Författare: sventid

Fredagen den 3 oktober gjorde vi en vandring på Uppsalaåsen där den reser sig upp som brantast från slätten.

Vi steg av bussen på den nordöstligaste utposten vid hållplats Bolandet, söder om Juvansbo och Sandbro gård. Vi sicksackade oss fram på olika vägar och stigar innan vi nådde Drälinge gravfält. Därefter letade vi oss upp på den högsta höjden av Högstaåsen. Vi fortsatte vidare söderut till kung Skutes hög, en plats där Björklingeån bryter igenom Uppsalaåsen. Aspar och lönnar börjar nu skifta färg, men klöver, små blåklockor och fibblor prunkar fortfarande på marken. Totalt gick vi 7,5 km.

Drälinge grustäkt, i närheten av Drälinge samhälle, är en stor täkt för sand och grus – material som främst används för betongproduktion. Man har fortfarande möjlighet till brytning med ett årligt tak på 250 000 ton. Men för närvarande verkade det lugnt i täktområdet.

Drälinge gravfält är ett fornminnesområde c:a 500 m söder om täkten. Just idag hade länsstyrelsen två personer ute för att röja hela området från snår och högt gräs. Nu framträdde en stor hålväg väldigt tydligt. Hålvägar är diken som bildades när man red till häst. Här, längs åsen, gick ju den stora ridvägen mot Norrland – dåtidens E:4a.

Hela gravfältet är troligen från järnåldern, vilket motsvarar 500 f.Kr. – 1050 e.Kr. Den perioden innebar en övergång från hedniska traditioner till kristendom och från lokala hövdingar till centraliserade kungadömen. I Norden räknas år 1050 som slutet för vikingatågen. I Sverige regerade den första kristna kungen, Olof Skötkonung, till år 1022.

Gravfältet består av stenar, som eventuellt varit resta, och ett antal runda stensättningar och högar. Det ligger på en höjdrygg med god utsikt över det omgivande landskapet – en vanlig placering för gravar eftersom höjder hade symbolisk betydelse. Gravar på höjder syns ju på långt håll och de ligger nära himlen – nära de gudomliga krafterna. Ju större och högre belägen grav, desto mer signalerade detta hög sociala ställning och stor makt för den avlidne. Dessutom låg gravarna vid den stora ridvägen mot Norrland.

Högstaåsens grustäkt var, till skillnad från Drälinge grustäkt, i aktiv drift i dag. När vi fikade kunde vi blicka ut över hela grustäkten där man körde runt med flera maskiner. Grustäkten är delvis integrerad i naturreservatet Högstaåsen. Det innebär att man sparat lite av den finaste skogen i norr.

Kung Skutes hög är den mest imponerande gravhögen bland de sex som ligger nära Lövstalöt. Nära här, vid den nuvarande träbron, fanns det gamla vadstället för Norrlandsryttarna. Skutes hög har en diameter på 28 meter och en höjd på 4 meter. Den är sannolikt antingen från bronsåldern (1800–500 f.Kr.) eller från järnåldern (500 f.Kr.–1050 e.Kr.). Enligt lokal tradition ska högen vara gravplats för Kung Skute, en mytisk gestalt som sägs ha grundat Skuttungebygden. Det är en förklaringssägen – en folklig berättelsen som inte är historiskt bekräftad. Det är inte ens säkert att personen i högen var man eller att han verkligen var en kung, men sannolikt var hen en betydelsefull person.

Text Barbro Ulén

Igår steg vi av bussen i Vänge. Vi gick motionsslingan i Norra skogen och en liten grusväg till Ekeby by på andra sidan av väg 72. Efter en rundtur i den gamla radbyn vandrade vi tor. till byns gamla fiskesjö – f.d. Ekebysjön. Totalt gick vi närmare 8 km.  

Vänge är ett gammalt sockennamn med medeltida ursprung. Det omnämns redan år 1291 som ”Vengium”, vilket tyder på att området var organiserat som socken sedan medeltiden eller tidigare. Namnet kommer troligen från ordet vänge eller vång, som betyder ”en bys inägor”, dvs. den odlingsbara marken nära byn. År 1862 hanterades de civila frågorna av Vänge landskommun som uppgick i Norra Hagunda landskommun år 1952. 1971 blev Vänge en del av Uppsala kommun.

Ekeby by är en radby som fortfarande har delar kvar av sin medeltida indelning. Ekeby nämns i ett påvligt skyddsbrev från 1221, vilket gör den till en av de äldsta dokumenterade byarna i Uppland. Den nämns också i ett dokument från 1299, när Skokloster bytte till sig en gård i byn av ägaren domprosten Andreas And. Markerna bestod under 1500-talet av både frälsejord, biskopsjord och kyrkojord. I nästa mejl skickar jag med den vackra kartan från 1764 då byn var helt oskiftad. Byn (fyrkanten i rött) tycks bestå av en gammal sätesgård (den är numera riven) och fyra andra gårdar. Byn förblev sedan till stora delar oskiftad, och i stället för laga skifte tillämpade man sämjedelning (privat uppdelning mellan ägarna, utan lantmäteriförrättning Arrendatorerna gav hälften av avkastningen till ägaren – de var s.k. hälftenbrukare.

Ringgatan Ekeby är den enda byn i landet som har en bevarad ringgata. Den omsluter hela byn som också har en rak genomgående bygata (Mellangatan). Inom byn hade varje gård en tomt som sträckte sig från den ena sidan av ringgatan till den andra. Ringgatan anlades för att ge byn en tydlig angränsning, så att bönderna inte skulle utvidga sina tomter. Utanför ringgatan fanns det flera torp, en väderkvarn, en smedja och en bykälla.

Karlssongården är det bäst bevarade huset och har fått sitt namn efter den siste brukaren Bertil Karlsson. Gården är en parstuga från 1780-talet och har en stor sal (gäststuga). Enligt en lag från 1734 skulle en gård av en viss storlek ha en sådan sal för möten och kalas. 1907 hette bonden på gården Johan Erik Karlsson. Han var 58 år gammal och han byggde sig då en undantagsstuga. Den bestod av ett kök med vedspis och en liten kammare med kakelugn. Fram till 1980 användes stugan som sommarbostad. Utanför undantagsstugan står en bänk tillägnad riksspelmannen Hjort Anders Olsson som bodde i Vänge en tid.

Spillertak (spåntak) var, liksom halmtak, vanliga i Uppland fram till 1800-talet. De var billiga och lokalt producerade Spillertak passade särskilt bra för ekonomibyggnader och bodar och en lada med tjärat spillertak finns fortfarande kvar i Ekeby by. År 1982 lade Diös om nästan alla tak till tegeltak i Ekeby. Knutarna på husen är rödfärgade – vita knutar är sentida bruk.

Askbeståndet i Ekeby är en del av ett historiskt kulturlandskap, men den exakta åldern på askarna varierar. Med tanke på att byn har anor från medeltiden, och att vissa byggnader i området är från 1700-talet, kan några av askarna vara flera hundra år gamla. Byn har däremot fått sitt namn av sina ekar. I det sydöstra hörnet av byn växer en urgammal ek med en björk som rotat sig mitt i eken.

Bykällan Ekebys vattenkälla har troligen använts sedan medeltiden, den nyttjades till byns alla djur som man ofta drev ner från Mellangatan för att de skulle dricka. Källan användes också för bybornas vattenbehov och platsen blev ett bra ställe för byskvaller.

Ekebysjön var en liten insjö vid den sydligaste ändan av byns marker.  Äldre bybor har berättat hur de som barn brukade fiska små abborrar och mört i sjön. Under 1800- och 1900-talet genomfördes omfattande sjösänkningar och utdikningar i Uppland för att vinna odlingsmark. Ekebysjön torrlades gradvis, genom dikesgrävning och reglering av vattenflöde. Idag finns inga öppna vattenytor kvar.

Ekebysjön ingår i ett vattensystem där Vängeån övergår till Hågaån. Vid Kvarnberget fanns tidigare en vattenkvarn från 1600-talet. Vindmöllan i byn, en åttkantig s.k. Holländare, är från 1807. Den fungerade parallellt med, eller också ersatte den, vattenkvarnen. Väderkvarnen ägs nu av Vänge hembygdsförening, medan marken ägs av Brunna gård.

På vägen tillbaka från sjön såg vi en liten s k äsping på vägen. Huggormen föder levande ungar som kan vara 12 – 23 cm långa. Denna var en miniatyr av en liten huggorm men redan ett fullfjädrat rovdjur.

Text Barbro Ulén

Karta Vänge

Fredagen den 12 september började med en riktig störtskur då vi gick på 11:ans buss till Graneberg.

Längs Vårdsätraskogen trädslinga hade vi sällskap med den Linnéinspirerade naturguiden Lisel Hamring. Sedan fortsatte vi Gula stigen till stan i solsken och vandrade sammanlagt 12 km.

Vi gjorde åtta stopp där kommunen satt upp numrerade informationpållare, men vi stannade också på många flera ställen. Vi fick lära oss om 28 olika träd eller växter. I en papperspåse samlade vi blad eller andra växtdelar som vi sedan dukade upp på Norrtorpets fikabord. Vi fick känna på växterna och lära oss hur olika bladen på ett litet skott och ett vuxet träd kan vara. Hela trädet/växtens kännetecken och annat är samlade i en tabell.

10 Hamlad ask När man hamlar ett träd sågar man bort de flesta av grenarna när löven fortfarande sitter kvar. Förr i tiden använde man löv och skott från dessa grenar som foder till djuren på vintern. Det var vanligt att man hamlade askar eftersom de ansågs vara det bästa djurfodret.

8 Gammeltallen Tallen är skogens största tall. Den började växa här redan i början på 1800-talet. Gammeltallen är i gott sällskap av flera stora grova tallar i närheten. Här kan de vackra tallarna fortsätta att växa i lugn och ro i minst 200 år till. Vi ställde oss i en ring runt ett snöre som motsvarade omkretsen (5,5 meter) av Sveriges största tall (Kvillfors-tallen i Småland). Var och en berättade vilka associationer hon fick av ordet tall.

7 Ståtliga aspar Asp är ett av våra vanligaste lövträd. Jätteasparna i Vårdsätraskogen är c:a 25 meter höga. Skaftet till ett löv som man snurrar mellan fingrarna känns platt. Det gör att aspens blad kan röra sig så lätt i vinden och är förklaringen till talesättet ’att darra som ett asplöv’.

5 Väldoftande tujor Tujan tillhör växtfamiljen cypressväxter och växer inte naturligt i våra skogar. Vi ser den oftast planterad i trädgårdar eller parker. Tujan har platta barr och små kottar. Det var lite svårt att känna tujans speciella doft idag efter regnet.  

4 Cembratallar Här växer några cembratallar som planterades för c:a 100 år sedan. En cembratall har långa smala silverblåglänsande barr. De mjuka barren sitter fem och fem på grenarna och även kottarna växer i knippen.

3 Alkärret Här växer klibbalen som har små kottar. Det är den ensam om bland lövträden.

2 Naturskogen I den här delen av skogen sköter naturen sig själv. Inga träd avverkas, marken röjs inte och inga nya stigar dras fram. Allt som växer får göra det i sin egen takt utan påverkan av oss människor. När träden dör får de stå kvar tills de faller och blir boplats och föda för småkryp och växter. Så har det varit sedan 1970 då man senast avverkade i den här delen av skogen.

1 Norrtorpet  I norra delen av Vårdsätraskogen fanns en gång flera små torp. Norrtorpet var en av dem och man kan ännu se rester av stugans grund. En återskapad gammeldags trädgård sköts av Wårdsätra och Gutasunds hembygdsförening.  Här står också en magnifik sälg.

Text Barbro Ulén

Foto Margareta Andersson

	Växt	Kännetecken	Annat
1	Lönn – Skogslönn Finns också Tysklönn	Stora och breda blad som kan bli upp till 15 cm breda. De har 5–7 spetsiga flikar som liknar en öppen hand. Varje flik har små tänder längs kanten.
2	Skogstry	Mjuka, ovala blad med grågrön färg. Sitter parvis på kvisten. (som hartassar på våren). Mörkröda, bär som sitter parvis – men är giftiga för människor.	Släkt med Linnea
3	Oxel – förväxlas ofta med rönn	Parflikiga och dubbelt sågtandade blad som är mörkgröna ovanpå, silverludna undertill. Orangeröda bär som liknar rönnbär men är större och mjöligare. Bären sitter kvar långt in på vintern – älskas av fåglar.	Tål avgaser. Dryck på bären orsakar ’väder’ (Linné)
4	Penningblad	En marktäckare som kan användas i trädgårdar. Bladen är runda och myntliknande och sitter parvis längs krypande stjälkar.
5	Alm – vanlig Skogsalm	Kan bli upp till 30–40 meter hög. Ovala blad med sned bladbas, mycket sträva på ovansidan med borstlika hår. Almsjukan har gjort att den blivit akut hotad i Sverige. Trots detta är den fortfarande det fjärde vanligaste ädellövträdet i landet, sett till virkesförråd.	Upplands landskapsträd
6	Måbär	Små, treflikade och ljusgröna blad med glansig undersida. Klarröda men smaklösa bär som inte är giftiga, men inte heller särskilt goda.	Den vilda formen av vinbär
7	Ask	Kan bli upp till 30–40 meter hög. Yvig och rundad, krona med uppåtsträvande grenar. Barken är grå. Parbladiga blad med 9–13 småblad med sågtandade kanter. Ask har olika hanträd och honträd.	Gudarnas träd. Förr gjorde man spjut av ask.
8	Tall	Tallens barr sitter 2 och 2. Unga träd har rödbrun och glänsande bark som blir tjock och skorpig med åldern. Trivs på magra, torra marker där andra träd har svårt att överleva. Vanlig i hela Sverige, särskilt i norra delen där den dominerar skogslandskapet. Kan bli över 30 meter hög och leva i hundratals år.	Ett ikoniska träd:  tålig, ståtlig och livsviktig för ekosystem o skogsindustri
9	Silvergran	Eleganta form och har barr med silvriga undersidor. Det är en förvildad art i Sverige och har visat sig kunna sprida sig snabbt i vissa skogsområden.	Planterades in för 100 år sedan.
10	Asp	Har runda löv med vågiga kanter. Förökar sig främst via rotskott. Kan bilda hela dungar från ett enda träd. Aspen har mjuk ved som hackspettar gillar.
11	Hassel	Mjukhåriga blad (mammas kind). Hässle = många hasselbuskar – finns i många gårds- och ortnamn. Nötterna ingår ej i allemansrätten. Viktig grisföda förr.	Liknar almen men den har sträva blad (pappas kind)
	Växt	Kännetecken	Annat
12	Björk – vanligast Vårtbjörk o Glasbjörk	Stort traditionellt användningsområde (virke, näver, straffredskap, pottaska, färga kläder, saft av sav)	Vi såg en Vril, knöl-formad utväxt
13	Tuja	Inplanterad för 100 år sedan och nu populär i svenska trädgårdar – särskilt som häckväxt.	Invasiv art
14	Rönn	Parbladiga med 9–15 småblad, sågtandade och lansettformade – ger ett fjäderlikt intryck. Rönnbären är rika på C-vitamin och antioxidanter – används till gelé, brännvin och mot skörbjugg	Namnet betyder fågelfångst
15	Ek	Krona är bred och kraftig, med grenar som ofta sträcker sig horisontellt. Ekollon – nötliknande frön som sitter i en liten skålformad fruktskål. Kvilleken –Rumskullaeken anses vara landets äldsta och största ek.	Kvilleken fanns redan på Linnés tid.
16	Cembratall	Mjuka, blågröna barr som sitter i knippen om fem – upp till 10–15 cm långa.
17	Smultron	Vanlig i hela Sverige utom fjälltrakterna. Trivs på ängar, i skogsbryn, på hyggen och vägkanter. Har använts mot gikt, njurbesvär och hudutslag.	Linné åt smultron mot sin gikt.
18	Örnbräke	En av Sveriges största och mest utbredda ormbunkar. Sprider sig snabbt via rhizomer (jordstammar) och kan konkurrera ut andra växter. Har glykosider och cancerframkallande ämnen som gör den olämplig som foder.	Har inga sporer på undersidan.
19	Majbräke	En graciös ormbunke som är vanlig i svenska skogar. Sporgömmorna sitter på bladens undersida i böjda halvmåneformade rader.
20	Gökärt	Flerårig ört inom ärtväxtern. Den växer även växer i skog. Parbladiga med 2–4 bladpar, långsmala och saknar klänge.
21	Trolldruva	Trolldruva är en skuggälskande och giftig ört som växer i lundar och fuktiga skogar över stora delar av Sverige. Svarta, matta bär som mognar på sensommaren och är mycket giftiga.	Blommar först efter 8 år.
22	Klibbal	Klibbal är ett snabbväxande lövträd som trivs på fuktiga marker, särskilt som här vid en våtmark. Garvämnen i bladen.	Fixerar kväve
23	Lingon	Hårda blad som klarar vintern.
24	Blåbär	Bladen faller av på hösten.
25	Skogsfibbla	Skogsfibbla är ett samlingsnamn för en grupp arter den har gula blommor, ofta håriga blad och stjälk.
	Växt	Kännetecken	Annat
26	Lind	Lind är ett ädellövträd som är både praktfullt och användbart. Hjärtformade blad, 3–6 cm långa, med sågtandad kant och rostfärgade hårtofsar på undersidan. Mjukt och lättbearbetat virke.   Blommorna används till te och naturmedicin – sägs ha lugnande och svettdrivande effekt. Ska vara mycket effektivt mot förkylning. Vanligt som prydnadsträd i parker, alléer och trädgårdar.
27	Sälg	Sälgens han- och honblommor sitter på olika träd, Den blommar ofta redan i april på bar kvist med de välkända ”videkissarna”. Den bildar salicylsyra.	Vårens viktigaste frukost för insekter.
28	Skogsfräken	Skogsfräken  är en flerårig sporväxt som tillhör fräkenväxterna – en uråldrig växtfamilj som fanns redan på dinosauriernas tid. Sprids via jordstammar, vilket gör att den kan bilda täta mattor. Är lätt att känna igen på sitt fluffiga utseende.

Fredagen den 22 augusti gick vi en liten del av Vikingaleden mellan Hargs kyrka och Järnboden vid Hargsviken.

Totalt gick vi 7,5 km. Vikingaleden öppnades 2019. Det är en 120 mil lång sjö- och vandringsled från Åbo ända till Trondheim. Det var perfekt vandringsväder – lagom svalt och regnet nådde oss först när vi klev av bussen i Uppsala.

Hargs kyrkaär en vacker 1700-talskyrka med klassicistiska drag, uppförd på initiativ av brukspatronen. Kyrkan var den enda byggnad som klarade sig undan rysshärjningarna 1719, vilket gör den till en symbol för motståndskraft och kontinuitet i Hargs historia.

Levande svensk industrihistoria. Hargs bruk har anor från 1600-talet. Det är ett av Sveriges äldsta vallonbruk och har varit i drift sedan 1668. Järnframställningen avslutades 1921 och man övergick till sågverksdrift. Hargs egendom var fideikommiss ända fram till 1969. Då avskaffades detta och ombildades till aktiebolag – Hargs Egendom AB. År 2014 ändrades namnet till Hargs Bruk AB. Det ägs fortfarande av familjen Beck-Friis, nu i åttonde generationen. Ägarinnan förvaltar idag 20 000 ha produktiv skogsmark och ett kravmärkt lantbruk inriktat mot nötköttsproduktion (800 ha betesmark) och en växtodling av vall, råg och potatis (550 ha åkermark). Företaget, som har 15 anställda, förvaltar också 70 permanent-bostäder och 80 fritidsbostäder.  

Bruksgatan i Harg sträcker sig mellan kyrkan och det som en gång var tornklockan på Hargs bruk. Den har kallats Bruksgatan sedan 1600-talet. Här uppfördes de första smedsbostäderna när järnbruket anlades av Gustaf Otto Stenbock år 1668. Många av husen längs gatan är från 1700-talet, och området har varit hem åt generationer av bruksarbetare – från hammarsmeder och snickare till stallmästare och fiskare. Här, och i Östhammar, spelades filmen Badjävlar in 1971. Lars Molin skrev filmen som en reaktion på att sommargästerna tog för mycket av de kommunala resurserna i anspråk.

Vi beundrade de många dekorativa gamla bostadshusen och ekonomibyggnaderna. En del har valmat snedtak med frontespis på gaveln som ger ljus och rymd. Efter ett par km kom vi till Nerhammaren som också är en del av det gamla bruket. Här vid Nerhammarforsens damm användes vattnet från Hargsån till att driva sågverk och hammare.  Dammens stränder höll man nu på med att rensa från vegetation. Vi såg att det tyvärr fanns fullt av den invasiva Jättebalsaminen längre uppströms i Hargsån. På vägen mot Järnboden passerade vi också grunden av ett stort före detta kolhus. I ett sådant lagrades träkol, tillverkat i milor i skogen.

Järnbodenuppfördes 1758. Det är ett femvånings stenbygge med murankare (järnkors) i väggarna. I den nedre våningen magasinerades stångjärnet innan det skeppades till Stockholm, De övre våningarna tjänade som förvaringsutrymme till importerade varor utifrån, främst spannmål för bruksinvånarnas räkning. När sågverksrörelsen tog överhand lagrades mycket av virket från sågverket i brädgården utanför Järnboden. Sedan skeppades det ut via pråmar till de väntande fartygen. Landhöjningen hade gjort det omöjligt att lasta och lossa vid den ursprungliga lastplatsen. Än i dag kan man se vrakdelar efter gamla pråmar nedanför Järnboden. Numera visas det konst i huset sommartid.

Dannemora-Hargs järnväg, färdigställdes 1876 och gjorde det möjligt att transportera järnmalm från Dannemora gruva till Hargshamn. Virke från Hargs sågverk drogs på pråmar till hamnen för omlastning. Hamnen blev en livlig plats med flera fartyg och hundratals arbetare. Idag är Hargs hamn en viktig bulkhamn för skogsindustri, spannmål och energi. Den ägs delvis av Hargs Bruk AB och är viktig för hela regionen.  

Hargs Tallpark på Börstilåsen är ett 6 ha stort naturreservat som skyddas sedan 1955. Förvaltare är Länsstyrelsen i Uppsala och markägare är Hargs Bruk AB samt Svenska kyrkan. Parken består av grovstammiga tallar, många mellan 300 och 400 år gamla. Deras höjd och form ger känslan av naturlig pelarsal. En karta från 1741 visar att området redan då var skogsklätt med mycket tall. Trots att järnbruket krävde mycket ved för kolframställning, fick tallarna stå kvar, vilket tros bero på bruksägarnas estetiska sinne

Text Barbro Ulén

Nästa fredag, 29 augusti.Samling kl. 09.44 spår 4 för att ta Mälartåg till Knivsta. Framme kl. 09.55. Vi går genom naturreservatet Gredelby hagar och längs Valloxens östra strand från Pepparkaksudden till Särstabadet. C:a 6 km lättgångna stigar och vägar.

Fredagen den 15 augusti 2025 vandrade vi en del av Upplandsleden etapp 25 från Rickeby, via Hemstad fram till Bredsand.

Det är en kultur- och naturvandring strax söder om Enköping. Vädret var fint och totalt gick vi omkring 9 km.

Här i Boglösatrakten finns ett av Sveriges mest koncentrerade fornlämningsområden med hällristningar. För 3000 år sedan, under bronsåldern, var området ett splittrat skärgårdslandskap med öar och skyddade vikar där man kunde fiska även från små båtar. 1500 f kr låg såväl Rickeby, Hemsta och Brandskogen vid strandkanten av samma ö. Hällristningarna tror man handlar om ritualer och soldyrkan – ett sätt att kommunicera med varandra och med gudarna.  Bland ristningar finns skeppsmotiv, vilket tyder på kontakt med andra sjöfartskulturer. Liksom Håga (Uppsala) ingick Boglösaområdet i ett större nätverk av kommunikation, handel och kulturellt utbyte i Mälardalen.

Rickebyhällenhar en avbildning av ett förkläde för män i normal storlek som ser nästan groteskt ut i jämförelse med de små ristade skeppen och människorna. Liksom i Hemsta har hällen skålgropar och fantasieggande avbildningar av skepp och fotavtryck mm.  Kanske tillhörde fotavtrycken gudar som man inte fick avbilda direkt.

Leden går därefter genom Rickeby gamla radby och ett jordbrukslandskap. Under 1000-talet har de forna fjärdarna förvandlats till bördiga och låglänta jordbruksmarker. Rickeby gård, med köttproduktion, har hand om betesdjuren vid Hemsta naturreservat dit vi snart kom.

Hemsta är också känd för sina hällristningar från bronsåldern av olika djur, människor, skepp och fotavtryck. På Hemstahällen finns det ungefär 400 olika figurer: 200 skepp, 22 människor (varav ett bröllopspar), en svinhjord, en mantelfigur, avbildade fåglar, hjul och skålgropar mm.

Hemsta naturreservat är ett gammaldags beteslandskap. Under bronsåldern var det tätt bebott och då var marken strandängar invid en havsvik. Idag skymtade vi kor i den intilliggande betesmarken. I naturreservatet växer fina enar och nu, på sensommaren, röda nypon, gula fibblor och blåklockor. Vid Hemstad by såg vi myskankor som är en svensk lantras. På en kantzon, till Ekaån hade man sått cikoria och tredjeårsvallen var full med klöver. Mycket riktigt fanns där många fjärilar, humlor och andra pollinerande insekter.

Skogen mot Bredsand består mestadels av fin tallskog. Den tillhör privata skogsägare som ingår i den ekonomiska föreningen Mellanskog. Upplandsleden hade i år fått nya spänger på vilka man lagt nät så att de inte blir så hala vid regn.  Marken var full av välsmakande blåbär och lingon. Vi hittade sandsopp (Dalarnas lanskapssvamp) kantareller, och Karl-Johansvamp. Vi nådde Enköpings fritidsområde Bredsand (kallad ’Bressan’) vid Svinnegarnsviken. Vid sandstranden badade några ungdomar i det fina vädret den sista vardagen på sommarlovet.

Text Barbro Ulén

Nästa fredagsvandring 22 augusti

Vi vandrar en bit av Vikingaleden vid Harg.
Samling Uppsala Resecentrum läge A3 kl. 08.50 för att ta snabbuss 775 till Östhammars busscentral. Framme kl. 09.55. Byte till buss 857 mot Harg/Hallstavik kl 10.25. Framme vid Hargs kyrka kl. 10.34.
Vi vandrar Vikingaleden (lättgånget) till Järnboden vid Hargsvik (ung 3 km). För att undvika snärjig skog går vi tillbaka till Hargs kyrka och kollar på Talltorpets naturreservat (invid kyrkan) innan vi går på buss 857 kl. 13.31.  Den bör vi inte missa för nästa går först kl. 16.14. 

I fredags vandrade vi 5+2 km spåren i Hemlingby naturreservat strax söder om Gävle. För 82 % av deltagarna som inte vuxit upp i Gävle var platsen en ny upplevelse. Solen värmde skönt, men inte för mycket. En lätt bris höll myggen borta, och molnen som seglade förbi gav skön skugga.

Gärdesgårdar och frodiga betesmarker på många platser gav fäbodkänsla. Det gav omväxling till friluftsområdets fina tallskog. Mitt i skogen låg Jannes knuttimrade fäbodstuga vid en beteshage med får. Där tog vi den längsta rasten.

Stora blanka köttfärgade larver hittade vi på marken. Det var larven till större träfjäril som också kallas trädödare. Detta öknamn har den fått för att den borrar gångar i veden, vilket kan försvaga trädet och i vissa fall döda det. Larven kan leva upp till 4 år i sitt värdträd innan den överger den för att hitta en lämplig plats att övervintra på. Bitas i fingrar kan den också med sina kraftiga käkar.

En pionjär-ek. Dalälven har länge betraktats som ekens naturliga nordgräns. Det beror inte på att kylan minskar tillväxten utan på att ekollon har svårt att gro i kallare klimat. För över 50 år sedan planterades en ek som ett vårdträd vid Hemlingbystugan. Det är nu ett imponerade exemplar med bred trädkrona.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 1 augusti 2025 vandrade vi i Älvkarleby.

Efter en kvarts regn övergick vädret till uppehåll och lite sol. Totalt gick vi ca 9 km och hela tiden hade vi kontakt med Dalälvens strömmande vatten.

Vi gick först en stig genom Vattenfalls värnområde för biologisk mångfald längs Kungsådran, fortsatte norrut och gick över till den lilla ön Notören, vidare över svajande hängbroar via småholmen Korallen och fortsatte norrut till Sandörens campingområde som sträcker sig över två andra öar i älven.

Tillbaka vandrade vi på den östra höga stranden och tittade på Naturskyddsföreningens äng för biologisk mångfald. Väl nere vid Vattenkraftverket gick vi över betongbroar till Flakön och till Laxön. Vi såg bland annat bärbuskarna mahonia och havtorn och en nötväcka som kröp uppåt och nedåt med huvudet före på en trädstam.  

Älvkarleby kraftverk är ett av Sveriges äldsta vattenkraftverk och har varit i drift sedan 1915. Det var det tredje stora vattenkraftverket i Sverige efter Trollhättan och Porjus. Kraftverket har haft stor betydelse för industrialiseringen av hela Mellansverige. Strömmen som producerades räckte också till att elektrifiera Uppsala, Gävle, Västerås och Enköping.    

Två broar bär kungliga emblem. Långt innan dagens moderna broar tog form, kämpade Älvkarleby med farliga färjeöverfarter över Dalälven. Många liv gick förlorade i vårfloder och stormar. Men år 1816 uppfördes Carl XIII:s bro, ett arkitektoniskt mästerverk i empirestil uppkallad efter kung Karl XIII. Kungens namnchiffer skulle vara en symbol för trygghet och framsteg. Men som kung var Karl XIII mera en övergångsfigur sedan kung Gustav IV Adolf avsatts. Under den senares korta regeringstid hade Sverige förlorat hela Finland till Ryssland.

Den andra bron med kungligt sigill är hängbron mellan ön Korallen och den östra stranden. Den bär emblemet CG och invigdes av vår nuvarande kung Karl XVI Gustaf år 1988.

Munken på klippan är en hemsk sägen. Under kung Knut Erikssons tid (1167–1195) fick munkarna i Viby kloster rätt att fiska lax i Älvkarleby, ett område som lokalbefolkningen ansåg tillhöra dem. Detta ledde till upprepade tvister mellan munkarna och älvkarlebybönderna. Enligt sägnen blev en munk, som övervakade laxfisket, knuffad i älven ovanför fallen. Han fastnade på en klippa mitt i fallet – där han blev sittande i flera dagar. Munken försvann och hittades senare död nedanför fallen. Klippan där han satt kallas än idag för Munkklippan, och ett kors har rests där som minne av händelsen. Konflikterna fortsatte: älvkarlebyborna förstörde munkarnas fiskebyggnader. Kung Knut Eriksson skrev ett brev till invånarna där han påminde dem om munkarnas rättigheter. Bönderna dömdes till böter och att återuppbygga det förstörda.

Text Barbro Ulén

I fredags vandrade vi en 6 km rundslinga i Norra Lunsen med dess mosaik-landskap av hällmarksskog och våtmarker som Dragonkärret och Surstagärdena.

Det var 30 grader varmt i solen men skogen gav lite lindring – där var det 27 grader. Stordammens vattennivå var 20 cm under den normala.

Gråhägrar trivs i lugna våtmarker så Stordammens stilla vatten och omgivande skog är en perfekt plats för dem. Vid fredagens vandring såg vi några där. En varm dag som denna är trollsländor och dagsländor mycket aktiva och det stilla vattnet och den omgivande skogen skapar en idealisk miljö för dem. Det finns också gott om gräsänder vid Stordammen som ofta häckar i området.

Eftersom sångsvanen föredrar öppna sjöar och våtmarker med god sikt, är Stordammen en mindre idealisk häckningsplats för dem, men för första gången på 15 år har ett par häckat och fått 5 ungar här. Tyvärr är familjen sångsvan försvunnen sedan en dryg månad tillbaka.

Vi gick söderut till ett stort stentorg som bildats av en glaciär under istiden, och som spolats rent av havsvågor när havsytan låg 30 m högre än nu. Dragonkärret är en av de större våtmarkerna i Norra Lunsen och ligger inte långt från Stordammen. Det är ett mystiskt och stillsamt kärr omgivet av gammal barrskog, där naturen får sköta sig själv. Omgivet av hällmarkstallskog med lavar och mossor ligger Surstagärdena, ett annat kärr- och mossområde med hög biologisk mångfald.

Det blev många stopp för att dricka vatten, plocka blåbär och kantareller samt kolla spår efter vildsvin

Text Barbro Ulén

Fredagen den 5 juli åkte vi till Öregrund.

Vi gick Fyrskeppsvägen ut för att vandra i strandnära skogar sydost om sommarstaden. Vi nådde Sunnanö camping och fortsatte sedan tillbaka till busshållplats Smedjegatan. Totalt gick vi närmare 10 km.

Vid vandringen fick vi flera vackra vyer över havet och skärgården. Kusten är småbruten med bryggor, klippor och små f.d. slåtterängar med gärdsgårdar. Skogen är mest tallskog men med inslag av lövskog. Det är nu mitt i semestertider men ändå lugnt utom på campingen.

Vid slutet av Fyrskeppsvägenfinns fyra rader av hus med marin känsla byggda på 2000-talet. De har fin utsikt över vatten och gemensam badbrygga. Söder om detta kvarter finns äldre små sommarstugor och här ligger en av Öregrunds småbåtshamnar. Vi vek av mot Öregrunds ’Gula Stigen’ som löper längs Sunnanös sydöstra delar och slingar sig vid Fursudden.

Vid Mormorsviken finns nästa båtvarv, Öregrundsvarvet med plats för över 400 småbåtar. Där finns bryggor som bara är ett par år gamla. Vi rastade på en liten, liten holme norr om Katrinöarna och hade utsikt mot Öregrundsgrepen i norr med Gräsö i bakgrunden. Vandringen var varm men på eftermiddagen kom sjöbrisen.

Text Barbro Ulén

Igår vandrade vi olika stigar i Wiks 35 ha stora naturpark. Vädret var lagom varmt (omkr. 20 grader) och var liksom naturen omväxlande.  

Eftersom Wik-parken är ett Natura-2000 område låter man kor och får beta markerna för att bevara hagmarkerna. Man slåttrar ängar och röjer regelbundet för att hålla landskapet öppet och för att visa traditionellt lövängsbruk. Den nordvästra delen av Wik-parken består fortfarande av tät skog med stora hasselbuskar.  I den södra och östra delen av parken finns lummiga ekhagar med gamla grova ekar som är hem för ovanliga insekter. Små stigar leder fram till gamla ekmärkesträd. Inuti ihåliga sådana bildas material som kallas mulm. Den består framför allt av lös, murken ved och där trivs larver av mer eller mindre sällsynta insekter.

En mäktig kvinna som var med att grunda Wik slott var Ramborg Israelsdotter. Hennes släkt hette And efter släktvapnet med tre fåglar. Hon lät också bygga Västeråkers kyrka som en gravkyrka åt sig själv. Det finns flera sägner om henne – hur hon hämtade guld från trollen i Kumla trollberg och hur hon fortfarande spökar i slottet och i parken. Att Wiks slott var gediget byggt bevisades av att man i över ett år klarade en belägring av Gustav Vasa när denne krigade mot Kristian II av Danmark år 1521.  

Fram till och med 1700-talet var Wik-området fullt av ekhagar och öppna backar. Men på 1800-talet förvandlades betesmarken till en engelsk park. Bland de stora ekarna planterade man nya träd, anlade stigar och byggde ’mystiska sevärdheter’ som fejkade fornlämningar. Under 1900-talet växte parken igen och de stora ekarna började kvävas. Åren 2000 – 2002 restaurerade man därför parken – gamla ekar höggs fram och delar av parken glesades ut.

Wiks säteri var stor arbetsplats förr i tiden. En informationsskylt berättar att hushållerskan, dejan, hade en hög ställning bland tjänstefolket. Lönelistan för år 1685 visar hennes årslön (mina försök till omräkning i kursivstil): 5 daler kopparmynt (ca 800 kr i dag), 5 tunnor spannmål (628 liter), ½ tunna strömming (63 liter), 1 kappe ärtor (5 liter), 3 lispund kött (25,5 kg), 2 lispund fläsk (17 kg), 1,5 lispund salt (13 kg), 5 marker humle (motsvarade en lön för 5 fulla dagsverken för en karl), 2 marker ull (motsvarade en lön för 2 fulla dagsverken för en karl) och 4 par skor.

Text Barbro Ulén