Kategori: Arkiv

Fredagen 2 augusti vandrade vi delar av Linnés Vaksalavandring Jälla-Lindbacken. Eftersom stigen bitvis var knölig tog vi rundan Lindbacken- Ekbacken – stigens nyare sträcka (runt Skogsängen och skogen norr därom) och bussen hem från Lindbacken. Vi kom ändå upp i nära 7 km. Det var fint vandrarväder, inte alltför varmt och med svalkande vindar.

Nära ridhuset, som förut ägdes av Uppsala Ponnyklubb, mötte vi fyra ryttare på sagoliknande hästar. Hästarna blev så rädda för oss damer att vi måste backa så att de skulle våga sig framåt och in på ridstigen till stallet. Linnéstigen löper sedan nära Lindbacken genom en blockrik skog som är full av kojor. Det märks att Lindbacken är det område i Uppsala som har den högsta andelen hushåll med barn (75%). Här tog vi vår första check-point och sedan ett par till i själva Lindbacken.

Vi fikade i Skogstorpsparken. Hit leds områdets dagvatten som samlas i en damm som också ska kunna svälja vatten vid skyfall.  Vi vek sedan av söderut och passerade Almtunascouternas stuga Ekbacken. Den byggdes 1959 av gamla byggbaracker som användes när man anlade Arlanda flygplats. Scoutstugan ligger i ett skogsbryn nära vägen till Åby gård.

Här mötte vi en checkpointletare på cykel.  Årbygård ligger på en urgammal byplats där några av gårdarna tillhörde domkyrkan. Vi följde Linnéstigen åt andra hållet, längs Skogsängen, som tyvärr är full av risig, övervuxen energiskog. Men där fanns också jättefina skogshallon och hasselnötter. I skogen norr om ängen träffade vi på den mykoheterotrofa växten Tallört. Den växer alltså inte med hjälp av solen, utan tar sin näring från svampar under jorden – som en parasit.  

Text Barbro Ulén

Fredagen den 12 juli vandrade vi i Älvkarleby. Totalt gick vi 7,5 km och hela tiden hade vi kontakt med Dalälvens strömmande vatten.

Vi gick först en stig genom Vattenfalls värnområde för biologisk mångfald, fortsatte norrut vid Älvkarleby gamla turisthotell, gick över till den lilla ön Notören, vidare över svajande hängbroar via småholmen Korallen och fortsatte norrut till Sandörens camping och badplats. Tillbaka vandrade vi på den östra höga stranden ner till vattenkraftverket, över betongbroar till Flakön och till Laxön. Namnet ören betyder grusbank eller revel, men korall är något som finns under vattnet. Kanske har den lilla holmen Korallen historiskt legat under vattennivån vid högflöden?

Det var en solig men inte alltför varm dag och fullt av högsommarblommor. Mycket åkervädd, liten blåklocka, fackelblomster, renfana och vägtistel. Nya sorter som jag lärde mig: gullkrage och gulmåra av varianten med nästan vita blommor (tror jag).  

Redan Gustav Vasa besökte på sin tid Elfkarleby (år 1528) och inspekterade laxfisket. Han hade en speciell laxfogde på plats och hävdade att 2/3 av fisket skulle tillföras kronan. Älvkarlebyborna skulle bara få 1/3. Det tyckte byborna var alldeles för lite och de försökte t o m gräva en egen älvfåra för att kunna fånga den åtråvärda fisken. Sedan följde decennier av trätor och domstolsprocesser om rätten till att fiska lax. Som en mycket klen tröst kunde ortsbefolkningen få fiska nejonögon helt fritt.

En berömdhet som besökte Älvkarleby (1732-05-13) var Linné. Han tog sig över Dalvälven med färjan som gick mellan Sand (där Älvkarlebys campingstugor nu ligger) och Västanå. Linné var 25 år och gjorde här sitt första stopp på sin lappländska resa. Älven var då ’otämjd’. Han skriver: ’Vattnet bli vitt, brusar som i raseri, kastar dropparna ett par alnar i vädret så att detta kontinuerligt står såsom en rök’.

Den första bron över Dalälven uppfördes 1793 men togs av en vårflod efter 7 år. Den nuvarande bron, Carl XIII:s bro, uppfördes 1813. Den kunde H C Andersen ta när han besökte Älvkarleby 1849. Färden gjordes med häst och vagn och året därpå skrev han en bok om resan. Gävle tyckte han var tråkigt men han blev entusiastisk över vattenfallet. Han såg vattenmassorna lysa i månskenet vid Carl XIII :s bro vid vars ände han hade sitt natthärbärge.

Idag är älven reglerad förutom under ett par timmar under Fallens dag. Men när man står vid det torrlagda Storfallet kan man ändå föreställa sig hur Linné och Andersen såg älven forsa fram.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 5 juli lämnade vi Olandsåns flacka landskap bakom oss för en vandring längs Öregrunds småbrutna kust med bryggor, klippor, blandad löv/tallskog, och små f.d. slåtterängar med gärdsgårdar.

Vi gick Fyrskeppsvägen ut. Närmast stranden har man nyligen byggt fyra rader av hus med utsikt över vatten och gemensam badbrygga.  Husen har inga trädgårdar utan bara altaner och de är nog utsatta för både väder och vind. Söder om detta kvarter finns äldre små sommarstugor och här ligger en av Öregrunds småbåtshamnar.

Vi vek av mot Öregrunds ’Gula Stigen’ som löper längs Sunnanös östra och södra strand och slingar sig vid Fursudden. Vid Mormorsviken finns nästa båtvarv, Öregrundsvarvet med plats för över 400 småbåtar. Där rastade vi på en liten, liten holme norr om Katrinöarna och hade utsikt över Öregrundsundet med några segelbåtar och med Gräsö i bakgrunden.  

I skogen växte vanliga orkidén nattviol men också någon svårbestämbar. Telefon-appen ville bestämma den till släktet Kniprot men det finns flera arter av släktet som alla är mer eller mindre sällsynta.

Vi fortsatte till Sunnö camping och genade tillbaka till bussen via Öregrunds stora motionsspår. Totalt gick vi 8-9 km.

Text Barbro Ulén