Författare: sventid

Fredagen den 1 augusti 2025 vandrade vi i Älvkarleby.

Efter en kvarts regn övergick vädret till uppehåll och lite sol. Totalt gick vi ca 9 km och hela tiden hade vi kontakt med Dalälvens strömmande vatten.

Vi gick först en stig genom Vattenfalls värnområde för biologisk mångfald längs Kungsådran, fortsatte norrut och gick över till den lilla ön Notören, vidare över svajande hängbroar via småholmen Korallen och fortsatte norrut till Sandörens campingområde som sträcker sig över två andra öar i älven.

Tillbaka vandrade vi på den östra höga stranden och tittade på Naturskyddsföreningens äng för biologisk mångfald. Väl nere vid Vattenkraftverket gick vi över betongbroar till Flakön och till Laxön. Vi såg bland annat bärbuskarna mahonia och havtorn och en nötväcka som kröp uppåt och nedåt med huvudet före på en trädstam.  

Älvkarleby kraftverk är ett av Sveriges äldsta vattenkraftverk och har varit i drift sedan 1915. Det var det tredje stora vattenkraftverket i Sverige efter Trollhättan och Porjus. Kraftverket har haft stor betydelse för industrialiseringen av hela Mellansverige. Strömmen som producerades räckte också till att elektrifiera Uppsala, Gävle, Västerås och Enköping.    

Två broar bär kungliga emblem. Långt innan dagens moderna broar tog form, kämpade Älvkarleby med farliga färjeöverfarter över Dalälven. Många liv gick förlorade i vårfloder och stormar. Men år 1816 uppfördes Carl XIII:s bro, ett arkitektoniskt mästerverk i empirestil uppkallad efter kung Karl XIII. Kungens namnchiffer skulle vara en symbol för trygghet och framsteg. Men som kung var Karl XIII mera en övergångsfigur sedan kung Gustav IV Adolf avsatts. Under den senares korta regeringstid hade Sverige förlorat hela Finland till Ryssland.

Den andra bron med kungligt sigill är hängbron mellan ön Korallen och den östra stranden. Den bär emblemet CG och invigdes av vår nuvarande kung Karl XVI Gustaf år 1988.

Munken på klippan är en hemsk sägen. Under kung Knut Erikssons tid (1167–1195) fick munkarna i Viby kloster rätt att fiska lax i Älvkarleby, ett område som lokalbefolkningen ansåg tillhöra dem. Detta ledde till upprepade tvister mellan munkarna och älvkarlebybönderna. Enligt sägnen blev en munk, som övervakade laxfisket, knuffad i älven ovanför fallen. Han fastnade på en klippa mitt i fallet – där han blev sittande i flera dagar. Munken försvann och hittades senare död nedanför fallen. Klippan där han satt kallas än idag för Munkklippan, och ett kors har rests där som minne av händelsen. Konflikterna fortsatte: älvkarlebyborna förstörde munkarnas fiskebyggnader. Kung Knut Eriksson skrev ett brev till invånarna där han påminde dem om munkarnas rättigheter. Bönderna dömdes till böter och att återuppbygga det förstörda.

Text Barbro Ulén

I fredags vandrade vi en 6 km rundslinga i Norra Lunsen med dess mosaik-landskap av hällmarksskog och våtmarker som Dragonkärret och Surstagärdena.

Det var 30 grader varmt i solen men skogen gav lite lindring – där var det 27 grader. Stordammens vattennivå var 20 cm under den normala.

Gråhägrar trivs i lugna våtmarker så Stordammens stilla vatten och omgivande skog är en perfekt plats för dem. Vid fredagens vandring såg vi några där. En varm dag som denna är trollsländor och dagsländor mycket aktiva och det stilla vattnet och den omgivande skogen skapar en idealisk miljö för dem. Det finns också gott om gräsänder vid Stordammen som ofta häckar i området.

Eftersom sångsvanen föredrar öppna sjöar och våtmarker med god sikt, är Stordammen en mindre idealisk häckningsplats för dem, men för första gången på 15 år har ett par häckat och fått 5 ungar här. Tyvärr är familjen sångsvan försvunnen sedan en dryg månad tillbaka.

Vi gick söderut till ett stort stentorg som bildats av en glaciär under istiden, och som spolats rent av havsvågor när havsytan låg 30 m högre än nu. Dragonkärret är en av de större våtmarkerna i Norra Lunsen och ligger inte långt från Stordammen. Det är ett mystiskt och stillsamt kärr omgivet av gammal barrskog, där naturen får sköta sig själv. Omgivet av hällmarkstallskog med lavar och mossor ligger Surstagärdena, ett annat kärr- och mossområde med hög biologisk mångfald.

Det blev många stopp för att dricka vatten, plocka blåbär och kantareller samt kolla spår efter vildsvin

Text Barbro Ulén

Fredagen den 5 juli åkte vi till Öregrund.

Vi gick Fyrskeppsvägen ut för att vandra i strandnära skogar sydost om sommarstaden. Vi nådde Sunnanö camping och fortsatte sedan tillbaka till busshållplats Smedjegatan. Totalt gick vi närmare 10 km.

Vid vandringen fick vi flera vackra vyer över havet och skärgården. Kusten är småbruten med bryggor, klippor och små f.d. slåtterängar med gärdsgårdar. Skogen är mest tallskog men med inslag av lövskog. Det är nu mitt i semestertider men ändå lugnt utom på campingen.

Vid slutet av Fyrskeppsvägenfinns fyra rader av hus med marin känsla byggda på 2000-talet. De har fin utsikt över vatten och gemensam badbrygga. Söder om detta kvarter finns äldre små sommarstugor och här ligger en av Öregrunds småbåtshamnar. Vi vek av mot Öregrunds ’Gula Stigen’ som löper längs Sunnanös sydöstra delar och slingar sig vid Fursudden.

Vid Mormorsviken finns nästa båtvarv, Öregrundsvarvet med plats för över 400 småbåtar. Där finns bryggor som bara är ett par år gamla. Vi rastade på en liten, liten holme norr om Katrinöarna och hade utsikt mot Öregrundsgrepen i norr med Gräsö i bakgrunden. Vandringen var varm men på eftermiddagen kom sjöbrisen.

Text Barbro Ulén

Igår vandrade vi olika stigar i Wiks 35 ha stora naturpark. Vädret var lagom varmt (omkr. 20 grader) och var liksom naturen omväxlande.  

Eftersom Wik-parken är ett Natura-2000 område låter man kor och får beta markerna för att bevara hagmarkerna. Man slåttrar ängar och röjer regelbundet för att hålla landskapet öppet och för att visa traditionellt lövängsbruk. Den nordvästra delen av Wik-parken består fortfarande av tät skog med stora hasselbuskar.  I den södra och östra delen av parken finns lummiga ekhagar med gamla grova ekar som är hem för ovanliga insekter. Små stigar leder fram till gamla ekmärkesträd. Inuti ihåliga sådana bildas material som kallas mulm. Den består framför allt av lös, murken ved och där trivs larver av mer eller mindre sällsynta insekter.

En mäktig kvinna som var med att grunda Wik slott var Ramborg Israelsdotter. Hennes släkt hette And efter släktvapnet med tre fåglar. Hon lät också bygga Västeråkers kyrka som en gravkyrka åt sig själv. Det finns flera sägner om henne – hur hon hämtade guld från trollen i Kumla trollberg och hur hon fortfarande spökar i slottet och i parken. Att Wiks slott var gediget byggt bevisades av att man i över ett år klarade en belägring av Gustav Vasa när denne krigade mot Kristian II av Danmark år 1521.  

Fram till och med 1700-talet var Wik-området fullt av ekhagar och öppna backar. Men på 1800-talet förvandlades betesmarken till en engelsk park. Bland de stora ekarna planterade man nya träd, anlade stigar och byggde ’mystiska sevärdheter’ som fejkade fornlämningar. Under 1900-talet växte parken igen och de stora ekarna började kvävas. Åren 2000 – 2002 restaurerade man därför parken – gamla ekar höggs fram och delar av parken glesades ut.

Wiks säteri var stor arbetsplats förr i tiden. En informationsskylt berättar att hushållerskan, dejan, hade en hög ställning bland tjänstefolket. Lönelistan för år 1685 visar hennes årslön (mina försök till omräkning i kursivstil): 5 daler kopparmynt (ca 800 kr i dag), 5 tunnor spannmål (628 liter), ½ tunna strömming (63 liter), 1 kappe ärtor (5 liter), 3 lispund kött (25,5 kg), 2 lispund fläsk (17 kg), 1,5 lispund salt (13 kg), 5 marker humle (motsvarade en lön för 5 fulla dagsverken för en karl), 2 marker ull (motsvarade en lön för 2 fulla dagsverken för en karl) och 4 par skor.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 4 juli vandrade vi huvuddelen av Upplandsleden etapp 30 på Skohalvön.

Vi steg av vid Östra Måttan för att slippa gå 1,5 km på landsväg i början. I behagligt sommarväder (18 grader och sol) följde vi stigar genom Söderskogen och Slottskogen längs stranden av Skofjärden. Leden var kuperad, på sina ställen ordentligt stenig, men mycket vacker. Som avslutning nådde vid det ståtliga barockslottet Skokloster. Totalt vandrade vi 8,5 km. Halva vandringsstyrkan tog båten hem till Uppsala, resten buss.

Söder om Söderskogengick vi genom blandskog med barr- och lövträd med berghällar och branter. Närmast stranden växer en bård av äldre lövskog – alm, asp, ask och knäckepil. Det finnas flera skyddsvärda insekter knutna till gamla träd och död ved här och ett par områden var därför biotopskyddade.

Vi passerade Mälbäcken, som, kan man tänka, har fått sitt namn av att den rinner till Mälaren. Namnet Mälaren kommer av det fornsvenska namnet mael som betyder grusig strand. Namnet Skofjärden syftar till ordet sko som är ett gammalt ord som betyder fot eller skyddat område. Skohalvön har ju historiskt varit en plats där man kunnat ankra båtar i skyddat läge. I Mälbäckens avrinningsområde har det funnits gamla torp, men nu finns det en blandning av fritids- och permanentbostäder. De senare är mest från 1990- och 2000 talet.

Söderbäcks rastplats når man från Lövsångarvägen. Här fanns bord både i skuggan och i sol. Vi såg en segelbåt och ett mindre passagerarfartyg som stävade norrut. Strax efter rastplatsen passerade vi en bäck som är så liten att den inte fått något namn. Men eftersom området hette Hummeldal kan man väl döpa den till Hummeldalsbäcken. Leden går sedan upp på en liten brant och här lär den sällsynta bombmurklan växa.

Vid Österkvarn finns det en annan badplats som ibland kallas Slottsbadet. Även här får man intrycket att det tidigare varit trädbevuxna ängsmarker. Man har huggit ut mera skog än vid Söderbäcken och utsikten mot Skofjärden är strålande. Efter Österkvarn rastplats passerade vi över en till liten bäck som rinner ut i Skofjärden.

Vid Skokloster har det som namnet antyder legat ett kloster fram till 1500-talet. Det fick sitt namn efter gården Sko som låg här. Barockslottet byggdes mellan 1654 och 1676 av fältmarskalken Carl Gustaf Wrangel. Det var ett prestigeprojekt för att visa att han minsann var ännu mer framgångsrik än sin far Herman Wrangel. Slottet blev aldrig riktigt färdigt innan Carl Gustaf dog. Verktygen ligger därför kvar i den stora festsalen, precis där hantverkarna lämnade dem på 1600-talet. Carl-Gustaf och hans hustru fick inte mindre än 13 barn, men bara tre döttrar överlevde föräldrarna, En av döttrarna gifte sig Brahe och i den släkten ägdes slottet fram till 1930 då von Essen övertog det. År 1967 såldes slottet till svenska staten för 25 miljoner.

Text Barbro Ulén

I fredags gick vi Vildmarksleden (5 km) och några av oss gick också sträckan Fjällnora friluftsgård till busshållplats Fjällnora vägskäl för att ta en senare buss hem. I det senare fallet blev vandringen närmare 9 km.

Vildmarksleden startar vid Fjällnora friluftsområde. Under vandringen fick vi korsa två sund – ett via en liten flotte som dras med kedjor (Pålsundet) och ett via en bro, över sundet (noret) mellan Ramsen och Norrsjön. På den västra stranden gick vi upp- och nerförsbackar genom stenig skog och blockterräng. Vi fikade på branta klippor med magnifik utsikt över sjön som nästan helt har skogbeklädda och obebyggda stränder. Här, nära utsiktsberget, är sjön hela 11,5 m djup. Namnet kommer antagligen från det gamla ordet för korp (’ramn’). De branta klippväggarna längs sjön var ett bra tillhåll för korp och Ramsen lär därför betyda Korpsjö.

Sedan vandrade vi längs Ramsens östra strand, en sträckning som också är den sista delen av Upplandsleden etapp 2. På flera ställen har man utsikt över Ramsen och klippbranterna på den motsatta sidan.

I hagarna vid Fjällnora såg vi inte bara kor och får utan också ett par tranor. Tranorna är monogama och håller sig till samma partner livet ut, precis som svanarna. Tranparen dansar tillsammans för att stärka sina band. Det par vi såg nu borde ha månadsgamla ungar men de var i så fall omöjliga att se i det höga gräset.

En alltför pessimistisk väderprognos gjorde att det var nästan tomt vid friluftsgården. Men när vi satt och åt glass där på eftermiddagen var det iallafall några barn som badade i det 15-gradiga vattnet i Trehörningen.

Ekarna såg torra och vissna ut. De var antagligen angripna av larver från den snedstreckade ekstyltaren. Larverna suger upp växtsaften inuti bladen vilket gör att dessa ser ut att vara silverfärgade, senare bruna. Som tur är tar inte eken någon allvarlig skada av sådana här angrepp. På väg till den senare bussen kom det lite försenat regn och gånghastigheten var nu uppe i 4 km/timme. Det var mer än dubbelt så snabbt som på vildmarksleden där hastigheten (inklusive fikapaus) motsvarade 1,8 km/timme.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 13 juni åkte vi norrut och steg av vid Rasbokils vägskäl strax norr om Vattholma.

Vi vandrade större delen av Vattholma motionsspår, fortsatte på en liten grusväg mot Fasmarbo och vidare en mindre skogsväg/stig till Lenabergs kalkbrott. Tillbaka vandrade vi en stig/skogsväg/stig till Stenby, fortsatte vägen till Lena kyrka, sedan en stig i skogen, genom en tunnel tillbaka till den östra sidan av järnvägen, och gick Hammarsmedsvägen till Vattholma station. Härifrån tog tåget oss till Uppsala på 12 minuter. Solen sken hela dagen och totalt vandrade vi drygt 10 km.

Vi började strax söder om den 60:e breddgraden. Eftersom det bara är 8 dagar till sommarsolståndet är dagslängden nu nära 19 timmar och under de få mörka timmarna är himlen fortfarande ljus. Skymningen övergår direkt i gryning och Vattholma kan uppleva magiska vita nätter – precis som Sankt Petersburg som ligger på samma breddgrad som Vattholma.

Vattholma motionsspår är ett elljusspår som går genom en fin tallskog. Där mötte vi bara en ensam motionär. Vägen mot Fasmarbo och Kallmyra är idyllisk och var kantad av midsommarblomster, humleört och syrener. I en jättestor beteshage skuttade en flock ungtjurar runt. Själva Fasmarbo är naturskönt och med historiska byggnader, bland annat ett välbevarat torp med anor från 1700-talet. Om man har 2 miljoner till hands kan man köpa det nu. Det har breda golv- och taktiljor, fem eldstäder, två kakelugnar och munblåsta glasfönster. Timmerväggarna är isolerade med mossa, som man gjorde förr.

Det mindre kalhygget som vi passerade innan vi nådde området med gruvhål var bevuxet med buskar och en rik flora av örter och kändes därför inte sterilt. När vi kommit in i skogen nådde vi snart Lenabergs (Lenebergs) vattenfyllda kalkbrott som är nära 300 meter långt och 30 meter djupt. Vi tog vår fikapaus på en stenplatå som utgjorde en hög udde ut i vattnet. Det påminde (även om den inte ligger så högt upp) om Preikestolen (predikstolen) vid Lysefjorden nära Stavanger där man spelat in spektakulära filmer.

Kalkbrottet var i bruk från medeltiden ända fram till 1937 då den vattenfylldes. Här bröts marmor för att restaurera Uppsala domkyrka, Uppsala slott och slottet Tre Kronor i Stockholm. Det finns 9 gruvhål i närheten. De flesta är fodrade med timmer, men ett par har kallmurade väggar. Den brutna kalkstenen fraktades till Stenby för vidare bearbetning. Här växte det fram ett gruvsamhälle under senare delen av 1800-talet. Området har också fyndigheter av blyglans och silver. I kalkugnarna brände man kalciumkarbonaten till osläckt kalk (kalciumoxid) vid drygt 1000 grader. Därefter släckte man kalken med vatten till kalciumhydroxid.

Vattholma hette ursprungligen Vattuholmen efter en holme i ån. Under medeltiden var det en by med sex hemman, omnämnd redan år 1302. På grund av tillgången till vatten, skogar, malm och bördiga åkrar blev området tidigt en plats för ekonomisk aktivitet. Gustav Vasa grundade här ett av Upplands äldsta järnbruk, och Johan III etablerade Sveriges första mässingsbruk. Senare övergick ägandet till adliga släkter kopplade till Salstagodset. På 1960-talet var bruket kraftigt nedgånget, men istället för att riva byggnaderna valde man att bevara och restaurera den historiska bruksmiljön. Vi såg flera vackra gamla broar och välbevarade äldre hus på vår vandring.

Text Barbro Ulén

---

Nästa fredagsvandring blir 27 juni kring Ramsen. Samling kl. 11.00 läge B2 för att ta buss 810 (’badbussen’) till Fjällnora friluftsområde med avstigning kl. 11.30. Vi vandrar Vildmarksleden, som är cirka 5 km lång. Under vandringen får man åka på en liten flotte över Pålsundet och sedan följa stigen upp på ett berg med vacker utsikt och branta stup ner mot sjön Ramsen. Buss 810 går tillbaka kl. 13.45 (15.45). Alternativt kan man gå de 3 kilometrarna till vägskälet och ta buss 809 tillbaka kl. 14.19, 15.19.

---

Igår, fredagen den 6 juni, gick vi den sista delen av den förnämsta av Linnés alla herbationer – Danmarksvandringen.

När Linné hade köpt Linnés Hammarby 1758 ledde han sina vandringar med studenterna ända hit och där vankades det kvällsmat. Idag stoppades all tågtrafiken mellan Stockholm och Uppsala mellan 11.45-13.18 då ett tåg hade krockat med en fågel. Därför var landsvägsbussen från Knivsta fullsatt och passerade förbi oss på hemvägen vid Danmarks kyrka. Många av oss fortsatte därför Linnestigen från Danmarks kyrka, via Falebro till Bergsbrunna och hela vandringen blev närmare 10 km lång.

Linnés grannby Ängeby. Strax innan man når kulturreservatet kommer man till ett torp i Ängeby – Hammarbys grannby. Linné hjälpte ofta torpare i trakten att plantera växter och vid Ängebytorpet finns det fortfarande tre buskar av rödvide som väl kan vara en rest av Linnés ambitioner. Förr använde man gärna kvistar av rödvide till att binda sädeskärven.

Snart nådde vi kulturreservatets skog som är vackert gallrad. Den sköts av länsstyrelsen i samverkan med avdelningen för Agrarhistoria vid SLU. Målet med skötseln av all mark är att återskapa det historiska skogs- och odlingslandskapet som det var på 1700-talet.

Vi följde de västra gränsen av kulturreservatet, men när vi hamnade i en flock kor fann vi det för gott att vika av till den lilla vägen mellan Tjocksta och Hammarby. Vi passerade då Fäboden – en zoologisk handel för små sällskapsdjur. Det har vackra gamla byggnader och på lagårdsbacken har man nyligen byggt ett klocktorn med en stor klocka gjuten i Mora. Klockan är ett minne till den vällingklocka som reglerade arbetet på gården förr i tiden. Den gamla vällingklockan var i bruk ända intill mitten av 1900-talet.

Vid den gamla humlegården öster om Hammarby var årets humleodling på gång. Att odla humle var förr ett måste, och det reglerades enligt en lag från 1442. Humlekottarna användes till att konservera öl. Bredvid humlegården fanns bostäderna till två ryttarsoldater som Linné skulle rusthålla. De tillhörde Upplands livregemente.

Hagmarkerna var fulla med blomster, speciellt fanns det idag mycket fibblor och smörblommor som lyste gula. Där fanns också aklejor som spridit sig från någon trädgård. Vi mötte en flock får som, enligt intentionerna med kulturreservatet, borde vara av en gammal lantras. Jag gissar på Roslagsfår.

På hemvägen passerade flera av oss Falebro som sedan urminnes tider har varit en viktig överfart över Sävjaån. Det har funnits en bro här sedan 1000-talet vilket en runsten berättar om.  Texten lyder: Torsten och Vige lät göra denna bro för sin svågers ande. Brobygge var alltså en from gärning för svågerns själ. Vid Linnés tid fanns här en stenbro. Enligt legenden planterade han en ask på vardera sida av brofästet. Det var viktigt att de vägfarande kunde hitta bron i mörkret eller snöyran. Idag återstår bara den ena av askarna. Genom att de hamlades förlänger man trädets livslängd och asken kan bli mer än 400 år gamla. Fortfarande hamlar man den ask som finns kvar på den västra sidan av dagens betongbro.

Text Barbro Ulén

---

Fredagen den 13 juni Lenabergs kalkbrott i Vattholma

Samling kl. 09.20 läge C3 för att ta buss 823 mot Österbybruk. Avstigning kl. 09.59 i Rasbokils vägskäl (Vattholma) strax norr om brukssamhället. Efter c:a 5 km stigar/grusvägar når man Lenabergs kalkbrott. Från Stenby, i södra delen av Vattholma samhälle, kan man ta buss 823 hem kl. 13.05 (14.05). Alternativt fortsätta med buss 823 kl. 13.15 till Skyttorps station och ta Mälartåget hem kl. 14.00.

Vandringen i fredags gick från fina välvårdade trädgårdar vid Selknä, längs klippor vid Lötsjön och genom gammal urskog med enorma flyttblock innan vi nådde Länna brukssamhälle. Terrängen var på sina ställen ganska tuff, med många branta upp- och nerförsbackar, men alla deltagare klarade det galant. Högt uppe på klipporna vid Lötsjön såg vi ett band av kullerstenar. Det är resterna av en c:a 2000 år gammal fornborg från bronsåldern.

Vid Borgardalsbadet (Länna badplats), där vi tog vår andra fikarast, fick vi ett eget uppträdande. Det var en kvartett med småflickor som sjöng för oss.

Text Peter Buckley

Fredagen den 23 maj vandrade vi från Ärentuna kyrka, en bit på väg C 698, vek av mot en grusväg till Högstaåsens bergtäkt, fortsatte en stig söderut och vek in på det gula motionsspåret som rundar Skutes hög och gick vidare söderut via den lilla träbron över Björklingeån. Därefter fortsatte vi ännu mer söderut via en stig på åsen. Vid Lytta vek vi av mot sydost och fortsatte en mindre stig som går över två åkerholmar nära Rosta. Efter fikat promenerade vi tillbaka ungefär samma väg som vi kom men passerade förbi en byggnad som tillhör Lövstalöt vattenverk. Strax före träbron vek vi av till busshållplatsen vid Gamla Gävlevägen. Totalt gick vi ungefär 7 km.

Dåtidens E4:a Riddarstigen mot Norrland, dåtidens E4, gick ända in på 1600-talet över Höstaåsen. Vid Skutehögen, där marken sluttar mot ån, finns det inte mindre än 11 hålvägar. Generationer nötte marken och valde nya stigar intill de gamla när det var blött och lerigt. Efter århundrades slitage bildades därför ett system med djupa fåror som finns kvar än i dag. Riddarna tog sig över Björklingeån där den är grund, dvs. vid den nuvarande träbron strax söder om Skutes hög. Högen är den största i området men den har aldrig blivit utgrävd. Därför är det vanskligt att bestämma åldern, men troligen är den från brons- eller järnåldern. Skute var antagligen inte en kung, möjligen en hövding. Han bör ändå ha varit mäktig eftersom högen placerades så väl synlig vid hörnet av åsen. Enligt sägnen var han grundare av Skuttunge socken.

Södra delen av Högstaåsen är mindre brant än den norra. Här finns naturskog med träd i alla åldrar. Vi passerade vattenintaget från Björklingeån och infiltrationsdammen i åsen. Vattenverket försörjer Lövstalöt och Björklinge (4000 personer). I anslutning till verket blev en ny dricksvattenbrunn färdig i mars 2021. Ett helt nytt vattenverk planeras att vara klart 2050. Vädret var lite kylslaget och grönskan fortfarande mycket skir. Vi såg kraftiga gullvivor, liljekonvaljer som precis började blomma och på ett ställe, förvildad vintergröna som täckte marken.

Text Barbro Ulén

Fredagen den 30 maj

Samling Uppsala Resecentrum kl. 09.28 läge B2 för att ta buss 809 från Resecentrum mot Knutby. Avstigning kl. 09.43 vid Selknä som ligger vid Trehörningens nordspets, där ledaren, Peter Buckley, möter upp. Vi går Lännastigen (c:a 7 km). Den följer vi till Länna där vi tar bussen 809 hem. Leden går söder om Lötsjön och har några steniga passager. Kängor rekommenderas och stavar om du gillar extra stöd.

Matsäck äter vi förhoppningsvis med fin utsikt över sjön. Ingen föranmälan behövs. Om vädret är dåligt, alltså jättekallt-blåsigt-regnigt ställer vi in turen.  Ta med kläder efter väderlek och matsäck för två raster.

Från Lännamacken går det buss tillbaka mot Uppsala varje halvtimme kl. 13.18, 14.46, 14.16 osv.

 Välkomna.  Peter Buckley tel 0760 249464