyrisån mellan Fyrishov och den stora parkeringen) för att gå till Gamla Uppsala.

Man kan åka ringlinje 1 (Gränbystaden – Fyrishov – Ekonomikum – Rosendals torg – Gränbystaden, eller, från centrum, buss nr. 10 mot Librobäck: Avgår från resecentrum E1 kl. 10.00 och stannar vid Fyrishov kl. 10.14.

Fredag den 23 januari, en småkylig vinterdag, gick vi Linnés Hågavandring med start från f.d. Fjärdingstull.

Hågavandringen fortsätter sedan St:Johannesgatan, Stabbybanan, Geijersgatan till Stabby vid Eriksskolan. Idag fortsatte vi en variant: Bethåga Byväg, Hedenbergsvägen, Berthåga Lindväg, Engelbertsvägen, cykeltunneln under Enköpingsvägen, Flogsta skogspark, en liten bit av Ekebyvägen, Hågabanan (gamla järnvägsspåret), till Håga bycentrum (7 km). Därifrån fortsatte några deltagare till fots ner till centrum och fick därigenom en rejäl promenad.

Starten av Linnéstigen låg på Linnés tid vid Fjärdingstull. Sedan 1800-talet ligger universitetsbiblioteket Carolina Rediviva här och man har en fin utsikt över Uppsalas paradgata. Bortom Fjärdingstullen, vid Engelska parken, var det på Linnés tid rena landsbygden där man odlade tobak. Vi tangerade Gamla Kyrkogården men Linné ligger inte begraven där utan i Domkyrkan. Han var nämligen en av Sveriges mest berömda personer redan under sin egen livstid, och hans ställning i Uppsala var exceptionell.

Linnéstigen följde ungefär nuvarande St. Johannesgatan. Vi passerade Rackarberget som var en enslig bostad för stadens enda rackare. Han körde likvagnar, tog hand om självmördare, assisterade bödeln, höll ordning vid avrättningar och städade upp efteråt. Vi tog oss över Enköpingsvägen för att nå Stabbybanan, dvs. gamla spårvägens banvall. Därefter följde vi Hågavandringen genom en bit av Geigersgatan, och passerade Eriksskolan, strax norr om Rickomberga backe. Linné beskriver hur han vandrar “utefer stora landsvägen till byn Rickomberga, genom de sterila skogsbackarna vid Rickomberga till byn Flogsta”. Eftersom stigarna i Stabby var isiga tog vi den grusade gångvägen mot Storbacken och Berthåga och rundade ’byn Flogsta’ för att nå Flogsta skogspark.

Flogsta skogspark, dvs. den lilla skogsdungen söder om Flogsta studenthus, fick för fyra år sedan ny form av landskapsarkitekter. Den är idag en halv vild, halv designad skogsmiljö med gångstråk på naturmark och en av få ’naturnära fickor’ i Flogsta som inte är en park eller öppen gräsyta. Stigarna från 2022 är kvar och tydligt upptrampade och används dagligen av studenter. De små “rummen” i skogen finns också kvar, liksom de små öppna ytorna som skapades då. Trädetaljerna börjar få en naturlig patina. Flisytor är överväxta, vilket är normalt efter 4 år.

Hur Linné själv vandrade så långt som till nuvarande Håga kulturoas brukade inte Linné gå med sina studenter. Herbationerna gick visserligen över Håga ängar men gjorde halt ungefär vid Kung Björns hög. Linné gick inte heller som dagens vandrare, han strosade, stannade, böjde sig ner, pekade, antecknade. För honom var inte sträckan från Fjärdingstull till Håga en motionsled utan ett levande laboratorium. Det är svårt att vandra på hans stigar utan att känna hans närvaro. När vi i dag stannade till vid hans bänk bakom Carolina, på höjdryggen vid Stabby, och i Flogstaparken kunde vi nästan se honom framför oss.

Text Barbro Ulén

Foto Ingrid Millet

Fredagen 30 januari Enköping. Samling kl. 09.55 vid läge C4 vid resecentrum för att ta buss 804. Avstigning kl. 10.50 vid Enköpings station. Vi vandrar först på Sandbroåsen med Vårfrukyrkan och följer sedan Hälsans stig genom parkerna runt ån. Från Gustav Adolfs torg går buss 804 eller 774 frekvent tillbaka till Uppsala: 14.02, 14.17, 14.32, 14.36; 14.42, 14.52.

I fredags var vi 11 vandrare, utrustade med olika broddar, Icebug och stavar som steg av bussen i Skölsta.

Vi gick först Hasselbladsvägen och promenadstigen genom Skölsta-dalen. Där såg vi ’Nya Skölsta’ med sina 4 – 10 år gamla villor och radhus i norr. Efter en liten rundtur Enrisvägen-Granrisvägen fortsatte vi Stamvägen med sina 60 år gamla hus och ombyggda sommarstugor. Nere vid Naturreservatets entré finns en parkering som redan var fint upplogad. Vi gick tillbaka till Uppsala, via Lunda, Stångbyn, och Rörby och nådde en busshållplats i Slavsta. Totalt blev sträckan drygt 6 km.

I Vedyxaskogen fanns det fotspår i snön längs den rödmarkerade stigen som slingade sig fram till Viltvattnet. Snön hade rasat ner från träden under de sista 36 timmarna, men det fanns fortfarande ett rejält snötäcke att pulsa i. Inne i skogen var det stilla och här är man så långt från E4:an att man inte hör trafiken. Snötäcket på marken gjorde ändå den disiga dagen ljus. Viltvattnet är ett kärr som dämdes upp och muddrades för över 20 år sedan och sen dess har vattenspegeln blivit mindre. Hösten 2021 renoverades löparslingan runt vattnet och stigen är här mycket väldränerad.

När vi nådde grillplatsen vid södra stranden av viltvattnet var alla svettiga, blöta och glada. Termosarna kom fram som troféer: kaffe, varm choklad, smörgås och goda holländska kex. Raststället är populärt, men idag var vi ensamma där. När vi sedan lämnade Viltvattnet och närmade oss Lundby kändes det som att gå in i ett gränsland mellan skog och gammal kulturmark. Gläntorna öppnade sig och en gammal jordkällare och ett uthus dök upp.

Lundby, Stångby och Rörby är tre mycket små byar, och de är med stor sannolikhet medeltida eller äldre. Det betyder att de uppstod senast under 1100–1300 talen, och i flera fall kan rötterna gå tillbaka till järnålder (0–1000 e.Kr.). Lundby ligger skogsnära och avskilt vid Vedyxa-skogens bryn. När vi lämnade skogen mötte oss en kall vind över slätten. Vid bäcken Samman såg vi en rest granitsten. Den är registrerad som en runsten från 1000-talet. När man plöjde åkern 1938 hittades den och nu är stenen upprest vid vägkanten. Den är mycket hårt sliten men 1973 blev texten ifylld med färg. Texten är ’inte slutgiltigt tolkad’.  

Byarna Stångby och Rörby ligger i det öppna jordbrukslandskapet. I motsats till Lundby, som består av några gårdar och hus varav flera är moderna, beskrivs Stångby som en hamlet, alltså en ännu mindre gårdsklunga.

Rörby, närmast Slavsta, är troligen den äldsta byn av de tre. Det är en lite mer sammanhållen by och bebyggelsen är något tätare, med fler gårdar och hus i ett kluster. Den känns mer som en traditionell by, även om den fortfarande är liten. De flesta av Rörbys brevlådorna ryms på en jättelång tandemcykel vid vägkanten.

Text Barbro Ulén

Nästa fredag, 23 januari, går vi Linnés Hågavandring som utgår från Fjärdingstull dvs. nuvarande Carolina Rediviva och fortsätter Rickomberga backar, Flogsta skogspark, Flogsta ängar – Hågaby (6 km),

Samling vid trappen av Carolina Rediviva kl.10. Dit går bussarna 1, 2  7 och 11.

Fredagen den 9 januari var vandringsgruppen igång för året.

Vi startade i Stadsskogen och följde Carl von Linnés historiska vandringsstig från Sommarro ut till Norby soldattorp i kanten av Hågadalen-Nåstens naturreservat. Därefter vandrade vi vidare genom Blodstensskogen, tillbaka in i Stadsskogens hjärta (Trollskogen), sedan norrut via Vallstigen till Valltjärn (fika) och tillbaka till Sommarro. Totalt gick vi drygt 6 km.

Mestadels promeneradevi på fint snöröjda stigar, men kortare sträckor klev vi i djup snö som bara var lätt tilltrampad. Norby soldattorp är fint underhållen och en liten gång var redan snöröjd till trappan av torpet och dess uthus. I kompani Norby tillhörde soldattorpet, rote nr 150, och var ett av de få bevarade. På platsen har det funnits soldattorp sedan 1684 och det nuvarande byggdes 1848. Totalt har 17 indelta soldater och deras familjer bott och verkat här.

Blodstensskogen ligger mellan Norbyvägen och Hågadalen–Nåsten. Det är ett område med gammal tallskog, död ved och höga naturvärden, bland annat på grund av arterna cinnoberbagge och spillkråka. Blodstensskogen ligger precis intill bostäder i Eriksberg. Under flera år planerade Uppsala kommun att bygga bostäder här i skogen. Planerna mötte starkt motstånd från närboende och naturvänner, eftersom skogen ansågs vara en del av den gröna korridoren mot Hågadalen. Blodstensskogen är också ett viktigt rekreationsområde och har känsliga arter och höga naturvärden. Boende uttryckte oro för att nybyggnationen skulle driva upp hyrorna och förändra områdets karaktär. En tidig detaljplan upphävdes av Mark- och Miljödomstolen eftersom det saknades en miljökonsekvensbeskrivning.

En flera år lång aktion gjorde Blodstensskogen rikskänd.  Sommaren 2020 började aktivister bygga trädkojor högt uppe i tallarna för att stoppa avverkning och exploatering. Man turades om att sova i kojorna och vägrade att lämna området. Kommunen bedömde att det var för farligt att avhysa aktivisterna med tvång, eftersom kojorna satt högt uppe i träden. Man skrotade sina tidigare byggplaner och kom (1921) politiskt överens om att större delen av Blodstensskogen kommer att ingå i Hågadalen–Nåstens naturreservat, vilket bör ge ett långsiktigt skydd. Fem år senare (december 2025) rev kommunen vad som var kvar av trädkojorna. Kvar på det nya året finns nu bara några staket med informationsskyltar. Aktionen för Blodstensskogens bevarande, har påverkat kommunens planer direkt och har varit en av de mest långvariga och synliga naturaktionerna i Uppsala.

Vi mötte ett stort antal personer av varierande ålder som promenerade med eller utan hund denna vackra vinterdag. Stadsskogens skidslinga har redan utnyttjats flitigt såg vi. En rimlig uppskattning (AI) är att flera hundra motionärer och hundägare passerar genom skogen under en vanlig fredag. När vi fikat färdigt vid Valltjärn kom ett ungt par med renskinn och ett våffeljärn för att luncha vid grillplasten.

Stadsskogen innehåller 150–200 år gamla träd. Vi passerade både den största tallen och den största granen, varav den senare tyvärr såg ut att vara lite väl torr i toppen. Såväl tallen som granen borde vara över 200 år gamla, men ingen av dem är åldersbestämd.

Text Barbro Ulén

Nästa vandring fredagen 16 januari Vedyxaskogen. Samling vid Uppsala resecentrum läge C3 för att ta buss 119 kl. 09.30 till Skölsta. Avstigning kl 09.45 vid Hasselbladsvägen. I Vedyxaskogen finns rödmarkerade vandringsleder och en slinga runt Viltvattnet. Det går glest med bussar tillbaka (12.57, 14.08, 15.08). Vi kan därför lämpligen gå mot östra Årsta via Lunda-Stångby-Enbacken (cirka 3 km).

Fredagen den 12 december vandrade vi via Bror Hjorts väg och Sandbrovägen till Sandviksbadet, som också kallas Långsjöbadet eller Björklingebadet.

Vi gick först den västra delen av motionsslingan och tog vi oss till hundbadet via en avstickare längs Prästängen. Därefter tog vi oss an den mindre men branta östra delen, samtidigt som vi rundade det gamla grustaget vid Björklingebadet. Totalt gick vi 6,5 km.

Motionsledenslingar sig i en fin skog, kantad av en blandning av gamla och ombyggda sommarstugor och nya radhus. Den går genom typisk uppländsk barrskog, där tall och gran samsas, men har även inslag av blandlövskog framför allt längs Långsjön. Namnet Björklinge betyder björkdunge men vi såg också t. ex. stora aspar. Området inklusive Prästängen ägs av Uppsala kommun.

Det var en typisk uppländsk decemberdag. Nu går solen ner redan klockan 3 och dagsljuset varar mindre än 7 timmar. Vädret var inte så regnigt som dagen innan, men himlen låg ändå som ett grått täcke över landskapet.  Marken var utan tjäle och doftade av fuktig jord, barr och löv. Skogen är tyst så här års och vi mötte bara några få hundägare och motionärer.

Vid badet med de många namnen rundande vi det stora före detta grustaget. Det lades ner i början av 1970-talet, samtidigt som Björklinge införlivades med Uppsala kommun. Vi skymtade också ett mindre lokalt vattenverk. Det förser Björklinge, Läby och Skuttunge med dricksvatten, sedan 2023 med mycket modern teknik.

Långsjön är känt för sitt klara vatten där den kräsne kransalgen rödsträfse breder ut sig på bottnarna. Vid sandstranden kunde vi se hur vinden piskat upp organiskt material som bildat havsskum ovanpå det annars mycket klara vattnet. Det fina vattnet i sjön hindrar inte att algblomning kan förekomma varma veckor under sommaren. Blomningen är dock bara låg eller måttlig och har inte följts av några större badförbud på grund av hälsorisker. Vi fikade och blickade samtidigt ut över sjön. Ett svagt ljus bröt igenom molnen och speglade sig i vattnet.

Den östra delen av motionsrundan ligger på Sandbrohöjden och har en riktigt häftig backe kantad av ett par gudsförgätna sommarstugor.  Det långa 10-procentiga motlutet upp mot höjden innebar en ordentlig pulsförhöjning (141 bpm). När vi lämnade Björklinge hade sex kilometer gått, men känslan av naturens närvaro – det grå ljuset, den klara sjön, och den tysta skogen – stannade kvar.

Foto Ingrid Millet

Text Barbro Ulén

Nästa fredag 19 december 2025 är jag bortrest men föreslår att ni tar er en tur längs Fyrisån. Samling Uppsala resecentrum läge B3 för att ta buss 8 kl. 09.48. Framme vid Sunnerstabacken c:a 10.16. Man kan gå antingen uppe på Ultunaåsen eller längs fågeltornet beroende på ev. motvind.

Osäker om jag är åter 9 januari. Föreslår Stadsskogen. Samling vid Stadsskogen infoskylt vid Sommaro kl. 10. Man kan åka buss 2, 7 och 12 dit. Man kan fika antingen vid Valltjärn eller vid Norby soldattorp.

Fredagen den 16 januari 2026. Vedyxaskogen. Samling Uppsala resecentrum läge C 3 för att ta buss 119 kl 09.30 till Skölsta. Avstigning klockan kl. 09.45 vid Hasselbladsvägen. I Vedyxaskogen finns rödmarkerade vandringsleder och en slinga runt Viltvattnet Det går glest med bussar tillbaka (12.57, 14:.8). Man bör därför gå mot östra Årsta via Lunda-Stångby-Enbacken (c:a 3 km).